De utvalda

"Ja." log hon och såg på Ethans far som verkade vila han med, det var skönt att vila här i gräset med dem. Dock hade hon sett de andras blickar, hur de gjorde och det faktum att hon var kvinna störde dem säkert.

Ethan märkte också de andras blickar. Men han försökte ignorera dem, de fick sköta sin åker hur de ville. Med eller utan kvinnor starka som oxar.
"Jag är så glad att vi nog inte kommer svälta..." mumlade han mot Elethas öra. "Det är fruktansvärt...Man har jämt en gnagande hunger i sig...Och tillsist orkar man knappt röra på sig".

Eletha nickar, "Kan nog inte föreställa mig det, då jag inte fått i mig mat har det varit medvetet. Eller inte medvetet, men jag har alltid haft mat." sa hon och tänkte som då hon burit på Simon, hon kunde inte ens gå.

Ethan nickade. "Och tillsist...När man nästan är skin och ben så förlorar man livsglädjen...". Åtminstone hade han gjort det tills våren äntligen kommit och de hade kunnat äta upp sig en aning. Då hade allt blivit bättre.

Elethha kramar om honom, hon ville inte höra om det, det var så hemskt så. Att någon fick uppleva det och e på slottet slängde mat.

Ethan kramade om henne tillbaka hårt. Utan att han själv märkt det rann en ensam tår nerför han kind. Minnena av svält åren var inte roliga. Men snabbt torkade han bort den för att ingen skulle märka. Han ville inte att byborna skulle se ned på honom ännu mer....

Eletha låtsades inte se tåren, hon älskade Ethan för att han var som han var. Att han vågade visa känslor och att han inte hade behov av att visa sig manlig, att trycka ner henne.

Ethan undrade i sitt stilla sinne ifall han borde bete sig mer manligt...Det betydde inte något för honom, men kanske för Elehta? Kanske för hans son? Borde han bete sig mer som de andra männen i byn?.
"Eletha.." mumlade han. "Behöver jag bli mer manlig?".

Eletha såg förskräckt på honom och höll om honom hårt. "Nej, nej aldrig, inte om du inte vill. Jag älskar att d kan visa känslor så. Att du inte bestämmer allt och ja.....inte trycker ner mig. Jag skulle inte klara av det, och ja, jag kan inte visa känslor, är så glad för att du är du." sa hon och kramade om honom.

Ethan kramade om henne tillbaka. Han kände sig lättad över hennes svar. "Jag vill inte, men jag tänkte ifall...Du ville" mumlade han och strök henne över håret. "Bara du älskar mig".