World War II

"Bäst att göra som de säger, de kan vara hemskt envisa." sa Anne och blinkade roat till henne. Hon drog på sig sina kläder och gick för att ta frukost hon med. Hennes blonda hår hade nu vuxit ut och hon bar den i en slarvig fläta på ryggen.

Isabell log svagt och började äta och hon kände sig varmare och bättre. Hennes hår var långt nu det med, hon hade det upplöst och det lockade sig lätt på ryggen. Det var inte lika långt som Annes, mer tjockt och lockigt.

Anne kom tillbaka och satte sig på sängkanten med en egen skål med gröt.
"Hur mår du?" frågar hon leende mellan tuggorna.

Isabell åt på och log mot Anne. "Bättre, jag har feber än och mina tår gör ont...Men annars är det bra". Hon visade två av tårna som var svarta.

Anne såg bekymrat på tårna, hon gissade att de skulle ruttna och falla av. Men hon sa inget om det, om inte Isabell visste det ville hon inte skrämma upp henne i onödan.
"Det blir nog bättre." sa Anne mjukt och åt upp.
"Vet du vad jag såg i skogen?" sa hon plötsligt och hon lät uppskakad på rösten.

Isabell åt upp hon med och försökte vicka lite på tårna, men det gjorde bara ont, var stelt och konstigt. Hon såg sedan på Anne då hon lät uppskakad. "Nej vad?" undrade hon sakta och fick en dålig känsla av vad det varit.

Anne såg på henne och berättade om kullen som hon gått på, som hon sedan snubblat på och som visade sig vara en likhög.
"Det var de människor som bodde med oss, det kunde varit vi." sa Anne och darrade till.

Isabell blev gråblek och kved svagt till. Hon såg spyfärdig ut. "Nej..nej..." kved hon och slöt ögonen och la armarna om sig själv. Hon ville inte veta om det, inte se det framför sig hur de kunde ha legat stelfrusna i en hög.

Anne nickade, hon visste inte varför hon sagt det och ångrade det efter Isabells utbrott.
"Förlåt, jag skulle inte sagt något." sa hon ångerfullt och la armarna om henne.

Isabell snyftade lågt och lutade sig mot henne. "Jag vill inte veta, inte föreställa mig" mumlade hon och lugnade sig tillslut. Gummorna kom ut med en varsin kopp te.