Allmänt rollspel! {HP}

Min killmall:

Namn: Damon

Ålder: 17

Kön: Kille

Elevhem: Wampus

Utseende: Svart hår och en lugg som gärna lägger sig ostyrigt över ögonen. Isblåa ögon som passar ihop med håret även om det av vissa räknar det som en konstig kombination och tror att håret är färgat. Han är lång med rätt så synliga muskler vilket är ett resultat av flera tidiga morgnar av Quidditchträning. (Tänk en yngre version av Damon Salvatore / Ian Somerhalder).

Personlighet/egenskaper: Damon är full av stolthet och lojalitet och skulle hellre dö än att förråda sina vänner och skulle alltid offra sig för dem. Han är väldigt extrovert och älskar att lära känna nya människor. Han har väldigt stort självförtroende och hans skämt och personlighet kan ibland uppfattas som dryga. Men även med dessa egenskaper är han en snäll kille som bryr sig om folk i sin omgivning. Han har inte så bra tålamod men ett lugnt temperament som sällan hettas upp. Han är väldigt smart även fast det kanske inte speglas i hans betyg och han är ibland väldigt impulsiv och handlar innan han hinner tänka efter. Beskrivs ofta som charmig och har lätt att bli gillad av folk.

Familj/bakgrund: Damon bor med sin mamma Mary och sin pappa Fred i en trollkarlsby utanför Los Angeles. Hans mamma är halvblodig och pappan är mugglare och visste inte om hans frus magiska krafter fören Damon var född. Mamman jobbar som Auror på MACUSA där hon jobbat i x antal år. Damon är uppväxt med Quidditchen och har älskat det sedan så långt han kan minnas. När han var mindre gick han alltid upp tidigt bara för att få flyga runt i den vackra soluppgången och känna den kyliga vinden piska honom i ansiktet.

---

Dåligt skrivet men är inne på mobilen atm och är inte hemma.

"Jo mina föräldrar driver eget i Aberdeen. Jag har egentligen inte pratat med dem om detta. Det är ett ganska känsligt ämne, så ja.." Det var ett känsligt ämne, för de visste lite mer än de borde, och de visste hur Craig försvunnit från dem. Alldeles underbara Craig. "Vi känner, eller ah kände en som anslöt sig till dem. Eller jag förstår ju nu att de måste vara dem. Han pratade mycket och så om rent blod det sista." Hon blev nervös av att prata om Craig, ville inte säga att det var Craig hon pratade om. För hon kunde inte hata honom och det borde hon. Och kunde hon inte hata honom, kunde hon då bli som han? Hon var rädd att andra skulle tro det, och djupast inne trodde hon att det kanske var möjligt.
May såg på Adeleine. Hon blev irriterad av hennes ord. Medan de letade efter ett lämpligt sätt att säga det på blev folk mördade. Eller mördade visste hon ju inte, men försvann gjorde de. Nu var May inte den som höll tyst, men hon var inte heller den som ville förstöra vänskaper så hon försökte lägga fram sin åsikt diplomatiskt.
"Det är så hemskt och så jäkla sjukt. Aldrig igen sa de ju." Hon drog en hand genom håret, köpte tid. "Men alltså, tycker de inte att folk har rätt att veta? Även om de själva knappt vet. Jag menar, vi har knappt ens fått reda på något om intrångsförsöket. Och Lindsay i sjättes syster har försvunnit och hon vet inget mer än det." Men det var ju inte Adeleines fel. Och kanske inte ens ministerns. "Men jag förstår ju att de vill ge rätt information så klart, det gör jag."
Hon såg upp mot slottet i stället för att möta de andras blickar.

Adeleine suckade och drog händerna över hennes ansikte. Kunde inte hennes pappa bara berätta för folket? Bara berätta vad det var som hände? Hon var ministerns dotter, så naturligtvis gick folk fram till henne hela tiden, försökte ta reda på saker genom henne. Samma sak hände varje gång. Hon fick panik, och sprang ibland därifrån. Hon hade blivit förvånad när den läckande kitteln fick fler kunder än vanligt. Det hade inte dröjt länge innan hon fick reda på att de ville prata med henne, fråga vart deras familjemedlemmar tog vägen, undrade vad som hände. Hon var inte ens inblandad, men hon var ministerns dotter, och det räckte för vissa. Hon svalde hårt. "Uppenbarligen är det kaos på ministeriet just nu. Pappa och aurorerna vill berätta vad det är som händer. De vet allting, och de anser att folket måste få veta om alla förhören som sker på ministeriet varje dag. Men det finns även dem som tycker att det är för farligt för folket att veta. Så halva ministeriet vill en sak, medan resten vill något annat." Adeleine drog med foten längs marken.
~~
Anthony lade armarna om sig själv, i den tidiga skymningen. Det var kallt, och han hade börjat frysa. Han ville att dem skulles skynda på, men han kunde inte be om det. Han, och resten av hans skolkamrater var ju osynliga. Han visste inte om den nykomna flickan visste att de var där. Hans blick fastnade intresserat på en av flickorna. medellång, och hennes rödbruna hår sträckte sig ner till hennes axlar. Han såg hennes ögon rätt så tydligt därifrån han stod, och de var tydligt bruna. Anthony visste inte vad det var med henne, men hon hade genast fångat hans uppmärksamhet.

Cassandra sparkade irriterat på en sten som låg placerad på marken där hon gick. Hon hade försiktigt tagit sig ut från det fullsatta uppehållsrummet och gick nu utanför skolan för att rensa tankarna. Benen styrde sig automatiskt runt området om hon nu nästan kände som sin egen ficka. Plötsligt såg hon några elever stå och prata med varandra bakom kröken. Eftersom hon inte såg på långt håll vilka det var pågrund av skymningen sökte hon sig närmare.

---

Damon huttrade till av kylan och suckade tyst. Han ville ta sig till den så kallade spökande stugan så fort som möjligt men ni hade de blivit uppehållna av någon tjej som tydligen hette May. Han studerade omgivningen runt honom och ryckte till när han såg en siluett närma sig. Försiktigt närmade han sig Adeleine och viskade "det kommer någon" så tyst som möjligt för att inte May skulle höra.

Adeleine ryckte till när någon viskade i hennes öra. Ljudet kom från hennes högra sida och hon for automatiskt runt. Hennes blick fastnade på en figur längre bort. Hon kände genast igen flickan på hennes gångstil. Cassandra kom allt närmare dem, och Adeleine höjde på ögonbrynet. Vad gjorde hon där? Hon slog bort blicken, och började tänka på en av killarna som hon hade sett innan eleverna gjorde sig själva osynliga. Han hade haft svart, lockigt hår och gröna ögon. Hon hade hört en av hans vänner nämna hans namn, och tydligen hette han Ethan. Hon kände igen honom, men ändå inte. Hon ansträngde sig för att komma ihåg, och snart föll pusselbitarna på plats. Han hade varit på den läckande kitteln med sin familj. Hon hade serverat dem deras mat, och när hans föräldrar hade gått iväg en stund för något ärende, så hade Adeleine pratat med honom. Hon mindes att han var väldigt trevlig, och hon hade skrattat åt hans skämt. Besvikelsen hade sköljt över henne, när hon förstod att han inte skulle hälsa på igen. Hon hade trivts med honom, mycket. Och att någon var där och pratade med henne utan fråga henne om hennes pappa och ministeriet, gjorde henne lycklig. Hon kastade en blick mot stället där ungdomarna stod, men kom snart på att dem var osynliga.

Cassandra såg Adeleine, Rachel samt en annan tjejs gestalter uppenbara sig för henne när hon kom lite närmare. Nu kanske det skulle passa att be om ursäkt för ärligt talat hade hon känt sig urusel när hon lämnade dem i biblioteket. Om någon här på jorden skulle förstå hur hon mådde och kände så var det dem även om det tärde på henne att kanske behöva öppna upp sig så mycket. Det gick emot alla hennes principer.

"Ehm, hej", mumlade hon och pressade fram ett blygsamt leende.

"Hej", hälsade Rachel, med en osäker ton i rösten. Hon visste inte längre vad hon tyckte om Cassandra Malfoy. Rachel drog på munnen i ett försök att le, men hennes försök såg nog ganska tvivlande ut. May verkade märka den speciella spänningen i luften, men lyckades le utan att det såg fake ut.

May log i ett försök att lugna Adeleine vars hållning och ryckiga rörelse viskade om att hon var stressad, eller spänd eller något, May kunde inte riktigt sätta fingret på det. Även Rachel uppförde sig konstigt. Men kanske var det egentligen i Mays huvud det spökade.
"Men alltså, det är ju inte ditt fel", försökte hon muntra upp henne med.

"Hej hej". May log mer uppriktigt mot Malfoy som även hon hade anslutit sig till den lite märkligt placerade och hopsatta skaran av elever. May hade stenkoll på alla quidditchspelare på skolan, det var en av grejerna som gjorde henne till en omtyckt kommentator.
Malfoy var kapten för ett Slytherin som inte hade hunnit visa upp sin styrka än - det var långt kvar till den första matchen. Förutom den positionen hade hon också ett namn som sade en del. Eller borde göra det, för Malfoys var en rik släkt som hade stått Voldemort nära, men ändå lyckats rädda sitt namn ganska bra. Trots det var hon ganska anonym. May hade knappt pratat med henne, men trots det hade hon en uppfattning av henne som rätt snorkig och snäsig. Det enda hon egentligen visste säkert var att hon var en stjärna på kvasten.

Adeleine hälsade hastigt, log tacksamt mot May, och drog upp sin trollstav ur fickan. Hon gick fram till området bakom det piskande pilträdet, och började kasta skyddande besvärjelser över området, samtidigt som hon gick i en stor cirkel.
"Salvio hexia, fianto duri", muttrade hon, och luften framför henne blev suddig, innan den efter ett tag blev klar igen.

• Ethan •

Skaran av Ethans kompisar (och ett fåtal han inte var så god vän med) väntade tålmodigt på att tjejen, som han enligt sitt minne träffat på puben Den läckande kitteln och som han trodde hette Adeleine, och hennes kompis, Rachel antog han att hon hette, skulle bli klara att prata med tjejen som hade rödbrunt hår och en annan tjej med vitblont hår, som Ethan mindes sig ha sett igår. Tydligen hade det hänt något mellan Adeleine, Rachel och blondinen, för atmosfären ändrades direkt, och han kunde känna det trots att han stod några meter ifrån.