Spring innan de tar dig (Öppet)

Emory höll med Celaena. Eller han trodde inte på att det var en fristad endast för genmanipulerade. Han hoppades att det fanns andra där med. Rena människor. Rebeller, något som inte bara gömde sig utan bildade sin tid som enligt han borde vara kommen då han kom.
Vid Celaenas ord kände han åter igen hur han automatiskt spände sig. Han hade sett flera av dem få utfall och det var något av hans värsta rädslor men än så länge verkade han vara lyckad. Han kände sig lyckad och han var bra på vad han var menad att vara bra på.
Emory ryckte på axlarna vid Dawns fråga.
”Jag vet inte vilken frekvens de sänder. Ifall de nu sänder”, sade han medan hans blick låg på vägen framför dem. En övervuxen gammal skylt berättade att de hade ett antal mil kvar till närmsta stad och Emory pressade ned foten ytterligare på gaspedalen. ”Och om de sänder, hur vet vi att de inte vet att vi lyssnar?”
Det kändes som en katt och mus lek. Något han varit i andra änden på i så många år. Istället för att vara den jagade varit den jagande. Han gillade det bättre. Mycket bättre. Han vred axlarna bakåt och knäckte sedan nacken genom att luta den först åt ena hållet och sedan åt andra.
”Inget mer än rykten”, sade han något frånvarande och föll i en av de rollerna som han brukade spela. ”Inget konkret”, fortsatte han och gjorde en kort paus innan han fortsatte, ”För månader sedan träffade jag en kvinna som sade sig befunnit sig där. Enligt henne fanns den.” Han visste att hon talat sanning. Det fanns ingen indikation på att hon inte gjort det och han var bra på att utsäga lögner ifrån sanningen. Eller trodde sig vara. ”Men hon litade inte på mig och idag är hon död.”
Det var inte kvinnan han sörjde snarare informationen som dött med henne och lite av den sorgen lät han avslöjas i sin röst.

Celaena hade lust att muttra att det inte var något fel på radion. Inte borde åtminstone med tanke på att hon inte rört den och soldaterna oväntat var tvungna att fly. Men hon sade inget.
"Emory, du är en sådan glädjedödare. Här sitter jag och tänker sova och så måste du nämna en kvinna som nu är död så att jag genast undrar ifall du dödade henne? Och i sådana fall hur? Vilken situation? Gud, min hjärna kommer plåga mig. Ifall jag skriker så behöver ni inte oroa er. Väck mig bara så borde allt fungera. Och som du förstår så vill jag inte ha några svar på frågorna", lade hon till trots att hon inte väntade sig några. Hon hade varit allvarlig gällande skriken och frågorna som nu fanns i hennes huvud. Frågorna som resulterade i scenarion, alla otäckare än den förra. Vare sig det varit Emory eller någon annan som dödat kvinnan. Men hon hade en känsla av att det varit Emory och att han nu satt bredvid henne och pratade om tillit...
Hon tog ett djupt andetag, tittade ut och bad till vilka gudar som nu än kunde tänkas finnas att hon inte skulle skrika i sömnen. Hon hade aldrig skrikit i verkligheten. Inte under de tortyren som så ofta kom tillbaka i drömmens värld. Men i drömmarna skrek hon. I drömmarna tillät hon sin själv skrika och gråta för hennes syskon var alltid döda.
Hon bet ihop och blundade sedan. Försökte desperat hålla sig kvar i verkligheten och sedan säga att hon inte kunde sova, men samtidigt kände hon hur sömnen kallade henne med falska löften om ljuva drömmar.
"Tror ni bilen har en spårsändare? Eller någon annan gps? Jag vill inte bli förföljd", sade hon mumlande och hennes röst var inte lika vaksam längre. Hon lät som en vanlig person. Den där hårda undertonen som alltid fanns i hennes röst hade försvunnit och hon kände hur hon sakta men säkert började somna.

Gwen fnyser åt Dakotas kommentar. Försökte han vara lustig eller något? Hon öppnar inte ögonen, utan försökte tvinga sin kropp att slappna av. Trots att hon är tröttare än hon varit någonsin tidigare - hela kroppen ömmar, och det känns som om någon har skakat om hennes hjärna - så kan hon inte slappna av.
Tankarna snurrade runt utan ordning i hennes huvud, och hon lyckades inte få något verkligt tag om någon av dem. Och det störde hennes fruktansvärt. Hon behövde kontroll. Hon knep ihop ögonen hårdare, och pressade handflatorna mot sina ögonlock.
Det var något som inte stämde. Något hon hade missat. Hon kände det på sig, men hennes hjärna ville inte ge henne ett svar. Det var första gången det hänt, och hon hatade det mer och mer för varje sekund. Hon kände sig försvarslös och utsatt. Nu när till och med hennes hjärna verkade svikna henne hade hon ingenting. Och det var inte acceptabelt.
En del av henne visste såklart att hon bara behövde vila, men det verkade inte gå. Hennes hjärna var klarvaken och irrade omkring.
Hon morrade lågt, och spärrade sedan plötsligt upp ögonen. Hon höll ut en hand mot Dakota.
"Stoppa bilen", befallde hon högt. Hon hade precis kommit på vad det var som störde henne, vad som var fel. Det fanns spårsändare i bilarna. De blev antagligen förföljda just nu.
"Stoppa bilen!" sa hon igen. "Det finns en spårsändare. Vi måste ta bort den"
Spårsändaren satt vid motorn, men Gwen hade studerat ritningarna för militärens alla fordon, och till och med varit med och utvecklat vissa, så hon visste precis vart hon skulle hitta den. Hon antog att de andra skulle märka att de stannade, och att de skulle stanna också. Om inte så fick de skylla sig själva.

Dakota bromsar på en gång, detta gör så att han slungas fram mot ratten.
"Va?" Dakota ser förbryllat på Gwen innan förståelse sköljer över hans ansikte och han stänger av bilmotorn. Han har aldrig varit mycket för att faktiskt lista ut hur bilar fungerade men när hon säger det låter det högst troligt att det finns något sådant. Det kanske var därför de alltid tilläts åka runt i bilarna när han satt fast på de olika anstalterna. Forskarna och vakterna visste att de kunde hitta dem igen. Fast varför har ingen av människorna dykt upp än? De har åkt ett tag, de hade mycket kraftfullare fordon till hands om det var för att jaga mutanter...
"De som följer efter oss vill se vart vi ska, annars skulle de ha dykt upp redan", mumlar Dakota när han går ut ur bilen. Han säger det i tanken på att ingen ska höra... vad vet han, ungefär? Men det är inte speciellt svårt att höra hans mummel i alla fall.

Celaena spärrade upp ögonen när hon såg vad de höll på med. Nej. Nej. Vad höll de egentligen på med? Försökte de verkligen ta bort spårsändaren?
"Stanna bilen!" skrek hon till Emory.
Hon tog sig ur bilen och sprang fram till Gwen och Dakota innan de verkligen hann göra något.
"Vi ska byta bilar!" utbrast hon och drog irriterat handen genom håret. "Det är det jag har sagt hela tiden. Gå till stan, dumpa bilarna så att någon snor dem och vilseleder soldaterna så att vi kan rymma, och när de inser det har vi redan snott andra bilar och är sedan länge borta. Vi har en chans att vilseleda dem!" Hon kanske överreagerade, men... Okej, hon kanske hade sagt att hon inte ville bli förföljd, men att bli förföljd ingick i hennes plan. Det fanns en skillnad på att vilja och vara tvungen till. Dessutom så hade hon inte säkert vetat att det fanns några spårsändare. Dessutom hade hon aldrig varit säker med tanke på att spårsändare gick att hacka.
Hon stannade upp i sina tankar. "Det går å andra sidan att sätta spårsändarna på andra bilar. Jag menar, bilarna är schyssta och andra soldater lär väl bara anta att vi är på deras sida?"
Hon insåg att hon mer eller mindre talade med sig själv och slutade genast röra på läpparna.

Gwen slängde upp dörren och klev ur. Hon kastade en blick bak på Mina.
"Håll vapnet redo", fräser hon, sedan smäller hon igen dörren bakom sig. "Det gäller dig också, Dakota", la hon till med en blick på mannen.
Gwen slår upp motorhuven just som Celaena kommer framspringande till dem. Gwen lyssnar irriterat på hennes invändningar. De har inte tid att stå här och slösa tid.
"Vi har inte en chans att vilseleda dem", fräste hon tillbaka. "För när vi väl kommit in till närmaste stad är de reda ikapp oss"
Hon gjorde en gest runt sig. Det blev ljusare och ljusare för varje minut. Dagen var här.
"Det är många timmar sedan vi jagade bort dem från deras läger. Vi slösade alldeles för mycket tid där, tillräckligt mycket för att soldaterna skulle hinna omgruppera sig och redan vara efter oss", fortsatte hon hårt och spände sina violetta ögon i Celaena. Det här slösade bort ännu mer tid som de inte hade.
"Och även om vi lyckas ta oss till en stad och sno nya bilar, så kommer de då veta att vi varit där, och de kommer förhöra alla tills de får tag i någon som sett oss, eller åtminstone vet hur bilarna som vi snott ser ut. Och då kommer de vara efter oss igen"
Gwen tog ett djupt andetag. Hon hatade att behöva förklara sina handlingar. Det hade varit lättare på anläggningen, då alla i princip tog hennes ord för lag.
"Vi har inte tid till din plan. Spårsändarna måste bort nu", avslutade hon och vände ryggen mot Celaena. Hon böjde sig ner över motorhuven. Spårsändaren satt mitt i, dold vid första anblicken. Men Gwen visste var den satt, och snart hade hon slutit handen om den. Den surrade lätt mot hennes handflata. Hon drog fram sin dolk och körde in den bakom spårsändaren för att bryta loss den. Hon fick vicka några gånger för att den skulle lossna, men tillslut fick hon loss den. Hon rätade på sig och höll upp den framför sig med ett kallt leende.

Bilen stannade tvärt och lika tvärt vaknade Aravis upp. Hon for snabbt upp i en mer sittande ställning då Celaena for ut ur bilen. Hon kastar en blick på Dawn och Emory och sedan ut, med handen redan på sitt vapen. Inget verkar dock vara i överhängande fara, men de tjafsar om bilar och spårsändare därute.
"Om alla bara kunde sluta att bestämma över alla och diskutera." muttrade hon halvhögt, men satt kvar. Hon kunde ändå inte komma ut tillräckligt snabbt. Kunde de inte bara hoppa in i bilarna då spårsändarna var borta så de kunde ge sig av? De måste finna en bra plats att slå läger på och sedan tala om vad som hände härnäst. Sakta rör Aravis sitt skadade ben, förundrad över känslan. Hon kände sig ovanligt bra, om inte helt återställd. Men Daniels blod verkade ha god inverkan på henne.

Dawn ryckte till när hen Hörde Celaenas plan. Det var något av det mest idiotiska hen hört på länge. Låta de spåra dem, visste hon inte vilka de flydde från? Dawn hade trött det var en självklarhet att man tog bort åtta typer av spårsändare.
"Tyvärr Aravis, men det här är inte diskuterbart" sa hen och gick it ur bilen och fram till motorhuven. Med ett snabbt och lätt ryck öppnades den och Dawns ögon svepte över innehållet. Hen kunde lätt lokalisera spårsändare och ryckte ut den.
"Det här var nog det mest dumdristiga jag hört talas om på länge. " hens röst hade ett tonfall av besvikelse i rösten när hen tittade på Delarna. "Jag trodde du var smartare än detta Celaenas. Med din plan så hade vi redan varit körda när vi kom fram till staden där ditt utbyte skulle ske." En djup suck lämnade hens mun och en lätt skakning på huvudet.
"Man skulle kunna tro att du ville bli fångad. Och det är något jag inte riskerar hända. Har varit på flykt längre än någon av er, och förutom Aravis och möjligtvis Gwen" hen tittade mot Gwen "då jag inte känner dig" la hen till snabbt innan hen fortsatte " så är nog jag den som är mest jagad. Så Celaenas, håll käft och lyssna på Gwen då det enda vettiga som sagt hittills går kommit ur hennes mun". Dawn var klart irriterad när hen vände sig om och satte sig i bilen igen med radion. Det skulle nog inte ta lång tid till tills hen listat ut vad som var fel och lagat den.

Gwen drog blicken från spårsändaren i sin hand bort till den andra bilden när Dawn klev ut. Hon följde hen med blicken när hen drog ut spårsändaren ur den andra bilden. Dock snörpte hon missnöjt på munnen åt Dawns uttalande. Hon ogillade både hennes ton och vad hon sagt om henne. Som om hon inte skulle sagt vettiga saker tidigare. Hon fnös.
Hon tänkte dock inte avslöja att hon antagligen varit på flykt kortast tid av dem. Bara några dagar. Men det behövde inte de andra veta. Ju mindre de visste om henne desto bättre. Än visste de inte ens om hela hennes namn, vilket hon var fullt nöjd med.
"Trevligt att någon mer har vettet i behåll", sa Gwen med en nedlåtande blick på Celaena. Hon smällde igen motorhuven och gick sedan fram till den andra bilen och drog upp dörren där Dawn satt sig. Gwen gav hen och kall blick.
"Spårsändaren", sa hon kort och höll fram handen. "Jag tänker programmera om dem"

Dawn tittade förvånat mot dörren som öppnades brevid hen. Gwen,spårsändare visst ja. Hen reste sig lite för att kunna vända sig på sidan och då nå spårsändare som trillat ner på bilens golv. Hen plockade upp den och sträckte fram den till Gwen. Om programmera var nog smartare än bara ta sönder.
"Varsågod" muttrade hen och vände sig mor radion igen. Det verkade som att det skett en del koppling i samband med en söndrig sladd. Med lätta tag flyttade hen försiktigt runt på sladdarna för att få en bättre titt men var nogrann med att inte koppla ur något dörren hen var säker.