[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

"Glad? Är du helt jävla sjuk i hela jävla huvudet?" skrek jag argt. "Förlåt så jävla mycket att Luke gillar MIG och inte DIG!"
Miranda blottade tänderna och ögonen smalnade till springor.
En dov morrning letade sig från hennes strupe och med ett språng var hon över mig och sträckte sig framåt för att gräva ner sina kloliknande fingrar i min hals.
"App, app, app", sa en an halvbloden som eskorterat Nema hit.
"Jag tror inte att Luke hade blivit så glad om han fick reda på det här, eller vad tror du? Att Luke skulle bli överlycklig när han får reda på att du kastat dig över hans babe" ett hånande leende mot mig och jag pekade finger "medan han visar rötotten vad han kan? Varför hon" han pekade på mig "förtjänar nåt bättre, eller vad tror du, Miranda?"
Jag fick en oroväckande lust att strypa den halvguden och för en gångs skull tänkte jag samma sak som Miranda.
KNAK
Det obehagliga ljudet av att någons ben (Nemas i det här fallet) gått av ekade i hela fartyget och en ilning letade in sig längs min ryggrad.

---
Dom vill dela oss på mitten
Sa nån annan gör det bättre
Mittenfingret upp jag hör er
Vi mot världen kom och ta oss
Ni blir inte så lätt av med oss
Fotokår i dörren, dörren

Jag försökte andas med långa andetag, men lyckades inte, och dem förblev korta och osäkra. Rädslan hade stigit till max nu, och varje gång Luke kom närmare rusade hjärtat fortare.
Jag ville dra mig härifrån, komma bort från Luke, och alla hans små följehundar.
Tunga steg hördes, så satte han sig på huk bredvid mig.
Han kollade mig intensivt i ögonen, men jag kollade envist bort. Hoppades att rädslan inte skulle vara så uppenbar, men jag visste att om det verkligen var Luke Castellan, då skulle han se den.
"Inte så kaxig längre, va?" Han tog ett kraftigt tag om min haka, och drog upp det så att vi var öga mot öga.
När jag inte kunde få ur mig någonting som svar, flinade han överlägset, släppte mig, och ställde sig upp.

"Jag hatar er", väste jag ilsket och orden verkade spraka av elektricitet.
"Vad bra för känslorna är besvarade", svarade Miranda torrt och hon blängde ilsket på mig under sin lugg.
"Precis som Castellans och hennes", fnissade den andra halvguden och fick en lös smäll på armen av sin kompanjon som flinade stort.
"Du drar verkligen på mina gränser Delilah", muttrade Miranda, men med en vänligare glimt i ögonen så jag antog att hon och "Delilah" var nära varandra.
Som jag och Nema.
Tanken fick mi att lägga armarna om mig själv och sticka ut underläppen.
"Jag gillar inte Luke", svarade jag surt och Delilah skrattade mig rakt i ansiktet.
Vad var det roliga med dethär då?

Jag öppnade munnen, och orden kom som automatiskt ur min mun.
"Se misó perissótero apó opoiondípote állo, Luke Castellan" ('I hate you more than anyone else' på grekiska)
Orden lät magiska och sträva. Först visste jag inte vart dem kom ifrån, men sen verkade det självklart.
Han vände sig om igen, läpparna satt ihop som ett vitt streck och ögonen hade smalnat till springor.
Så slog han. Rakt över högra ögat med knytnäven. Smärtan skakade om hela mig, först huvudet sen gick det blixtrar ned till min brutna vrist.
En till knytnäve, Så kände jag samma smärta fast flera gånger värre igen. Nu såg jag bara mörker och tusentals stjärnor som virrade runt i huvudet, hörde bara mina hjärtslag och blodet som pumpade i ådrorna.

"Det är klart du gör", påpekade Delilahs kompis. "Man ser det."
Jag stirrade förargat på duon med snörpt mun och gjorde mitt bästa för att hindra hettan som hotade att krypa upp i kinderna.
Såg det ut som att jag gillade honom?
Fan vad pinsamt.
Inte konstigt att Nema hatade mig nu, särskilt inte om hen hade menat det hen sagt förut.
"Vad händer?" frågade jag panikslaget och en röst jag kände igen vrålade
"Ge dig fan i att göra så med henom!"
Mycket riktigt; när jag hunnit fram till Luke och Nema (som låg i en blodig hög på golvet) stod Percy där med Tidvattenvåg framdragen.
Bakom honom marscherade Annabeth och Tyson fram.
Jag svär, jag har aldrig varit så glad över att se Percy och till bådas förvåning kastade jag mig över honom i en kram.

På nått sätt hade jag inte svimmat mellan alla slag, utan låg på golvet i nått jag antog var blod, utan att kunna röra något alls.
Varje andetag var smärtsamt. Jag försökte inte andas med jämna mellanrum längre, jag orkade inte. Orkade inte känna smärtan längre.
Han kändes så avlägsen plötsligt, som om han inte hade ögonen på mig längre, och som om han inte planerade fler slag.
Ett par starka, varsamma händer tog tag om min axel (den som var skadad) och ett skrik letade sig ut ur mina läppar. Jag ville inte att någon skulle bära iväg mig, jag ville ligga där på golvet och ruttna, medans min förjävliga existens glömdes bort.
Greppet om axeln släpptes nästan omedelbart, och flyttades till under min nacke. Så lämnade jag marken.
En tjock, välkänd röst ekade runt i huvudet, panikslagen men lugnande, och sen två klingor som möttes, ett gråt, och sen en flickas röst som spänt pratade lugnande för sig själv.

~

Jag vågade chansa på att öppna ögonen, men såg bara en ljusblå t-shirt och sen ett stort öga som genomskådade mig med ytterst varsamhet.
Tyson.
JAg började gråta, vilket bara resulterade mer smärta, men jag kunde inte hjälpa det. Jag var så förjävligt glad

Jag släppte Percy och brydde mig inte om lättnaden som troligtvis syntes på hela mig och med en dov morrning hade Luke dragit sitt svärd.
Percy höjde Tidvattenvåg och som på given signal höjde Luke sitt tveeggade svärd och med ett överlägset flin mot mig (varför måste han showa off helatiden?) och deras klingor möttes i en högjudd smäll på mitten. Jag och Annabeth flämtade till - men jag visste att vi var oroliga för olika personer. Hon var orolig för Lukey Pukey medan jag inte ville släpa bort med en slaktad Percy.
Det hade gjort Nema ännu mer ledsen.
"Hur är hen Tyson?" frågade jag försiktigt och sjönk ner på knä bredvid Nema.
"Gissa tre gånger, Brooks", svarade Annabeth snäsigt. "Ganska bra, eller vad tror du?"
Jag hann inte ens svara förrän hon drog fram ambrosia och nektar och vi hjälptes åt att trycka ner det i Nemas mun.

En honungsliknande smak bredde ut sig i munnen, men blandat med blodet gjorde det mig bara illamående.
Ett mörker bredde sig ut över mitt synfält, ett par upprörda röster ljöd och sen försvann dem bara.

Jag föll, föll och föll i evigt mörker. Jag kunde känna det långa håret fladdrade i mitt ansikte och hur jag än försökte kunde jag inte öppna ögonen. Den enda synliga i mörkret var en stor, mörkröd fläck. På något sätt kunde jag ändå se den, men bara den. Ett droppande ljud ekade i öronen, och sen ett skrik. Mitt skrik. Sen försvann fläcken, skrikets eko försvann, och plötsligt föll jag inte längre.
Jag låg på en hård stenyta, himlen lystes upp, och jag var tillbaks när jag varit tio.
Runt stenen jag låg på växte det gräs, och bortom ett grått trästaket bredde havet ut sig som ett täcke.
Jag kollade på mina händer som var dränkta i blod efter att ha försökt stoppa blödningen på högra knäet.
Min splitternya cykel låg som skrot under ett jättekast, där jag kraschat.
Blodet spred sig utöver min T-shirt när jag försökte få bort blodet på händerna, men det var ändå kvar där.
förtvivlat kollade jag mig runt, desperat efter någon hjälp, men ingen syntes till, inte ens när jag förtvivlat skrek på hjälp kom nån.
Jag flämtade till av smärtan i benet så fort jag rörde vid såret.
'Den e bruten' ville jag skrika till det yngre jaget, men hen fattade inte bättre än att glida ned från stenen. Hen föll ihop i en hög och svimmade av smärtan. Tillslut hittades jag, och fördes till sjukhus. Det kostade oss sjukt mycket.
"Du får inte somna" Kom jag ihåg mamma säga åt mig med allvarlig röst. Men jag ville bara sova. Sova bort smärtan, för det är det man lär sig att göra när det gör ont.

"Ge dig", väste Luke samtidigt som han högg mot Percy. "Du vet att du aldrig kan vinna mot mig. Särskilt inte ensam."
Percy pressade samman tänderna när han duckade undan Lukes eggar.
"Aldrig att jag ger upp!" svarade han, och rösten var oväntat lugn och kontrollerad men den ilskna efterklangen fick en att ändra på sig.
Jag fokuserade åter på Nema och hen hade börjat mumla i sin medvetslöshet.
"Nema vaknar!" utropade Tyson och med otrolig varsamhet skakade han om Nema, lyfte på hens huvud och jag var snabb med att ta fram nektaren och hälla i hens mun. Sedan lutade Tyson bak Nemas huvud och hen svalde det.

Jag ville skaka på huvudet och säga åt dem att sluta mata mig med det där, jag ville gnälla som ett barn och klaga på att det inte var gott, på att allt gjorde ont och att jag inte ville nått.
Jag kunde bara inte. Käken kändes bortdomnad och om jag ens rörde huvudet kändes det som om hjärnan skulle explodera.
Jag kunde knappt öppna ena ögat, men anda gick helt okej.
Ett metalliskt läte ljöd igen, men det var inte lika avlägset som förra gången.
"Percy" mumlade Annabeth till mig, måste ha sett det förvånande uttrycket i mina ögon.
Hazels välkända gestalt böjde sig över mig, stoppade ned något som såg ut som en kakbit i munnen på mig, och sen strök tummen precis över mitt kindben. Det sved till, som om hon rörde i ett sår, och sen kom jag på att jag nog inte var helt snygg i ansiktet efter alla slag. Det var nog inte osannolikt att jag hade ett sår där.
Sen vände hon sig mot Annabeth och s nått jag inte uppfattade.