Våga erkänna!

Super!
Blev också så lycklig när jag såg två lästa kapitel! Längtar nu till nästa, spännande med armbandet. Det skulle bli lite spännande om det var Draco. Vi får se

Jag ber om ursäkt för att det har dröjt så otroligt länge! Skäms lite om jag ska vara ärlig. Jag har haft svårt att komma till dit jag vill men med det här kapitlet så är jag på rätt väg.

Jag hoppas att ni kommer gilla kapitlet trots att det är upplagt på ett lite annorlundare sätt!
_______________________________________________________
Kapitel 37
Armbandet ligger längst ner i min koffert. Jag har inte ens tagit upp det ur asken. Jag har inte ens tittat på det sedan det låg där på min säng. Och det är inte för att jag inte är nyfiken. För det är jag. Men jag vet inte vem det är ifrån, så vad ska jag svara när någon undrar vem det är ifrån? ”Jag har ingen aning, det bara låg på min säng”. Det låter inte särskilt bra. Speciellt inte när jag har en pojkvän. Daphne ligger på min säng och bläddrar i ett exemplar av Häxornas värld.
- Ska du verkligen ha med dig så mycket? frågar hon.
- Jag ska träffa Anthonys föräldrar. Jag måste ju ha lite alternativ att välja mellan, säger jag och viker min femte klänning.
- Det är så skönt att slippa packa, säger hon.
Jag himlar med ögonen. Sedan Daphne fick ett brev ifrån sina föräldrar där det stod att hon inte behövde följa med till Irland under påsklovet efter vad mrs Greengrass kallade för ”julincidentent”, har hon varit på oerhört gott humör.
- Kommer dina farföräldrar någonsin låta dig besöka dem igen?
- Jag har ingen aning. Om jag ska vara ärlig så vet jag inte varför de blev så arga. Jag menar, hur skulle jag kunna veta att den där dyra tavlan skulle ramla ner efter att jag smällde igen dörren till mitt sovrum för att visa hur mycket jag avskydde att vara där?
Jag skrattar och plockar upp ett par jeans.
- Du vet väl att du bara ska vara hemma hos Anthony i ungefär två dagar? Med tanke på att du redan packat ner tre par byxor så tror jag inte att du behöver dem där, säger Daphne.
- Jag ska inte ha på mig dem. De är smutsiga.
Hon lyfter frågande på ett ögonbryn.
- Jag tänker ta med mig smutstvätt hem. Man får passa på, säger jag och Daphne skrattar åt mig.

Det känns som att jag har fjärilar i magen när jag vaknar. Om ett par, eller nej, snarare flera timmar så kommer jag stå på plattformen på Kings Cross och träffa Anthonys föräldrar. Jag ska vara hos Anthony de två första dagarna på lovet och sedan följer han med mig hem för att vara där i två dagar. Sedan kommer vi inte se varandra förrän på tåget tillbaka till Hogwarts. Daphne sover fortfarande när jag kliver ur sängen för att börja göra mig i ordning. Men någonstans mellan jag knäpper gylfen på mina jeans med hög midja och tar på mig en magtröja vaknar hon till.
- Gör du dig redan i ordning? Klockan är bara halv sju. Tåget går elva ifrån Hogsmeade, muttrar hon.
- Jag kunde inte sova. Somna om du, jag går ut och väntar i sällskapsrummet, viskar jag och smyger ut så att jag inte väcker de andra i rummet.
- Ute i sällskapsrummet är det som vanligt lugnt och tyst. Den ständigt tända elden brinner i eldstaden och husalferna har sett till så att allting är fläckfritt.
- Vad tidigt du är uppe.
Jag tittar åt sidan. Draco ligger utsträckt i soffan. Jag märkte honom inte.
- Detsamma. Har du packat?
- Kofferten står redo och klar. Har du?
Jag nickar. Draco och jag är de enda i vårt gäng som inte stannar kvar på skolan över lovet. Om jag inte hade varit tillsammans med Anthony så hade jag stannar kvar med dem. Jag går och sätter mig i fåtöljen. Trycker benen mot bröstkorgen och lägger armarna runt dem. Han sätter sig upp så att hans ryggrad vilar mot armstödet på soffan.
- Du ser nervös ut, säger han.
- Skulle inte du se nervös ut ifall du skulle träffa din pojkväns föräldrar för första gången? frågar jag.
Draco grinar.
- Juste. Jag hade glömt bort att du skulle göra det idag. Men det kommer gå bra.
- Hur vet du det?
- Du har väl inte glömt bort att jag en gång hade en flickvän?
Nu är det min tur att grina.
- Hur gick det för dig första gången du träffade Pansys föräldrar? frågar jag.
Han rycker på axlarna.
- Jag har känt dem i hela mitt liv men när jag helt plötsligt skulle träffa dem som deras dotters pojkvän, jag erkänner, jag mådde illa. Jag till och med spydde.
- Spydde du?
- Ja men det visade sig sen bero på att jag ätit något dåligt. Men i alla fall, det gick bra. Jag var bara nervös den första timmen eller så, säger Draco.
Jag suckar.
- Du hade tur, du kände ju dem redan. Jag har aldrig träffat de här människorna förut. Tänk om de inte tycker om mig?
Han tittar på mig. Jag kan se hur han får någonting mjukt i sin blick.
- Austen, du är den finaste människa som jag någonsin har träffat. Hur kan någon inte tycka om dig?
För ett par sekunder är det som om en osynlig bris drar in över rummet. För jag känner hur hårstråna på mina armar reser sig upp men innan jag hinner tacka för, vad jag tror var en komplimang, så öppnas dörrarna till sovsalarna. Ungefär samtidigt kommer Blaise och Daphne ut. Båda två är nyvakna. De får syn på varandra.
- Zabini, grymtar Daphne till hälsning.
- Greengrass, gäspar Blaise.
De kommer fram till oss.
- Okej, hur kommer det sig att vi är vakna såhär tidigt?
Blaise knuffar på Draco som drar ihop sina ben så att han kan sätta sig ner i soffan.
- Så tidigt är det inte. Ni skulle ändå ha varit tvungna att gå upp om en halvtimma, säger Draco.
Daphne sätter sig på armstödet till min fåtölj. Hon gäspar och sträcker på sig.
- De där 30 minuterna gör skillnad ska du veta. Vi tjejer behöver vår skönhetsömn.
Draco himlar med ögonen. Blaise tittar på mig.
- Varför är du så tyst?
- Hon är nervös över att träffa Anthonys föräldrar, svarar Draco åt mig.
- Har du berättat hur det gick när du träffade Pansys föräldrar för att berätta att ni två var tillsammans? frågar Blaise och skrattar åt sin bästa vän.
Han vänder sig mot mig och Daphne.
- Han spydde.
Jag suckar och himlar med ögonen.
- Om jag ska vara ärlig så berättade Draco det här precis och att han spydde berodde på att han hade ätit något dåligt, så det är inte någon idé att du försöker psyka mig.
Blaise tittar på Draco, som rycker på axlarna, och suckar.
- Du ska alltid hålla på och förstöra mitt roliga.
- Vilken tur att vi inte ska spendera lovet tillsammans. Då har du inte någon som förstör ditt roliga, muttrar Draco.
- Nej, istället är det jag som kommer behöva dras med honom i en vecka, säger Daphne och pillar sina nagelband.
Jag ger ifrån mig en inre suck. Deras samtal blir allt svagare och till slut hör jag dem inte alls. Jag har stängt in mig i mig själv, eller ja, jag har stängt ute dem andras. Allt jag kan höra är ljudet av mitt egna hjärta och mina andetag. Jag har nog aldrig varit såhär nervös. Det känns som att jag vill göra som Draco gjorde; gå och spy. Men jag känner också de där fjärilarna som man får när man är nervös inför någonting som man verkligen ser fram emot. Man kan säga att jag har blandade känslor inför det här mötet.

Efter frukosten, som för min del bestod av lite rostat bröd och ett halvt glas pumpajuice på grund utav min nervositet, gick vi tillbaka upp till sällskapsrummet så att jag skulle kunna göra mig i redo för tågresan. Men jag blev snabbt klar så i lade oss istället på respektive säng och pratade.
- Vad ska ni hitta på under lovet nu då?
- Ni? Vad menar du med ni? frågar Daphne.
Jag lyfter frågande på ett ögonbryn.
- Menar du att du ska vara själv hela veckan?
Hon blinkar och återgår till att borsta sitt hår.
- Jag hade tänkt att spendera hela veckan i prefekternas badrum men jag antar att jag får offra mig och umgås med killarna då och då.
- Hela veckan? Du skulle se ut som ett russin om du inte lämnade badrummet, säger jag.
Daphne rycker på axlarna.
- Det är priset man får ta ifall man vill njuta av ett bubbelbad, säger hon.
Jag sätter mig upp och låter mina fötter dingla över golvet.
- Sluta vara nervös. Det kommer gå bra! Är du klar för att gå iväg? Det är lika bra att komma i tid till vagnarna, säger Daphne.
Att hon bytte samtalsämne visar hur mycket hon tröttnat på att se och höra mig vara nervös. Hon vill ha mig härifrån så att hon kan börja njuta av det där lugnet. Men hon visar sin väldigt ovanliga sida, den finkänsliga, och döljer det genom att se till så att jag inte missar vagnarna. Har jag inte den bästa vännen så säg. Jag tar på mig min jacka och tar med kofferten ut. Killarna sitter och väntar. Tillsammans går vi upp till entrén och upp på gården där alla andra elever redan står.
- Jaha, jag antar att det här är hej då. Ha ett bra lov, säger Daphne och ger mig en snabb kram.
För att jäklas med henne tar jag tag i henne och håller en fast i en lång och hård kram. Hon ger ifrån sig missnöjda ljud men efter att hon insett att jag inte tänker släppa taget om henne förrän hon ger mig en ordentlig kram lägger hon armarna min hals och ger mig vad jag ville ha.
- Lycka till, viskar hon.
Jag ler och släpper taget om henne.
- Austen!
Till höger om mig står Anthony intill en vagn. Han står tillsammans med Terry, Michael och Padma.
- Ska du åka med? ropar han.
Jag känner hur jag tvekar. Vem ska då Draco åka med? Jag tittar på honom.
- Gå du. Jag kan åka med Harper och dem, säger Draco.
Rösten är sval och entonig. Jag nickar och säger hej då till dem innan jag skyndar iväg till min pojkvän. Anthony ler.
- Hej, säger han och ger mig en snabb kyss på munnen.
Michael hjälper mig att lägga in kofferten och Anthony hjälper mig upp i vagnen. När dörren stängs bakom mig tittar jag ut genom fönstret. Jag kan se hur våra vänner har gått in i slottet igen och hur Draco kliver in i en vagn längre bak i ledet. Precis som om han känner min blick mot hans rygg stannar han upp innan han kliver in vagnen och tittar sig över axeln och bort mot mig. Vi får ögonkontakt och jag kommer ihåg vad han sa till mig imorse. ”Du är den finaste människan som jag träffat”. Anthony lägger sin arm runt mina axlar och i samma ögonblick kan jag se hur Draco bryter vår ögonkontakt och till min förvåning så skakar han sakta på huvudet innan han kliver in och stänger dörren bakom sig.
______________________________________________
Hoppas ni gillar det! Kommentera gärna!

Älskar verkligen din version av Draco, vill inte Austen ha honom så tar jag honom mer än gärna! Och älskar även Daphnes och Blaises relation, kan de inte bara inse att de gillar varandra någon gång?

Du skriver så fantastiskt! Ser verkligen fram emot nästa del (oavsett hur lång tid det tar!) Kram!

Älskar det och älskar austhony

Asså Draco min älskling.
meraa

Har just suttit och sträckläst hela, eftersom att jag varit lite oaktiv här på sistone. Du skriver så sjukt bra! shoppar helt klart Austhony, men Drausten är inte hel fel heller Draco verkar inte vara så dryg som han beskrivs i Harry Potter- böckerna, och gillar helt klart den här versionen bättre ♥

Längtar efter fortsättningen på denna fantastiska ff


// Madame Pomfrey ♥

Kapitel 38
Jag har träffat personen som kommer tvåa efter Crabbe och Goyles delade första plats på listan över vem som äter mest godis. Det tog Terry femton minuter att köpa godiset ifrån vagnen. 15 minuter. Efter att Anthony skrattat klart åt min förvånade uppsyn berättade han att Terry under deras tredje år åt en hel gräddtårta helt själv. Rätt som det var så satt han bara i deras sovsal och åt utav den. Jag visste inte riktigt ifall jag skulle tro på honom, jag menar, Terry är smal som en planka men när Terry lite generat erkände kunde jag inte hålla mig ifrån skratt utan stämde in i de andras. Michael, Padma och Terry somnade när vi var två timmar ifrån Kings Cross, vilket gav mig och Anthony lite ensamtid.
- Kommer dina föräldrar att möta upp oss på perrongen? frågar jag.
- Nej. Mamma skrev och sa att de väntar på oss hemma med middagen redo. Hon skickade med pengar till en taxi.
Middag låter bra. Jag är utsvulten. Min frukost var inte särskilt stor, erkänner jag.
Anthony skrockar.
- Vilken tur, säger han och lutar sig mot mig.
Vi kysser varandra och släpper inte taget om varandra förrän tåget har stannat vid perrong 9 ¾ och vi ä tvungna att väcka våra vänner. När vi har tagit oss ur tåget och kommit ner på perrongen tittar jag mig omkring. Längre bort på perrongen kan jag se hur Harry, Ron, Ginny och Hermione kliver av tåget en bit länge fram. De kliver rakt in den öppna famnen hos Mrs Weasley. Men efter att Harry kramat om den korta kvinnan går han förbi henne och går mot den stiligaste mannen på hela perrongen. Det blir alldeles varmt i mig när jag ser hur brett Harrys leende är när han kramar om Sirius.
- Är du klar för att gå? frågar Anthony.
Under tiden som jag har kollat på mina vänner ifrån Gryffindor har han lagt upp våra koffertar på en vagn.
Absolut, svarar jag och krokar fast min arm i hans.
När vi passerar Harry och dem får Mrs Weasley syn på mig. Hon ger mitt ett varmt leende och jag ler tillbaka. Som den gentleman Anthony är så låter han mig gå igenom spärren först. När jag hamnar mellan perrong 9 och 10 i mugglarvärlden känner jag hur de tittar på mig. I trollkarlsvärlden kan jag i alla fall förklara varför jag ser ut som jag gör. Men här, här vet jag inte vad jag ska använda för förklaring. För att undvika alla blickar skyndar jag ut ur tågstationen och väntar på Anthony utanför. Jag behöver inte vänta på honom särskilt länge och ungefär samtidigt som Anthony kommer ut stannar en taxibil framför oss. Chauffören kliver ut och går runt bilen.
- Goldstein?
- Det stämmer, svarar Anthony.
Medan vi sätter oss i taxin lägger chauffören våra koffertar i bagaget innan han sätter sig bakom ratten igen och in mot London city. Men till min förvåning så stannar vi inte där utan taxin fortsätter ut ur city.
- Vart är vi på väg? frågar jag.
- Hem till mig, svarar Anthony mystiskt.
- Och vart exat är ditt hem?
Han harklar sig.
- Hampstead.
Jag nickar sakta. Hampstead är känt för dess dyra fastighets priser men också för att vara hem åt väldigt intellektuella och konstnärliga människor. Allt det här är bara finare sätt att de som bor i Hampstead är rika. Visserligen har min familj också pengar men inte tillräckligt mycket för att vi ska kunna bo i Hampstead.
- Innan vi kommer hem så måste jag berätta någonting för dig, erkänner Anthony.
- Att din pappa är kunglig och att du är tronarvinge? frågar jag retsamt.
Han skrockar och kliar sig lite generat i nacken. Jag rynkar på pannan. Det verkar vara något jobbigt som han ska säga. Jag känner hur oron växer i min mage.
- Nej, jag är inte kunglig men däremot så är jag jude.
Luften går ur mig. Jude? Det hade jag inte väntat mig.
- Åh, säger jag.
- Jag vet att jag kanske borde ha berättat det för dig tidigare, säger han.
Jag nickar och biter mig i underläppen. Anthony tittar på mig och väntar på att jag ska säga någonting.
- Blir detta något problem för oss? Jag menar, jag är ju inte jude, säger jag.
- Självklart inte! säger Anthony ivrigt.
Han tar min hand i sin och låter sin tumme smeka över min handrygg. Jag ler och suckar lättat.
- Men, tillägger han och jag slutar att le.
Oron i min mage kommer tillbaka och jag väntar spänt.
- Min farmor, som bor hemma hos oss, är väldigt…traditionell av sig. Mina föräldrar skulle aldrig bry sig om att du inte är jude. De kommer tycka om dig oavsett.
- Men din farmor kommer hata mig, är det de du försöker säga? frågar jag.
- Nej, nej! Det jag försöker förklara är att du inte ska ta illa upp ifall hon verkar lite avståndstagande när hon får veta att du är kristen. Hon är lite speciell. Pappa brukar skälla på henne för att hon håller fast vid det gamla, säger Anthony.
- Om du berättat det här för mig lite tidigare så skulle jag ha kunnat förbereda mig, säger jag och slår till honom på armen.
Han grimaserar och jag kan se att han fick ont men han vill inte säga det eftersom han vet att han förtjänar att ha ont. Taxin svänger in på en gata där vägen kantas utav stora hus. Gräsmattorna är prydligt klippta, precis som den gröna häcken som skiljer husen från trottoaren. Husen är stora med skinande fönster där man kan se skymten av gardiner gjorda på fina och dyra tyger. Och ett utav dem här är Anthonys. Taxin stannar utanför ett tegelhus. Intill mig kan jag höra hur Anthony suckar.
- Då var vi hemma.
Jag nickar och vi kliver ut. Anthony hjälper till att lasta ur våra koffertar och betalar sen chauffören men pengarna hans mamma hade skickat honom. Jag tittar på huset som tonas upp framför mig. Oron i magen kommer tillbaka. Var det här verkligen en så bra idé?
_____________________________________________
Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Åh så otroligt bra! Jag kan generat erkänna (lite som Terry woops) att jag går in typ varje dag och checkar om du uppdaterat den här fanficen, så gick jag in nu för tio minuter sen och insåg att du var online och ögat var rött, jag klickade mig febrilt in på bevakade trådar och insåg att någon hade skrivit något i denna tråden och jag kopplade ihop att om du är online så har du förmodligen lagt ut ett nytt kapitel. WOOP!
Känner mig lite som Sherlock Holmes.
(Dessutom förtjänar du en lång och rolig kommentar för you write like a drottning. ♥ )

Älskar att Terry är smal trots att han frossar trots att jag hatar de människor som faktiskt kan frossa och vara hur smala som helst irl haha, tänk att jämnt få vara smal & ändå smaka på livets godheter. x)) Tror att detta med religonen i Anthonys familj är vad som kommer få Anthony & Austen att bråka och sen får man la hoppas på att Austen drar till Draco och bölar en skvätt så de kan vara kärleksfulla och gulliga. #ShipDrausten5ever #ShipAusthony3Never

Förlåt för en flummig kommentar jag är packad. Glöm inte att du skriver som en drottning. :* ♥

Och om du kan så får du gärna uppdatera väldigt snart igen. Tycker om denna ficen. Det roligaste av allt är att läsa om när det händer mycket saker, visst det är klart att det inte alltid kan vara jätteintressant men tycker du skriver "broarna" eller typ mellangångarna till de spännande kapitlena riktigt bra, typ som detta kapitlet som är ett fill-in kapitel till en början. Man måste ju ha med dem fastän de i mitt fall är lite tråkigare att läsa än t.ex Draco / Pansy scenen när Pansy var otrogen. x))) #DracoBlevÄgd Varför lämnade inte Austen Anthony då och tog Draco under sitt #våld ...

Du skriver perf ändå och #keepcalm&shipdrausten

Gillar gillar gillar! Blir alltid superglad när du har uppdaterat!

Intressant med religionerna. Jag har alltid antagit att magikerna inte har samma religioner som mugglarna, kanske för att i alla fall kristendomen har bedrivit häxjakter Fast Anthony kanske kommer från en mugglarfamilj? Kommer inte ihåg. Aja, det blir en intressant tvist iaf! Ska bli kul att få se hur Anthonys farmor reagerar på Austen, haha!

Jag tänkte typ också så först men har för mig att Anthony är halvblod så det är nog hans mugglarpappa som är jude. ^^