D.A:s rollspel

Jag kollade på tjejen som stod bakom oss. Jag hade aldrig sett henne förut men hon kändes ändå lite bekant.

Jag ville skrika men i samma ögonblick såg jag den andra killen Draco! Hermiones bror, men vad gjorde de här...?

"Vem är det där?" frågade jag tyst till Joe.

-hej Rubin, hur mår du? Vad har hänt? Frågar jag oroligt. Jag känner mig väldigt orolig vad har hänt den här gången? Jag vände mig mot Draco.
-vi måste ta henne till Madam Pomfrey!" Sa jag fort till honom samtidigt som en känsla av panik slår mig.

AHHHHHHHH jag är såå frustrerad varför kan ingen släppa in mig, det värkar som Freddy & Luna inte vill ha mig där jag är nästan luft för dom.
Jag känner hur någon ropar på hjälp, jag vet inte varför jag gick ut men det var lika bra efter som någon ropar på hjälp jag springer mot ljudet det är vid den förbjudna skogen, jag ropar tillbaka
- Vem behöver hjälp?
- Joe, Draco och Rubin tror jag, får jag till svar
Draco, Draco det är ju Hermiones bror och Rubin var det inte hon som svimmade?
- Var är ni? Skriker jag
- Rakt fram du kan snart se oss tror jag, fick jag till svar
Jag började springa och till slut så såg jag en flicka som hade svimmat och är medvetslös och hon blöder kraftigt, efter som vi har övat på Accio så kan jag den formeln
- Accio bandage, skriker jag snabbt
Utan att någon säger något så hjälps vi åt att stoppa blödningen och bära upp henne in till sjukhus flygeln.
Nu står vi utan för sjukhussalen och väntar för att fördriva tiden så Frågar jag lite frågor till killarna
- såå vika är ni?
- Du vet ju att jag är Draco, och det här är Joe, säger Draco
- Ok, jag är Miu jag ät typ Hermiones vän
- Vad menar du med typ? Frågar dom i kör
- Joo jag har inte riktigt blivit insläppt i gänget än säger jag och suckar
- Okej säger Joe medans Draco är tyst
Madam Pomfrey kommer ut och ska prata med oss jag hoppas värkligen att den där Rubin är okej.

Jag nickade och gjorde som Joe sa.

Jag bara grät.

- det är Rubin, jag tog henne till Madame Pomfrey i början på året men nu har tydligen något hänt igen! Sa jag oroligt.

"Hoppas hon klarar sig," sa jag oroligt

-Hej, Rubin ta det lugnt! Vi är inte som de andra! Säger jag till henne med en så lugn röst som möjligt