Minnen från förr (PRS)

"Att det var trevligt att möta dig." log Tasha snett och nickade mot sängen i det ljusa rummet.
"Vilket rum har du valt till ditt?" frågar hon och börjar gå mot dörren. Denna gång var hon medveten om att hon var tvungen att passera den mörka korridoren. Men det skulle gå snabbt då hon bara skulle springa snett över till sitt rum.
"God Natt då, så syns vi imorgon. Hoppas din sömn blir god." ler hon och ser sig en sista gång om innan hon snabbt springer över korridoren och in till sitt upplysta rum innan någon av rösterna han ta henne.

"Jag antar att det var trevligt att stöta på dig också", sade Zachary och smålog för att sedan göra en gest till rummet omkring sig. "Det påminner mig om hemma, färgpaletten du vet."
Han kastade en slängkyss ut genom dörren efter henne och himlade med ögonen innan han drog igen dörren intill det lilla rummet. Därefter masade han sig till det enda fönstret i rummet och öppnade haken så att kall luft strömmade in. Vinterns kalla väder var mycket effektivare än om man skulle öppnat fönstret en varm sommarkväll. Snabbt fylldes rummet på med kylig luft och efter någon minut stängde han det tyst igen varpå han kastade sig ovanpå sängöverkastet. Inom några få sekunder hade han redan somnat, precis som det brukade vara i hans fall - så fort huvudet nuddade kudden slocknade han direkt. Åtminstone om rätt mängd av utmattning fanns där.

Tasha kunde bara önska somna som han. Inte så hon visste hur han somnade, men hon visste att han hade lätt för det.
Hon gick in i sitt upplysta rum och la sig försiktigt ner i sängen. Sängen var stor och härlig och hon kände sig som en prinsessa. Sally kom in med lugnande te åt henne, något som förhoppningsvis skulle lugna hennes oroliga drömmar.
Hon hade bekymmer, antingen kunde hon ha så att rummet badade i ljus, men då kunde hon inte sova. Sedan kunde hon ha det mörkt, men då kunde hon heller inte sova. Även med lampan invid sängen bara tänd blev det för mörk. Hon ville ha ett ljussken som kunde sprida sig i alla mörka vrår i rummet men ändå inte var så ljus att det blev störande.
Slutligen drack hon upp teet och gäspade, hon var trött och hon skulle få försöka sova. Rummet badade i ljus, men det var ändå bättre än då det var mörkt. Hon slöt ögonen och försökte finna ro, sova lugnt.
Det gick bra, inte försen på småtimmarna började maran rida henne och mardrömmarna kom. Hon vred sig av och an i sängen, kvidandes ömsom skrikandes. Hon kallsvettades där hon låg och försökte bli kvitt allt det hemska i drömmen.

Zachary vaknade med ett ryck och föll nästan ur sängen. Omtöcknat satte han sig upp och stirrade sig yrvaket omkring i det mörka rummet. Någon skrek. Rättare sagt så skrek hon . Väggarna var gamla och tunna, värdelösa barrikader mot ljud.
Nyvaken som han var, tog det en ganska bra stund för honom att börja begrunda varför hon egentligen skrek. Han spratt med ens till som om någon slagit honom i ansiktet och störtade ut från det lilla rummet med staven i ena handen. Det lät som om någon var i full gång med att mörda henne, så pass illa lät det.
När han störtade in i hennes rum insåg han dock ganska snabbt att hon inte attackerades av någon okänd själ, utan snarare av hennes eget undermedvetna. Han suckade lättat men skyndade sig snabbt till sidan av hennes säng där han satte sig ner på huk och slog till henne löst i ansiktet.
"Du drömmer", sade han försiktigt för att sedan knuffa till henne hårt i sidan. "Tasha, du drömmer", upprepade han aningen högre och lutade sig ifrån henne med ena händerna pressade mot öronen.
Hennes skrik var inte precis begynnande för hans stackars öron.

Tasha vaknade med ett ryckt och var nära på att ramla ner från sängen då hon drog sig bakåt från honom. För några sekunder var hon fortfarande i drömmen och hon såg på honom med lätt uppspärrade och skrämda ögon.
Men i nästa nu lugnade hon sig och såg honom, märkte att han var där.
"Väckte jag dig?" frågade hon och skulden stod att skriva i hennes ansikte.
"Förlåt mig, jag glömde bort att lägga på en ljudisolerande förtrollning. Det var verkligen inte min mening att skrämmas." hon drog sig upp till bättre sittande ställning och tog en klunk vatten från glaset som stod på bordet vid henne. Brasan hade nästan brunnit ner men hennes rum badade i ljus tack vare lampan. Hon darrade lätt till och rös, andades långsamt för att finna sitt inre lugn. Hon hade fått ett par timmars sömn, nu räckte det för ikväll, hon orkade inte med detta mer även om hon var trött.

"Nej du väckte mig inte alls", sade Zachary, sarkastisk som han var, och himlade med ögonen. "Jag kan sova tills långt in på eftermiddagen om jag inte störs..."
Med ett knappt märkbart leende, reste han sig till sin fulla längd och stirrade ner på henne. Han hade på blodigt allvar fått för sig, där och då i sitt eget rum, att hon torterades - eller värre. Det var första gången de sovit i samma hus, inte undra på att han blev skärrad när han hörde de där fasansfulla skriken utan att ha en susning om att de troligen tillhörde hennes vardag.
"Är det sådär varje natt för dig?" frågade han, kände sig lätt olustig över den tanken. "Maka på dig, det var faktiskt jag som kom och räddade dig från dig själv", muttrade han sedan och slog sig ner på kanten av sängen med en stor gäspning.
Om han hade fått välja själv hade han sovit i ytterligare åtta timmar, minst.

Tasha svarade honom inte vid hans sarkastiska svar då hon kände sig skyldig. Hon borde inte väkt honom, hon borde inte försökt att sova.
"Den som finge sova ostört tills långt in på eftermiddagen." mumlade Tasha nästan ohörbart. Hon flyttade på sig och lyfte på täcket.
"Sängen är stor nog för oss båda om du vill. Jag kommer nog inte kunna sova ändå." sa hon något plågat och masserade tinningarna, hon hade ont i huvudet med.
"Varje natt, fast mer eller mindre, ibland jättelite och ibland värre än detta." förklarade hon. Hon ville bara bli av med det, kunna sova. Hon var säker att så mycket hade blivit bättre om hon kunde det.

Zachary ryckte på axlarna och kröp ner bredvid henne under täcket. På något sätt såg hon ännu tröttare ut efter det att hon faktiskt sovit insåg han när han diskret sneglade på henne. Han lutade sig bak mot sänggaveln och började knäcka fingrarna en för en med aningen hängande ögonlock.
"Du har aldrig försökt att sova i mörker?" undrade han och fäste blicken på taklampan. "Det sägs att onaturligt ljus försämrar ens förmåga att sova. Och ja, jag har svalt en hel del böcker."
Han lade en arm om hennes axlar och drog henne till sig.
"Jag tycker i alla fall att du borde prova på det någon gång, eller åtminstone dämpa ljuset. Det är så skarpt att man får ont i ögonen."
Det var fortfarande kolsvart utomhus. I varje fall var han tvungen att anta det, då han blivit möten av sin egen spegelbild när han störtat in i rummet.

"Mörker?" kved Tasha till.
"Du såg ju hur jag blev då." kommenterade hon, om mörkret, nej det skulle hon inte klara av. Hon darrade bara till vid blotta tanken, men då han drog henne till sig verkade hon lugna sig.
"Kanske lite då." godkände hon sedan och sträckte sig efter sin stav. Med tveksamma rörelser dämpade hon ljuset något. Det var fortfarande rätt så ljust, men just nu klarade hon inte mer.
Hon lutade sitt huvud mot hans bröst med en suck och slöt ögonen lätt.
"Det är inte min mening att hålla dig kvar. Men det känns bra att ha dig här, lugnande." mumlade hon fram och la huvudet sedan på hans utsträckta arm.

"Har jag inte redan sagt att mörkret inte kan göra dig illa", sade Zachary och skakade på huvudet. "Vad du behöver är något sätt att koppla bort alla dåliga minnen", fortsatte han sedan och smålog.
"Och förresten så har jag ändå ingenting bättre för mig, om du av någon anledning anser dig själv vara en börda."
Lyckliga minnen var ett sätt att koppla ifrån, eller rättare sagt, skydda sig mot mörker av alla slag. Det var i alla fall hans egen teori eftersom grunden i en patronus besvärjelse bestod av just det - lyckliga minnen. Han studerade henne plötsligt nyfiket.
"Kan du framkalla en patronus?"
Själv kunde han inte det, vilket han redan nämnt för henne en gång. Hur många gånger han än försökt hade det resulterat i ingenting, varje gång. Tillsist hade han gett upp av ren irritation.