Piraternas fånge(PRS)

Mona nickade till honom. "Gärna, jag vill helst aldrig se sådan här kläder igen" mumlade hon och syftade på 'fina' kläder. Rikemans kläder. Hon tänkte lämna allt det bakom sig och bara vara med Seamus. Vara på skeppet och starta ett nytt liv.
Hon gick ut med honom ur hans hytt och tog sig längre ner för däck. Och där nere mötte de Fowl, som faktiskt stod i rummet där det fanns kläder. "Åh Mona" sa han och en värme kunde höras i hans röst. "Jag letade åt kläder åt dig faktiskt, om du ska vara min assistent behöver du rejäla kläder". Han räckte henne en enkel, mörkgrön klänning i tjock bomullstyg. Hon log och tog emot det. "Tack så mycket".
Han gick förbi dem och försvann upp. Och utan fler ord började Mona ta av sig sin klänning. Det gjorde henne inget på något sätt, hennes make hade gjort så att hon inte brytt sig längre, fast på ett dåligt sätt. Sedan satte hon på sig den andra och la den gamla i rummet ifall någon annan ville ta den. "Och nu?" undrade hon och log mot Seamus.

Seamus tittar automatiskt bort när hon byter om, han vill självklart se. Han är inte äcklad av henne eller något sådant. Han känner bara att det är mer respektfullt att inte glo som en fet rikeman från Frankrikes södra kust glor på flickorna som badar i underkläderna. Faktum är att vem som helst glor på de flickorna, med tanke på att de är så frikostiga med det. Seamus är inte oskyldig till det men han har tittat bort så fort han kunde.
"Jag vet inte, det är några veckors resa till Spanien..." Svarar Seamus och rycker på axlarna. Hon passar i grönt, detta säger han inte högt dock.

Mona märkte att han inte kollade och log. Det kändes bra att han visade respekt. Hon drog till ärmarna något så de skulle sitta rätt och vände sig mot honom. Spanien? Det lät bra. Hon log och tog hans hand igen. "Jag antar jag ska börja hos Fowl nu". Och hon antog att han inte jobbade där.
Hon gav honom en sista kyss innan hon tog sig upp och hittade Fowls rum. Dörren var öppen då en pirat med ett stort sår satt på sängen medan Fowl rengjorde det. "Åh Mona, sy igen är du snäll" bad han och pekade på en nål och tråd. Hon tog upp och började sy ihop såret då han rengjort. Även fast det var stort kändes det inte så äckligt. Tiden gick och i ga fler patienter kom. Hon hjälpte Fowl med att städa undan och annat, det var väldigt rofyllt.

Seamus går upp på däck, han hamnar i rodret då kaptenen står med navigatörer och försöker bestämma bästa kursen för att undvika spanska flottan, när Seamus blir tillfrågad om vad han tycker förvärrar han bara hela situationen när han säger att de inte Frankrike också utlyst att pirater skall hängas utan reson eller rättegång. Det betyder att de antingen måste stoppa innan Frankrike eller om de ska ta risken. Kaptenen försvinner in ner under däck, kanske för att överlägga med sin käre Fowl? Seamus bryr sig inte, hans jobb är att hålla kursen. Hålla kursen och lyssna till besättningen.

Mona hade just kunnat sätta sig en stund och ta det lugnt då kaptenen kom in till henne och Fowl som än stod och pysslade med olika mediciner. Han såg genast upp då hon kom och log och kramade om henne och kysste henne. Mona såg artigt bort för att ge dem lite rum. "Mona, du kan gå upp och få dig lite mat och vara med Seamus om du vill" mumlade Fowl till henne och hon nickade och försvann ut ur rummet.
Hon går upp på däck och fick solen rakt i ögonen så först såg hon inte ordentligt, men tillslut såg hon allt. De mesta av piraterna satt på däck och åt, kocken hade kommit upp med en stor gryta med soppa och hade en del skålar kvar. Hon fick syn på Seamus, med ett par andra män en bit bort, men gick inte fram, hon borde kanske inte störa honom. Så istället gick hon och tog mat och satte sig ner, en bit bort från de andra piraterna då hon inte riktigt litade på dem än.

"Varför Spanien? Jag undrar om kapten har en dödslängtan." Suckar en av matroserna och biter oroligt i skålkanten. Seamus svarar inte, han lyssnar som mest.
"Kapten har inte en dödslängtan, snarare tvärtom." Svarar en annan och nickar viktigt nog. Seamus står där, stilla och låtsas som han inget hör. Det är han faktiskt rätt bra på med tanke på hans storlek och att man ser honom varenda dag. Han förstår deras oro, kapten är besatt av att hitta frälsning. Såpass att han reser till stället där de sägs att de ska ha haft livets vatten i sina händer och ändå ha övergivit dem för deras frälsare. Seamus lyssnar vidare och intresserar sig inte speciellt för samtalet, han vet ändå att ingen skulle våga göra verklighet av anklagelserna. Kapten Seemour visar prov på sin före detta personlighet när hon får höra om att besättningen vill göra uppror. Seamus drar dock rätt snabbt ifrån gruppen när han får syn på Mona och skrider snabbt över till henne.
"Hej." Hälsar han enkelt nog när han väl kommer fram till henne.

Mona åt och hörde samtidigt piraterna prata, de var inte direkt diskreta och verkade inte bry sig alltför mycket om vad hon sa. Inte fören hon hörde "Har ni sett flickan?". Hon kände hur blickar vändes mot henne och såg snabbt bort och låtsades som inget. "Vem är hon? En ny här på skeppet? Vi har aldrig haft flickor förut" sa samma person. "Jag hörde att kaptenen tagit hit henne för oss!" sa en annan uppspelt innan en tredje tystade den. "Nej! Det är Seamus kvinna".
Hon slutade lyssna och fortsatte äta tills Seamus kom. "Hej" log hon mot honom och ställde ifrån sig sin skål, hon hade ätit upp. "Det är faktiskt trevligt här, i alla fall nere hos Fowl" fortsatte hon och ställde sig upp. "Jag har fått hjälpa honom och lite pirater". Hon gav honom en snabb kram innan hon såg mot trappan som ledde ner. Då inte kaptenen kommit upp än gissade hon på att hon kunde stanna på däck.

"Det är trevligt att höra." Säger Seamus glatt och kramar om henne tillbaka. Han har inget hört om henne, faktum är att det är ovanligt tyst om henne enligt honom. Den enda anledningen till detta är att de som vet om vem Mona är tystnar genast om ämnet runt honom. De räds honom, självklart, de har all anledning till att vara rädda för kaptenens förste styrman. Så att Seamus är helt omedveten om ryktena och sägnerna som viskas runtom på skeppet är inte speciellt konstigt. Stämmorna som yttrar dessa rykten tystnar ju illa kvickt, så snart Seamus är inom hörhåll dock. "Så fort vi lägger till finns det alltid någon som hamnar i trubbel på land. Jag tror det är någon sorts tävling bland männen ibland." Trots att Seamus kunnat gå i land som han velat har han inte gjort det så mycket som han kanske borde gjort under senare år.

Mona hade insett hur mycket hon saknat honom, hans röst, ansikte, värme, kramarna, allt. Hon var så lycklig att vara med honom igen. Även fast att vara på ett skepp med pirater inte var hennes drömliv så var det mycket bättre än hon någonsin kunnat hoppats på. Hon skulle få vara med fri, förhoppningsvis, och inte behöva tvingas till något hon inte ville. Kaptenen verkade vara så annorlunda, hon var säker på att hon inte skulle låta något sådant hända på hennes skepp nu.
Hon hörde Seamus ord och nickade. "Bara inte du hamnar i trubbel" sa hon till svar och log. Hon kramade om honom igen, passade på att dra in hela honom. "Jag har saknat dig så otroligt mycket" mumlade hon mot hans bröst. Hon kunde höra männen igen mumla och viska mellan varandra då hon kramade honom, men hon brydde sig inte. De spred inga lögner direkt, hon var hans kvinna tekniskt sätt, hon ville vara det.

"Jag skulle aldrig hamna i trubbel." Hävdar Seamus kortfattat nog, han flinar dock retsamt när han säger det. Hela han är väl egentligen en enda stor skylt med ordet trubbel skrivet på över hela fram och baksida. Trots det så är han okej med att vara som han är. Speciellt nu när Mona är tillbaka med honom, han placerar försiktigt sina läppar på hennes huvud kysser hennes hår. Seamus lyssnar inte till de viskande männen, han bryr sig inte i det ändå.