~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Resan tillbaka till Söder och palatset Hamathya Mahal tog längre tid än resan därifrån. Den spända, adrenalinfyllda och nästan förväntansfulla spänning som legat i luften fanns inte där längre. Människor var trötta och skadade. En del sorgsna över dem förluster de lidit.

Arya red rakryggad och tyst bredvid sin kusin längst fram i ledet. Ingen av kungligheterna sa så mycket som ett ord till varandra under hela resan. Stämningen hade varit spänd bland de fyra ända sedan Arya kom tillbaka från sitt sista möte med Erik. Inte för att någon av de andra kungligheterna visste något om vad Arya sysslat med efter att hon försvunnit från lägret. Men eftersom hon varit svårt skadad och återvände nästan helt återställd hade de sina aningar.

Under kvällen var det stor fest i Hamathya Mahal. Nästan varenda Garudier hade samlats i palatsets största tronsal eller på slottsgården för att fira hemkomsten och segern i kriget mot Mongralerna. Men Arya drog sig som vanligt undan. Inte bara för att hon inte gillade festligheter eller för mycket folk på en gång utan mest pågrund av samma anledningen som på morgonen. Den konstiga känslan av stor sorg blandat med en enorm längtan efter Erik kändes så påtaglig att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Arya höll sig instängd i sitt gemak hela kvällen - och natten - utan att komma ut för att äta eller dricka en ända gång. Ingen besökte henne heller. Vilket var skönt tyckte hon. Det sista Arya ville just nu var besök från jobbiga tjänare eller familjemedlemmar som ville få henne att komma ut och delta i festligheterna.

Sent in på natten, när den höga musiken från tronsalen dämpats och människorna på slottsgården börjat dra sig tillbaka, somnade Arya in till en orolig sömn. Även denna natt drömde prinsessan om samma, blonda, Letoyanska prins med dem vackraste ögon hon någonsin sett.

Arya blinkade. Det kändes nästan konstigt att se upp i det välbekanta taket i hennes sovgemak, hon hade precis börjat vänja sig vid att vakna och se upp på tältets bruna sömmar. Hon satte sig upp på sängen och upptäckte att hon somnat med kläderna på. Arya rykte på axlarna. Vad spelade det för roll? Försiktigt och morgontrött tog hon sig ur sängen och sträckte på sig. Men nånting var konstigt. Hon såg sig omkring i rummet. Allt såg ut precis som vanligt, inte det minsta konstigt. Men något kändes kallt och fuktigt på något sätt. Hon drog med en hand över sin kind. Den var våt. Förvånat höjde Arya på ett ögonbryn. Hade det regnat in under natten? Hon undersökte taket men kunde inte hitta minsta spår efter någon läcka och när hon stack ut huvudet genom fönstret var det ända fuktiga utomhus morgondaggen i gräset fyra våningar längre ner. Arya drog in huvudet igen. Var kom vattnet ifrån? Så föll hennes blick på sängen hon sovit i under natten och på kudden hon haft huvudet mot. Även den hade en stor våt fläck precis där hon sovit. Arya kände på kudden och på sin kind. Sedan, nästan som i trans, stoppade hon ett av sina våta fingrar i munnen. Salt. Fingret smakade salt. Arya drog ett djupt, darrande andetag. Det fanns bara en förklaring till hur det salta vattnet kunde kommit till hennes gemak. Från Arya själv. Vattnet som fanns på kudden och på hennes kind var Aryas egna tårar. Arya hade gråtit i sömnen under natten. Hon kunde inte minnas senaste gången hon gråtit. Hon visste inte ens att hon kunde...

Arya skyndade sig allt vad hon kunde att dölja alla spår av sina drömmar hon kunde. Inte riktigt säker på varför, men hon visste att hon inte kunde låta någon se minsta lilla täcken på vad som hänt under natten. Hon skyndade sig att snabbt torka bort allt vatten från sin kind och sedan kudden. Det hela tog ganska lång tid och Arya var väldigt stressad hela tiden, rädd för att någon skulle upptäcka vad hon höll på med.

När Arya äntligen var klar sjönk hon ihop med en djup suck på golvet och bara andades. Ett tag var hennes huvud helt tomt på tankar, vilket var otroligt skönt. Men det dröjde inte länge innan de sakta kom smygande tillbaka. Det första som dök upp var Erik. Igen. Arya började flyktigt fundera på om prinsen faktiskt hade förhäxat henne trots allt. Det kunde inte vara normalt att tänka så mycket på en annan människa. Eller sakna någon så mycket. Hjärtat riktigt värkte i bröstet på Arya så snart hon började tänka på att hon antagligen aldrig skulle få se de vackra ögonen igen.

Arya svalde. Salt. Snabbt flög hennes hand åter upp till kinden där en ny tår var på väg att rulla ner. Arya fångade den med sitt ringfinger. Hon höll den lilla droppen framför sig i handen och bara stirrade på den. Arya grät. Hon grät verkligen igen och hon kunde varken förstå eller stoppa det. Tårarna fortsatte att rinna längs hennes kind och droppa ner på sovgemaksgolvet. Arya var så förvirrad. Hon förstod varför hon grät. Hon grät för att hon saknade Erik så fruktansvärt mycket, men varför gjorde hon det? Varför kände den hårdhudade, paranoida adoptiv prinsessan av Söder en sådan brinnande längtan efter den goda, varma prinsen av Norr? Arya kunde inte förstå det.

Arya satt med knäna uppdragna till hakan och ansiktet begravt i händerna. Hon snyftade, inte så högt, men märkbart. Den starka längtan efter Erik i hennes bröst gjorde riktigt ont inom henne. Ju mer hon tänkte på den blonde Letoyanen destå mer smärtade hans frånvaro. Allting kändes så konstigt, så sorligt och så fel på något sätt. Hon borde verkligen inte känna såhär. Verkligen inte. Men ändå gjorde hon det, och det gjorde allt värre.

Plötsligt, helt utan förvarning, öppnades dörren till Aryas sovgemak och någon flämtade högt. Arya brydde sig inte ens om att titta upp och se vem det var. Det var alldeles för sent för att dölja något nu. Så hon satt kvar på golvet och snyftade. Personen som öppnat dörren stängde den tyst igen. Ett tag trodde Arya att hon eller han gått sin väg igen, eftersom det blev så tyst. Men snart hördes barfota fötter försiktigt tassa över rummet och sätta sig ner på golvet bredvid Arya, som fortfarande inte tittade upp. En varm kvinno-arm slöt sig om Arya från sidan och drog in henne i en tröstande omfamning. Parvati smekte Arya över håret utan att säga någonting och Arya gjorde inget för att stoppa det.

Arya hade, under nästan en hel timme, suttit på golvet omfamnad av en knäpptyst Parvati och snyftat. Situationen var så surealistisk för dem båda. Arya som var så hårdhudad och kallblodig, grät vanligt vis aldrig. Hon brukade nästan inte visa några starka känslor alls. Parvati hade bara sett henne fälla en ända tår, trettio år tidigare, när hon räddades undan misshandel som barn. Men efter det hade Parvati inget minne av att hon någonsin sett sin bästavän gråta. Nästan aldrig skratta för den delen heller.

"Jag..." efter en timme av gråtande såg Arya till sist upp ur sina händer, "Parvati jag..."
Underkäken skakade och tårarna rann fortfarande från hennes ögon. Parvati torkade bort en från Aryas kind precis innan den hann falla till marken.
"Sssch" sade hon, "det är ingen fara..."
Arya skakade på huvudet.
"Men jag..." hon drog ett djupt andetag, "jag vet inte vad som händer! Allt jag kan tänka på är hans blonda hår, gråa ögon och varma leende och jag-"
Arya avbröt sig och bet ihop tänderna för ett par sekunder. Parvati väntade tålmodigt.
"Ända sedan vi kom tillbaka från gränsen har allt känts så sorgligt,..så konstigt på något sätt..." Arya pausade igen, "Parva jag saknar honom så mycket, jag kan inte tänka, jag kan inte äta, han fattas mig så..."
Arya snyftade.
"Och jag vet inte varför!" Hon snörvlade, "Jag vet inte varför han bara-"
Arya kunde inte fortsätta. Hennes ögon sved och tårarna rann som vattenfall längs kinderna. Hon hade återgått till att snyfta igen men denna gången inte i sina egna händer utan i Parvatis famn. Parvati fortsatte att vara tyst och smeka Aryas hår en lite stund tills hon lugnat ner sig innan hon tog till orda.
"Arya..." Arya var tyst och stilla, "Arya, älskar du Erikk?"
Arya frös till is i Parvatis armar. Frågan ekade i hennes huvud Älskade hon Erik? Under flera minuter var Arya bara tyst och stilla utan att så mycket som andas där hon satt. Men till slut drog hon sig tillbaka och såg på sin väninna med en allvarlig blick.
"Ja." Svarade hon men stadig röst, "Ja, jag älskar honom"

Resten av den dagen och kvällen stannade Arya åter igen i sitt gemak. Parvati gick ut och in för att hämta och lämna mat och disk till dem båda. Det ända hon sagt om Aryas känslor för Erik var; "okej", strax efter hennes avslöjande. Sedan hade hon varit tyst under resten av dagen. Arya visste inte vad hon tänkte längre. Efter vad hon sagt till Parvati hade nästan alla bitar i hennes enorma pussel fallit på plats. Det konstiga känslorna när hon var runt eller tänkte på Erik, hennes smärtsamma längtan... Den ända fråga som kvarstod grämde henne så mycket för att hon inte skulle kunna få svar på. Älskade han henne tillbaka? Arya önskade så innerligt att hon tänkt klarare långt tidigare och kunnat säga adjö ordentligt till prinsen. Men inget av det där gick att ändra på och vad hade det gjort för skillnad? Ingen. Erik var en omöjlighet. Han var en Letoyan och hon en Garudiska. Deras folk hade varit fientliga mot varann i århundraden. Även om Arya tänkt klarare tidigare, talat om för Erik hur hon verkligen kände för honom och han känt det samma för henne hade ingenting blivit annorlunda. De båda skulle rest hem, om än mer olyckliga än som det blivit nu och allt skulle ändå blivit detsamma.

Så där låg Arya nu. Dag ut och dag in. Vecka efter vecka. Olycklig och sorgsen för att hon aldrig mer skulle få träffa sin älskade Letoyanska prins.