PRS Emma07 och wolfy

Thomas log brett och höll om henne, så otroligt glad att få ha henne i sin famn återigen.
"Men du jag borde gå tillbaks innan nån upptäcker att jag är uppe", sade han mjukt och ärligt. Han visste att båda hans föräldrar nog skulle bli rejält sura ifall det upptäcktes att han inte låg och vilade... Hans far hade verkligen förvånat honom under tiden som han varit dålig med att verkligen verka bry sig, Thomas hade inte trott det om honom. Hur gärna han än ville vara kvar hos henne nu, visste han att han borde ge sig tillbaks. Och trots allt kunde han i framtiden vara mycket mer med henne om hon nu skulle bli adlig.

Motvilligt släppte hon taget om honom och nickade lite. Det var bäst för honom att han återvände till sin kammare där han kunde vila upp sig, det gick inte alls för sig att han rörde på sig för mycket ännu. Men hon kunde ju föreställa sig hur tråkigt det måste vara för honom att inte få göra något ansträngande.
"Försök att inte dö av tristess." Alysia höjde lätt på ett ögonbryn innan hon släppte taget om honom.

Thomas släppte henne försiktigt, ville inte lämna henne. Men han fick trösta sig med tanken på att kunna vara mer med henne i framtiden. Dock såg han inte fram emot att ägna resten av dagen i sängen med inget roligare än en bok. Det roligaste som hände var när Caspian eller någon kom för att prata, Thomas hade bett honom komma dit efter att han pratat med Alysia då han ju var nyfiken. Han skrattade till lite av Alysias ord, det skulle väl bli en utmaning.
"Jag ska försöka", sade han retsamt med ett leende, skulle precis gå men ångrade sig snabbt och vände sig mot henne igen. Han gav henne en fjäderlätt kyss snabbt innan han återigen vände för att gå ut ur rummet.

Missnöjt klickade hon med pannan. Om han trodde att han skulle komma undan med bara en fjäderlätt kyss så hade han fel.
"Det där var oacceptabelt," upplyste hon honom samtidigt som hon sträckte ut handen för att fatta tag om hans då han fortfarande var inom räckhåll. Hon ställde sig sedan tätt intill honom, placerade en hand mot hans nacke för att uppmana honom om att böja sig lite samtidigt som hon själv ställde sig på tå. Så gav hon honom en ordentlig kyss innan hon släppte taget.
"Nu kan du få gå," log hon nöjt.

Thomas rynkade pannan lite först, vad menade hon med det? Han skrattade till lätt när han förstod, lade ena handen om hennes midja snabbt och besvarade genast ordentligt kyssen. Han log brett emot henne, ju mer han var med henne ju mer insåg han hur mycket han hade saknat henne innan.
"Har saknat dig", sade han mjukt.

"Klart du har." Alysia slängde malligt håret över ena axeln innan hon sken upp i ett rart leende. "Jag har saknat dig också." Helt ärligt så hade hon trott att det hade varit slutet för dem då han fått reda på sanningen om vem hon var. Men någon högre makt måste ju vilja henne väl med tanke på att Thomas förlåtit henne.

Thomas skrattade till och log brett.
"Vem skulle inte sakna en sån snygging som dig?", retades han med ett flin, det märktes att han inte riktigt ville gå heller. Han såg upp lite då han tyckte sig höra steg utanför och suckade lite.
"Men jag måste gå", sade han snällt, log snabbt mot henne innan han smet ut genom den andra dörren till rummet och gick tillbaks mot sin kammare. Så snart han kom in dit suckade han lite, hämtade en bok från hyllan bredvid sängen innan han lade sig ner på den. Tiden tycktes gå otroligt långsamt när han inte fick göra annat än bara vila. Men det verkade nästan gå ännu långsammare nu dessutom, då Thomas inte riktigt kunde koncentrera sig bara på boken utan tankarna ständigt drogs till Alysia istället.

Några veckor senare hade hennes liv verkligen vänts upp och ner. Inget var sig likt. Kammaren hon blivit tilldelad var stor och bestod av en dubbelsäng med sängkläder som fick henne att tro att hon var i himlen, två bokhyllor som snabbt fylldes av böcker av hennes val, ett badrum och där fanns till och med ett piano. Garderoben var enorm och där skulle det få plats med en hel del vackra klänningar. Dessutom hade hon blivit tilldelad en egen tjänare, en trevlig kvinna, som hon alltid kunde be om hjälp om det var något hon behövde.

Thomas hade snart bättrat på sig, efter en vecka hade han till sin lättnad tillåtits vara uppe och gå mer som vanligt igen. Men det var först nu som han mer började få lov att börja träna och anstränga sig mer igen, till slut. Thomas var inte den bästa på att hålla sig still, han blev snabbt väldigt uttråakad. Men nu hade han åtminstone Alysia där, något han var otroligt glad för. Just nu var han påväg emot hennes kammare, knackade snart lätt på hennes dörr. Han hade ingen aning om den kompotten som snart skulle utspelas, de hade inte minsta lilla misstanke om att något sådant var påväg. Numera var även hans relation till sin far som bäst, sedan han blev skadad hade hans far börjat bry sig om honom mer och de kom långt bättre överens igen.


Sophie hade rätt snabbt blivit tilldelad att vara tjänare åt den nya adelskvinnan, vilket hon egentligen var väldigt nöjd med. Hon trodde det skulle bli en ganska trevlig uppgift att hjälpa främst en och samma person istället för lite olika, dessutom verkade hon tämligen trevlig hittills. Dock var hon fortfarande iväg på en del annat också, och var påväg emot Caspians kammare just nu då hon skulle dit med lite kläder. Hon kunde inte förneka att hon verkligen börjat gilla honom, men hon hade inte vågat säga eller visa det än.

Då det knackade på dörren hade Alysia precis fått på sig en vacker vinröd klänning. Den var som gjord för hennes kropp då den framhävde alla mjuka kurvor. Håret var uppsatt i en prydlig hästsvans.
”Tack.” Hon nickade lätt mot Sophie innan hon igen betraktade sin spegelbild. ”Kan jag be dig om en tjänst? Jag bad Abel i bokhandeln lägga en bok åt sidan åt mig, skulle du kunna kila iväg och hämta den åt mig? Samtidigt kan du spana efter klänningar åt oss till vinterbalen.” Hon tog fram en liten tygpåse med mynt som hon räckte Sophie, nickade sedan lätt mot dörren som för att säga att hon kunde låta personen utanför komma in i samma veva som hon själv gick därifrån.