Privat mellan Ripadal Bella

Jane skrattade lite och sa.
- Så hur kom det sig att du var sen idag?
Ringde inte väckarklockan?

-Percis. Eller så gjorde dem det bara att jag inte hörde den.
Alison smålog lite.

Jane nickade och reste sig till sin fulla längd och satte upp håret.

-Jag berättade om oss för Natalie.
Alison ville slå sig själv. Det lät så fel.
-Eller alltså, att vi är tillsammans.
Fel.
-Att vi är kompisar...
Alison försökte rädda sig själv.

Jane log och sa.
- Jag förstod vad du ville veta.
Och du ska veta, skvallrar hon eller tar det på fel sätt så är det jag som pratar med henne.

-Tack. Jag tror att hon redan pratar om det... Jag trodde liksom att hon inte skulle göra det men... Ja. Tack iallafall.
Alison log tillbaka.

Jane såg på henne och sa.
- Jag ska prata med henne någon gång

Hon tänkte göra det i natt i hennes vampyr klädsel då skulle hon få hög respekt och hon visste hur hon kunde förändra sin röst

-Tack.
Alison log. Hon visste att inte ens Jane kunde få Natalie att vara tyst. Men hon log ändå.
Jane var så snäll mot henne.
Hennes verkliga jag, inte den som Natalie eller hennes andra vänner kände.

Jane log och sa.
- Alltid till din tjänst Alison.

-Tack.
Hur många gånger hade hon sagt det nu? Hon kände sig så dum.
-Din med vet du.
Wow, nu hade hon gjort bort sig. Vad skulle Jane behöva hjälp med? Hon var den mest självständiga varelsen Alison träffat.
Varelsen.
Alison reagerade knappt på att hon inte tänkte på Jane som något mänskligt.