When the sun rise [Sv]

Håller med helt hållet om både jul och JA ALLT!!

Verkligen bra!! Bevakar!!

Älskar deras familjerelation! Att dom är så tajta!
Härligt kapitel!

Meer!

Bra! Mer...

Kapitel 17 ?
Hugo Weasley

När jag vaknade på juldagen var hela jag uppfylld med lycka. Jag log från det att jag slog upp ögonen och möttes av den klara vintersolen.

"Julklappar!" James och Albus satt redan och slet av pappren på sina klappar. Vid min sängkant låg det en hög presenter till mig.
"God jul!", log jag åt mina äldre kusiner. De svarade "God jul" med ekande stämma. Efter att ha öppnat julklapparna klädde vi på oss och gick ner till köket, där farmor Molly stod och lagade julmat.
"God morgon, pojkar! Flickorna är redan uppe, de sitter i vardagsrummet.", sa hon vänligt. Mycket riktigt satt de där. Rose, Lily och Roxanne.
"Var är Fred?", frågade James och slog sig ner i en av de lediga fåtöljerna. Precis då kom en sömndrucken Fred in i rummet.
"God jul!", hälsade han oss. Som ett eko svarade vi samma sak. Plötsligt fick Roxanne en busig glimt i ögonen. Det var tydligen inte bara jag som uppmärksammat detta, för Fred såg med ens piggare ut.
"Vad har du för idé min kära syster?", frågade han överdrivet. Vi skrattade.
"En rolig idé! Men för den måste vi först ut ur huset utan några misstankar."

Sagt och gjort. En kvart senare stod vi alla på baksidan av Kråkboets trädgård. Rose, Lily och Albus hade sagt åt farmor att vi alla skulle gå på en långpromenad. Detta var ju på sätt och vis sant. Roxanne förklarade sin plan, och förstås var alla gladeligen med på den. Vi travade iväg. Men inte längs byvägen, utan ut i den djupa snön mot skogen. Vi visste att våra föräldrar avskydde när vi var i skogen. Den var för stor och mörk för att det skulle vara säkert. Detta brydde sig egentligen inte pappa, George och Harry om, men mamma, Angelina, Ginny, farmor och farfar tyckte inte om att vi var där inne. Därför skulle de aldrig låta oss gå dit och leka kurragömma bland träden. Men det var precis det vi skulle göra.

"Vem börjar räkna?", undrade Rose. Min storasyster hade ett lika busigt uttryck som alla vi andra. Det förvånade mig, eftersom hon alltid brukade vilja var lydig och snäll. Pappa brukade säga att hon ärvt det av mamma.
"Roxanne!", utbrast James. Detta var vi eniga om, för det var ju faktiskt hon som kommit på idén.
"Okej. Jag räknar till femtio. Ett... Två..." Alla sprang åt olika håll. Fnissande gömde de sig. Själv hittade jag en bra plats bakom ett träd med tjock stam. Där kurade jag ihop mig i den djupa snön och väntade på att bli upphittad.

Roxanne hittade mig först. Typiskt. Sen hittade hon Albus, Lily och James. Men de tre syskonen Potter verkade inte särskilt ledsna över att ha blivit hittade. Roxanne letade och letade. Jag såg mig omkring och såg en tofs från en mössa sticka upp bakom en stock. Jag petade Lily i sidan och pekade. Samtidigt uppfattade även Roxanne tofsen.
"Hittad, Fred!", skrattade hon. När Fred kommit fram fattades endast min storasyster.
"Tänk om hon gått för långt in?" Lily lät ganska orolig. Hennes tveksamhet smittade av sig på oss.
"Rose! Rose! Fritt fram!", skrek Fred. Det ekade mellan träden. Men ingen Rose. Även Albus och James började oroligt titta sig omkring.
Då hördes plötsligt ett skrik. Det kom inifrån skogen. Det lät precis som min syster. Panikslaget tittade vi på varandra, och som om vi tyst bestämde vad vi skulle göra, började alla rusa in mot skogen samtidigt. Mot den plats där ekot hade sin kärna, där skriket inte dog ut...

Meeeeer! Asbra! ♥

Guud, skriv mer! Den är ur bra!

Jättebra, älskar verkligen uttrycket "barnen Potter" Och hela fanfictionen oxå!