[PRS] Back to shcool

Sen så promenarar vi under tystnad till bilden.

Mrs Richardson suckar bara.
"Åh, ni ungdomar nu för tiden! Ni lyssnar aldrig när man pratar. Jo, jag frågade bara om du vet vilka som byggde det första fullt funktionella passagerar flygplanet med upp till 2 platser?"
En våg av lättnad drar sig över mina plötsligt spända axlar. Jag kunde svaret.
"Bröderna Wright, fröken"
"Bra!"
Hon såg inte helt nöjd ut, men hon fortsatte ändå och frågade andra elever, som nu slutat stirra på mig, vilket var skönt. Jag får vara lite mer försiktig med det där...

När vi kommer fram så sätter vi oss ner på bänken vid fönstret.
"Du äter med oss idag igen!" säger Lydia och ger mig en instentiv blick.
Mitt hjärta hoppar till, detta ger mig ett tillfälle att lära Niki bättre........
"Vistt.." säger jag med ett leende

Lektionen fortsätter att rulla på. Fast det känns mer som att den drar sig fram. Det hjälper inte att det klarnat upp till strålande väder heller. Solen skiner, himlen är fri från moln och en sval vindpust viner mellan träden utanför fönstret. Tanken att sitta själv, eller med Rachel, under trädet och prata eller tänka i solen känns mycket mer tillfredsställande än en tråkig fysiklektion.
Plötsligt hör jag det igen.
Precis när Mrs Richardson bett oss att öppna datorerna så kommer suset igen. Likadant som när jag stod på busshållplatsen och skulle ta på mig mina hörlurar. Det eviga suckandet virvlar runt i huvudet på mig, och om det inte var inbillning så kan jag svära på att en svag vindpust virvlade runt i klassrummet. Allas hår flög till lite grann, innan den försvann lika snabbt som den kom. Ingen reagerade, så jag vet inte vad jag ska tro. Jag vände hastigt på huvudet, som om jag ville kolla om fönstret plötsligt öppnats utan att jag märkte det. Eller ja, jag ville kolla, innan solen bestämde sig att slänga ljus rätt i mitt ansikte. Jag kisade av det plötsliga, starka skenet. Ugh, önskar jag hade solglasögon eller nåt, tänker jag och skymmer ögonen med handen. Bara nåt att dölja solen.
Samma sekund som jag tänker tanken så ser jag något genom mina kisande ögon.
Bokträdet som står omkring 20 meter härifrån, började långsamt, men högst obserbart, att växa.

Innan vi hinner fortsätta vår lektion så kommer Miss Quick gåande. Vi reser oss och går in i klassrummet, där vi sätter oss på samma bord.
Lektionen går som i ett virrvarr av samtal och konst. Niki berömmer mig typ tio gånger över hur duktig jag är på att teckna, och Lydia verkar faktiskt också lite förvånad!

Nej! Fan också, inte igen!
Boken fortsätter att växa mer och mer. Jag försöker tänka att den ska sluta, men det verkar inte ha nån effekt. När jag är på håret att ge upp, så slutar den plötsligt. Och inte förrän då inser jag det.
Den hade växt så mycket så att den precis kom över kullen och skymde solen från mina ögon.
Jag satt bara och förbluffat stirrade på boken. Wow, fortfarande inte riktigt van vid att jag kan göra sådär... Det verkar som att jag måste träna på att ha kontroll över mina krafter...
Jag vrider huvudet och tittar på klockan på väggen. Åh, vi slutar om 3 minuter. Skönt!
Jag börjar avsluta det jag arbetade med,(innan hela träd grejen) och börjar så smått samla ihop mina saker.

Klockan ringer ut för lunch och alla skyndar sig ut. Eller alla utom jag, Lydia och Niki som går i lugn takt mot cafeterian.

Klockan av frihet ringer och jag tar mig ut från klassrummet. Jag går mot mitt skåp och lämnar mina saker innan jag går mot kafeterian. Jag passerar samma korridor som Jace och de andra varit i under fysiklektionen. De går skrattande ut från ett av musikrummen. Jag hejdar mig och ställer mig vid väggen. Att de ser mig är det sista jag vill.
Gå inte det här hållet, gå inte det här hållet, gå inte det här hållet.
Lyckligtvis går de den andra vägen runt. Skrattet tonar bort och korridoren blir tyst. Jag är ensam igen.
Hmmm.
Jag börjar långsamt gå längs korridoren. Jag borde väl hinna att spela lite själv innan jag går på lunch... Det skadar väl inte någon?
Jag fortsätter gå längs korridoren, tills jag kommer till ett vidöppet musikrum. Jag öppnar dörren lite mer och går sedan in medans jag drar igen dörren bakom mig.
Rummet är ganska litet. Vita väggar med en whiteboard på en av dem, två gitarrer på en annan och ett trumset i hörnet. Framför whiteboarden står ett gammalt, men funktionellt piano. På pianolocket ligger en röd sportjacka med vita ärmar, en sån som alla i ishockeylaget har. Antar att nån glömde den här. Jag börjar plinka lite, och i tryggheten av att jag är ensam så börjar jag svagt sjunga.

"vart är din pojkvän?" frågar Lydia
Vadå pojkvän jag har ingen pojkvän tänker jag förrvirrat.......... Hon måste mena Ren, varför antar alla att vi är ihop!
"Han är inte min pojkvän!" säger jag med ett skratt "och vem vet vart han har tagit vägen."

Jag vet inte varför jag sjunger på just den låten, det var väl kanske det första jag tänkte på. Det är egentligen inget speciellt, en låt på japanska som min mamma lärde mig när jag var liten. Den är rätt sorglig. Den handlar om en man som blir förälskad i naturen själv, men blir sedan hjärtekrossad och uppslukas av skogen.
Jag sjunger en stund till tills det bara är en refräng kvar. Jag vänder mig om och tystnar direkt. I dörren står ingen mindre än Jase.
Jag stelnar till helt. Tankarna snurrar runt i huvudet.
Hur länge har han stått där? Hur mycket hörde han? Varför är han här? Det är dödstyst.
"V-vad gör du här?" får jag till slut fram.
Åh gudarna döda mig nu.
Han står självsäkert lutad mot dörrkarmen med ena handen i jeansfickan. Han gör en gest med huvudet mot jackan på pianolocket.
"Skulle bara hämta min jacka" svarar han.
Såklart. Han var ju här förut. Inte förräns nu märker jag att han inte har sin vanliga jacka på sig. Bara en vit t-shirt som perfekt formar hans vältränade överkropp.
"Hur länge har du..." Jag omformulerar mig. "Varför var du så tyst?"
Plötsligt så slutar han luta sig mot dörrkarmen. Han tittar mig rakt i ögonen och rör sig långsamt mot mig. Ju fler steg han tar mot mig, ju fler backar jag närmare väggen. Det är något med honom, jag vet inte om det är självsäkerheten han utstrålar eller beslutsamheten i hans blick, men det är något som gör att jag känner mig underlägsen runt honom, och jag har svårt att möta hans blick utan att rodna.
Jag backar tills jag upptäcker att jag backat in i väggen. Jace fortsätter att röra sig emot mig till han står knappt 2 dm från mitt ansikte.
"Jag ville inte att du skulle sluta"
Det blir dödstyst igen.
Pulsen stiger liksom värmen i mitt ansikte. Mina andetag blir tyngre. Varför är min kropp så okontrollerbar runt honom? Plötsligt så flyttar han sig ännu närmare, tills jag kan känna hans varma andetag i mitt ansikte. Han är säkert 10 cm längre än jag (vilket ärligt talat inte är särskilt svårt på mina 1.73 m) så han lutar ner huvudet så att hans panna nuddar min. Hans beröring känns som en stöt genom hela kroppen. Han ser rakt på mig med sina ljusblå ögon, innan han stänger dem och lutar sig in mot mig.
Jag har aldrig blivit kysst förut, men jag var säker på var som nu skulle hända. Jag skulle kyssa Jace Andersen.
Utan att tänka lutar jag mig in.
I samma sekund så hör jag klicket i dörrhandtaget. Innan jag hinner reagera så har Jace också reagerat och hoppat minst 1 meter ifrån mig.
"Du, kommer du eller?"
Det är Edward som står i dörren. Han tittar först på Jace och sen på mig. "Vad gör...."
"Ah, såklart" avbryter Jace. "Den var här".
Han drar på sig jackan på pianolocket.
"Vi sticker, annars blir vi sena" säger Edward. Jace vänder sig om i en sekund och tittar på mig. Sedan går han ut i korridoren tillsammans med Edward. Jag står kvar mot väggen och stirrar ut i ingenting.
Vad i hela världen hände just?
((sorry för långt inlägg, ville gärna få den här scenen hyfsad))