Monster High School

Jag tittar på Ayaka som för tillfället helar Julie lite till. Jag kan känna det i luften, det är helt enkelt bara den sortens känsla som änglar - och fallna änglar - ger ifrån sig.
"Tch, det vet jag väl..." mumlar jag med min kalla röst.
Försiktigt sätter jag mig ner på huk vid Julie. Hon ser verkligen inte ut att må bra och en hemsk tanke fyller mig. Tänk om... Tänk om hon dör. Julie är den första personen jag någonsin träffat som inte verkar hata mig eller vara rädd för mig, tvärtom, hon verkade faktiskt vilja bli min vän. Om hon skulle dö...
Jag ger ifrån mig ytterligare ett 'tch'-aktigt ljud och ser till att alla mina känslor försvinner från ansiktet. Nu ser jag lika kall och känslolös ut som en sten.

Julie ~
Det är som om jag kan se och höra allt, fast under vatten.
Är jag under vatten?
Jag kan i alla fall inte röra mig.
Min blick är stel, men jag behöver inte blinka.
Jag stirrar rakt upp i luften och kan se Archie och Ayaka.
Om jag kunde skulle jag sagt till dem att jag är okej och att de borde gå, men det kommer mest ut som ett "mrgh".

Jag står vid fönstret och stirrar ut i natten. Vad hände där nere?
När tjejen i vattenhinken hoppade ut genom fönstret hade jag flugit genom slottet, och letat efter en lärare. Men det fanns inga. Var finns de på nätterna. Jag vet att jag inte borde tänka på det, men mysteriet sitter fast i min hjärna som klister. Det var inte det att jag inte hade letat, jag kunde ta mig överallt i världen, men de fanns inte. Hade jag missat något? Nere på marken är det kalabalik. Jag förvandlar mig till en örn och flyger ned.

(Helt meningslöst blah blah... Det där jag skrev asså...)

Jag hör ett ljud komma från Julie, men jag kan inte urskilja orden. Kan hon inte prata? Har något hänt med henne? Är hon döende? Håller hon på att kvävas?
Tusen scenarion - alla negativa - kommer upp i mitt huvud, och det är då jag inser det. För mig så är Julie min första vän, den första personen som har pratat med mig och inte blivit rädd. Inte för att de andra verkar ha blivit rädda för mig, men Julie verkade faktiskt vela va min vän.
Jag sväljer hårt och lyckas fortfarande hålla mitt känslolösa uttryck när jag vänder mig om mot Ayaka.
"Hur är det med hennes sår?"

Jag ler svagt mot Archie.
"Hon kommer att klara sig"
Jag lyfter upp Julie och börjar bära bort henne mot slottet.

Jag landar på marken framför dem och förvandlas tillbaka till människa. Jag springer fram till vargen som ligger skadad på marken. "Vad har hänt?"

Jag nickar mot Ayaka och reser mig sedan upp. Mina ögon följer dem mot slottet, men jag följer inte efter. Än är det inte över, den rosahåriga tjejen är fortfarande en varg.
Snabbt går jag bort till de andra, och jag ser att varulven verkar vara fast. Förhoppningsvis löser allt sig. Förhoppningsvis blir allt bra.
Och det är då det slår mig. Allt det här är mitt fel. Jag hade haft en hel dag då inget hade hänt, något som aldrig någonsin hänt tidigare, och därför skulle detta tvunget hända. Men nu kommer hon väl inte attackera mer, eller..?
"Tch, hur går det med henne?" frågar jag med min kalla stämma, i ett desperat försök att skingra mina tankar.

. Flera samlas runt buren och jag får en stark lust att slita upp deras inre organ. Eller nej, jag vill inte det. Det är det som tar över som vill det. Jag blir som inträngd i ett hörn och kan bara titta på när det tar över mig.

Jag tittar förvånat på vargen i buren. Den ser så arg ut. Men såklart, varulvar brukar vara en smula arga. "Jag kanske kan prata med henne." Säger jag högt.

Du kan nog prata med henne, hon hör dej.
Det är inte hon som anföll oss det var hennes innre demon som hon inte kan kontrollera, förklarar jag för vattentjejen och tittar bistert ner på varulven som ligger fångad i en bur av magi.
Vi kan bara hoppas på att det räcker för att hon ska förvandlas tillbaka till sitt vanliga jag och inte bryta sig loss,muttrar jag.