Prs med Wolf

Anaid var påväg att protestera när Rascal gick iväg ensam men mindes sitt löfte och höll tyst. Men när hon såg den brunröda vargen attackera och skada honom fick Minosa hålla tillbaka henne. Hon log lite när Rascal vann över vakten.
"Borde ni inte hjälpa honom nu? Du är kan ju vara ganska...hmm...övertygande ibland Aimil?" Anaid såg på hamnskiftarna brevid sig och önskade att den andra vargen inte skulle höra henne. Astrid såg oroligt på Anaid, hon tänkte likadant.

"Säger du det?" log Aimil och lade huvudet på sned. Men hon höll med. Hon kikade ner i sänkan och vinkade åt Eoin. "Hejsan." Eoin stirrade upp på henne.
"Aimil?" Rascal klev av Eoin och tog några steg bakåt. Eoin tog sig upp på benen och borstade sanden från benen medan han höll blicken stadigt fäst på Aimil.
"Vilka mer är där uppe?" sade han misstänksamt och Rascal log nervöst.
"Kom upp och träffa dem", sade han och fick hjälp upp ur sänkan av Sham. Aimil gjorde ett försök att hjälpa Eoin, men han slog undan hennes hand och klättrade upp själv. När han kom upp öppnade han munnen i förvåning.
"Det där är människan som du hjälpte", sade han och pekade oförskämt på Anaid. Rascal ställde sig bredvid honom och Eoin sänkte armen.
"Hon är också den som varnar om ett anfall", sade Rascal.
"Just det, vad är det för prat om en attack? Hur kan vi lita på att hon talar sanning?" svarade Eoin och kisade mot Anaid.
"Jag litar på henne, hon är min vän", sade Rascal och Sham instämde. Eoin fnös.
"Jag litar inte på dig."
"Litar du på mig då?" sade Aimil och gick närmare honom. Eoin synade henne. "Nej."
"Din bror gör det", sade hon. Eoins bror hade varit en av de många envisa killarna som sökt Aimils kärlek. En skugga föll över Eoins ansikte.
"Gjorde. Han är död." Aimil flämtade mjukt.
"Jag beklagar", viskade hon.
"Jag med", svarade Eoin. Rascal lade en hand på hans axel.
"Det som hände din bror är tragiskt, men nu har du en chans att rädda liv. Om vi inte kan evakuera lägret i tid kommer människorna massakera flocken." Eoin sänkte blicken.
"Jag litar fortfarande inte på er... Men jag vill inte ta några chanser. Jag ska ta er till ledaren."

Astrid och Minosa stirrade på hamnskiftarna när de presenterade dem för Eoin. De båda var livrädda att han skulle försöka skada dem.
Anaid blängde på honom när han pekade på henne. Bland människorna var det oartigt att peka så. Hon reste på sig och synade honom.
När han pratat klar kunde hon inte hålla tyst längre.
"För det första är jag ingen människa, jag är en häxa så sluta kalla mig det" Anaid ångrade sin otrevlighet och försökte fortsätta trevligare, "Sen är jag också skadad"
Hon visade sin fot, "Jag vet att du säkert tror jag är dum, men skulle jag verkligen komma hit, skadad, om jag inte hade en väldigt bra anledning?"
Minosa och Astrid ställde sig bakom Anaid. De var inte lika säkra som Aniad.

Eoin stod med ryggen vänd mot Anaid när han svarade henne.
"Ursäkta, jag trodde att du var en människa. Jag menade inte att förolämpa dig." Han vinkade sedan lojt åt dem.
"Följ efter mig." De började gå. Rascal och Eoin gick först och Sham och Aimil gick sist. För tjejernas säkerhet gick de i mitten. När de nådde lägrets utkant blev de genast bemötta av en hamnskiftare som Rascal kände igen som Saorla. Hon hade ljust, gulvitt hår som gick i vågor och var naken. Hon fick genast syn på individerna som följde Eoin och väste ilsket: "Är du galen!? Det där är flockens förrädare och vad är det? Människor? Har du människor med dig också?" Eoin hyschade henne lågt.
"De är här för att för att ge upp. De är mina fångar och jag för dem till ledaren", sade han och knuffade diskret på Rascal som genast antog ett uppgivet ansiktsuttryck. Sham och Aimil hängde med huvudena och såg allmänt hopplösa ut. Saorla log vasst.
"På tiden. De insåg väl hur patetiska de faktiskt är", skrattade hon. När de fortsatte gå följde hon efter samtidigt som hon skvallrade för alla de mötte. När de väl nådde ledarens tält var hela flocken samlade runt dem med nyfikna eller arga miner. Eoin vände sig mot församlingen och höll upp armarna som för att ge ett tal.
"Ledaren har begärt att se dem utan att störas och ensam." Flockens medlemmar suckade besviket och började skingras. När alla var utom synhåll höll han upp tältöppningen och föste in gruppen.

Anaid stötte sig på Astrid medan de gick. Minosa gick brevid med ett surt ansiktsuttryck. När de träffade på den nakna kvinnan och Eoin sade att de var hans fångar gapade alla tre flickorna. Ingen av dem sade något men alla tänkte samaäma sak. Anaid höll hårt om Minosas arm för att hon inte skulle göra något. Men ju längre in i lägret de kom destå mer förnedrande blev situationen. Kvinnan som gick först skröt om fångarna och Minosas ansiktsuttryck lutade mer och mer åt det arga hållet. Det var tur att de hann komma till ledartältet innan Minosa exploderade.
"Det är ett mirakel att vi alla fortfarande lever, bland människorna hade hälften varit döda nu..." viskade Anaid till Rascal precis innan de gick in i tältet.

Tältets insida var stor. Det var inrett med djurskinn på marken och enkla möbler av trä. I mitten fanns en ring stenar som höll en röd eld på plats och bakom den skymtade ett bistert ansikte som Rascal fruktat att han aldrig mer skulle se. Eoin böjde ödmjukt på huvudet inför ledaren och gick åt sidan för att släppa fram Rascal. Hans far spärrade upp ögonen.
"Seumas..." För ett ögonblick fick han samma mjuka min han haft innan kriget, men den försvann lika snabbt som den dykt upp när han såg resten av dem.
"Och häxan också förstås." Han såg på de övriga och rynkade missnöjt på näsan.
"Jag har alltid vetat att min son har ett svagt hjärta, men ni två? Vad för förhäxning har hon kastat för att få er förråda flocken?" sade han barskt till syskonen som tills dess bara trampat nervöst på stället. Aimil gjorde sitt bästa för att se tapper ut.
"Det var vårt eget val. Rascal gjorde rätt och du gjorde fel i att förvisa honom." Ledaren drämde näven i det låga bordet framför honom och röt: "Tror du jag ville förvisa min ende son!? Jag älskade honom av hela mitt hjärta!" Rascal kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, men han höll dem inne.
"Vi har ovärderlig information och vi är här för att rädda er från undergång", sade han och såg trotsigt upp på sin far. Hans pappa ignorerade honom och blängde på Eoin.
"Du kommer straffas för det här Eoin. Gå härifrån innan ditt straff förvärras." Eoin skyndade ut utan ett ord.
"Jag borde döda er alla", morrade ledaren åt gruppen. Rascal knöt sina nävar samtidigt som han hörde Sham morra lågt.
"Bara lyssna på oss!"

Anaid ville så gärna gå fram till Rascal. Hon visste att det var svårt för honom, men hon vågade inte inför Amiralen. Hon släppte Astrid och tog ett haltande steg fram.
"Jag...jag vet att du hatar mig,...och...jag förtjänar det...efter allt som...har hänt" Anaid darrade på rösten, "Men jag ber dig...lyssna på oss,...vi är inte här för att göra skada, vi...vill varna...,och det är brottom"
Anaid svalde och fortsatte.
"Om du ändå vill döda oss alla,...även om vi berättar varför vi är här,...så ber jag dig, skona de andra, döda bara mig...jag...snälla"
Anaid kunde inte tala mera, rösten skälvde och hjärtat bankade i bröstet. Hon såg på Rascals far utan att vika undan blicken och önskade att han skulle godta hennes förslag.

Ledaren synade Anaid med ogillande blick knöt händerna framför sig.
"Jag avgör det efter att jag har hört era ord. Ni är inte i en possition att förhandla och ska skatta er lyckliga att jag är villig att höra på era ursäkter", svarade han. Rascal smög in sin hand mellan Anaids fingrar för att uppmuntra henne när hans pappa plötsligt bad henne tala ut.
"Nå, låt höra. Vad är det för varning ni bringar?"

Anaid rös när Rascal tog hennes hand. Hon ville inte att han skulle släppa men hon visste att om Amiralen såg det skulle han inte bli trevligare direkt. Därför släppte Anaid Rascals hand och hoppades att han inte skulle ta illa upp.
Hon svalde.
"Människorna kommer att anfalla, nu om en halvtimme. Med alla, fyra kompanier i den kungliga armen" Anaid andades in, "De kommer inte att visa någon nåd, alls, ingen kommer undan. De bryr sig inte om de dödar män, kvinnor eller barn, de är här för att utgjuta så mycket blod som möjligt. Både för att de avskyr magi så mycket och för att ni dödade kungens halvbror för ett par dagar sedan i attacken på slottet"
När Anaid pratat klart tog hon ett steg bakåt och väntade på respons från vargen.

Ledaren lyssnade på Anaid utan att röra en min. När hon var klar sänkte han huvudet en aning och stönade.
"Det var det jag fruktade", mumlade han och reste sig upp med sådan kraft att bordet skakade. Rascal höll en beskyddande arm framför Anaid när hans pappa gick mot dem, men han fortsatte förbi dem.
"Eoin! Samla alla stridsdugliga så snabbt som möjligt och evakuera våra gamla och unga", ropade han ut och Eoin svarade stressat.
"Ska ske ledare!" När de inte längre kunde höra honom vände ledaren sig mot gruppen igen.
"Vi ska göra vårt bästa för att hålla borta människorna tillräckligt länge för att låta alla fly. Som tack för er varning låter jag er följa med de flyende." Han letade upp en skinnbit och karvade in sitt namn med naglarna.
"Visa upp den här om ni blir stoppade." Han räckte den till Rascal och Rascal tog emot den. Han stoppade den i bältet och började gå ut med de andra. Han såg till att alla var ute ur tältet innan han vände sig om att sa: "Tack för att du lyssnade på oss pappa." Hans pappa såg honom inte i ögonen när han svarade:
"Du är inte min son." När Rascal gått torkade ledaren sitt ansikte och började förbereda sig för strid.