Från olika världar!

Jezebel visste inte vad han skulle svara Sol, han visste inte varför Cassian hade gett sig iväg, varför var han tvungen att veta det? Det måste finnas en anledning, Cassian skulle inte bara lämna honom, kanske skulle den andra mannen hämta något, så måste det vara.
"Han skulle säkert hämta något!" sa Jezebel bestämt eller han hoppades att det var bestämt, han visste inte vem han försökte övertala, sig själv eller Sol.
"Varför skulle Katt vara här? Katt är hemma precis som du säger, så Cassian har ingen anledning att leta efter henne här" sa han och stannade när han tyckte sig höra steg som kom upp för trappan, inbillade han sig eller var Cassian på väg tillbaka. Han började försiktigt gå mot trappan för att inte skrämma Cassian ifall han kom tillbaka. Cassian trodde trots allt att han fortfarande sov och att skrämma honom så han ramlade skulle inte vara något vidare smart, särskilt inte eftersom Cassian precis återuppstått ifrån de döda och antagligen var svagare än vad han själv var. Jezebel såg en kontur av en person längre ner i korridoren och sken upp.
"Cassian" sa han glatt och gick fram mot honom och drog in honom i en omfamning. "Jag trodde du var död, men nu när du är tillbaka kommer allt bli bra"
Jezebel lutade sig fram mot den andra mannen och lät deras läppar mötas i en kyss, han kände sig hel igen nu när han fick vara med Cassian.

Sol log svagt då hon såg Yuu komma mot dem, var glad att det inte var någon annan, hon gissade att Jezebel inte var i stånd att försvara sig själv.
Då Jezebel omfamnade den förvånade Yuu bet sig Sol i läppen för att inte skratta. Egentligen var det hela hemskt, men Yuus min var roande. Efter ett tag ändrade hon sitt ansiktsuttryck och kom fram till dem.
"Så bra och nu ska vi gå hem." sa Sol med neutral röst och såg menande på Yuu för att han skulle fatta vinken. Vad som helst var bättre än här och nu var de båda försvunna männen här.
Hon såg granskande på Yuu, men sa inget, han verkade må bra nu, hoppades hon. Sol vågade inte göra något med Jezebel försen de var på ett säkert ställe och det var inte här. Att han nu trodde sig funnit Cassian var väl bra, om nu Yuu var villig att spela med lite grann.

Jezebel såg oförstående på Cassian när han backade undan ifrån honom och nästan verkade äcklad av hans närmande, mindes han honom inte? Eller hade han gjort något fel?
Jezebel såg sårat på honom, han kände sig sorgsen och ensam utan Cassian nära honom.
"Vad är fel?" frågade han med låg röst och såg på Cassian, "Har jag gjort något fel?"
Jezebel såg på Sol, varför ville hon ha hem dem hela tiden? Spelade det någon roll vart de var? Jezebel ville inte gå hem det var där Cassian dött, här var han vid liv, eller? Jezebel kände att hans huvud började göra ont, han var förvirrad, Cassian hade dött men nu stod han framför honom, men ändå verkade han inte glad över att se honom, vad var det för fel på Cassian?
"Vad har de gjort med dig? Har de tvingat dig till något?" frågade Jezebel och såg förtvivlat på Cassian. "Varför älskar du mig inte längre?"

Sol insåg med ens att Yuu inte visste något och kastade en blick på Jezebel som verkade vara förtvivlad.
"Jezebel, vänta här jag ska tala med Cassian, han har en överraskning till dig det är därför han beter sig som han gör." sa Sol så lugnt hon kunde och bet sig oroligt i läppen.
"Sitt där på stolen och kom inte nära, du vill ju inte förstöra överraskningen." sa hon och log mot Jezebel innan hon drog med Yuu till ett avskilt rum. Hon släppte Yuus hand då han var så sval, eller var det hon som var varm? Jo, så var det, tjänarna ville ha henne i säng.
"Cassian är död, av något gift, Jezebel förnekar det hela." sa hon kort och lågt enbart menat för Yuus öron då hon lutade sig nära honom.
"Sedan har du lite saker att förklara, men det kan vi ta sedan, nu gäller det Jezebel, att få honom hem." sa Sol i samma snabba låga röst och såg in i Yuus ögon.

Jezebel sjunk ner på golvet när Cassian inte verkade minnas honom alls, eller var det ens Cassian? Jezebel kände sig förvirrad, han behövde få någon rätsida på det hela och med Cassian runt honom eller de han trodde var Cassian, men inte kände igen honom och Sol som behandlade honom som ett barn blev det hela bara värre.
Jezebel hann inte svara Cassian innan Sol hade uppmanat honom att stanna där och dragit iväg Cassian in i ett rum. Varför kunde de inte prata framför honom?
Jezebel reste sig upp, han var tvungen att komma iväg och tänka, han behövde hjälp det visste han, det kändes som om han började bli galen, eller kanske var det Cassian som var galen som inte kände igen honom? Cassian hade sagt att han hade med sig en läkare, kanske skulle Jezebel få läkaren att titta på honom. Långsamt började han gå ner för trappan och försökte att inte ramla för varje steg han tog, armen bultade och handleden bultade, han hade nästan glömt att handleden var bruten men läkaren kanske kunde kolla på det med. Han puttade upp dörren och blinkade förvånat när Xenophilius stod utanför, de gamla kollegorna stirrade på varandra ett tag innan den gamla doktorn gick fram till honom.
"Jezebel min pojk" sa han och skakade på huvudet. "Vad har hänt?"
"Xenophilius" började Jezebel utan att veta vad han skulle svara. "Jag vet inte, jag tror Cassian är död men han står där uppe och jag vet inte" skrek Jezebel och sjunk ner på knä. Den gamla mannen la en hand på hans axel.
"Se så, låt oss ta en titt på dig" sa han vänligt och ledde honom till en bänk. Han undersökte honom och suckade förfärat. Xenophilius var en av de få som visste att Jezebel försökt ta livet av sig ett flertal gånger och han såg sorgset på honom när han tog upp bandaget, Jezebel protesterade inte, han visste inte vad han skulle säga, han hade haft högre ställning än Xenophilius men ändå hade han alltid känt sig underlägsen den andra mannen, kanske hade det med åldern att göra. Xenophilius gjorde rent såret och la om bandaget.
"Handen kan jag inte göra något åt här, det får vi ta på en bättre plats" sa han och satte sig sedan ner bredvid honom. "Så vad sa du nu om Cassian?"
"Han dog i mina armar av förgiftning. Jag misstänker att det är far som ligger bakom det hela. Jag gav mig av för att söka hämnd på far och hamnade tillslut här då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, jag bestämde mig för att avsluta allt men när jag vaknade hade någon bandagerat mitt sår och jag såg Cassian lämna rummet men när jag sprang efter honom var han borta och nu när jag såg honom ville han inte veta av mig, han verkade snarare äcklad av att se mig" sa Jezebel och försökte hålla tårarna tillbaka.
"Det verkar som du haft en jobbig natt" sa Xenophilius sorgset och räckte över en flaska och Jezebel såg på den. "Här drick det här"
Den unga doktorn tittade ner på innehållet och ryckte sedan på axlarna om Xenophilius skulle förråda honom och ge honom till sin far skulle han dö men vad spelade det för roll om Cassian ändå var död eller inte ville veta av honom. Jezebel kände smaken av den söta drycken i halsen innan han långsamt föll ner i en djup sömn.

Sol såg på honom med allvar och hennes blick började glöda farligt då hon tog ett steg närmare efter han hade backat från henne.
"Vad du behöver förklara?" sa hon med silkeslen hotfull stämma.
"Vad du behöver förklara....." hon hade kommit riktigt nära nu med blicken in i hans ögon.
"Det som hände sist kanske? Vad var anledningen till att du gjorde det? Sedan, varför stack då?" frågade hon och backade in honom mot en vägg.
"Förklara dig!" väste hon fram med blicken i hans för att han inte skulle vända bort ansiktet. Att det inte handlade om kärlek det visste hon, ingen kunde älska henne hade de sagt. inte på det viset. Men hon trodde att de var vänner och man utnyttjade inte vänner på det viset. Att han hade gjort det, hade hon inget problem med, men att han stack utan ett ord. Sol kände värmen från sig, ett prov på att hennes kropp klarade av mer än vanliga människor som skulle ligga till sängs sovandes vid detta laget. Men inte hon, och hon ville inte röra sig heller. Hur det nu än var kände hon Yuus närvaro mer än sin egen och hon gillade det.

Sol andades nu tungt och tog steg efter steg bakåt. Hennes övertag kände hon försvann allt mer och mer. Hon såg upp i hans ögon då hon slog i väggen, hennes andetag ändrades och hennes blick for mot hans läppar och sedan åter upp mot hans ögon.
"Det sista med dödandet är en dålig ide." sa hon med oklar röst och förde sin varma hand längst hans rygg och upp mot hans nacke. Hon stannade där ett ögonblick innan hon förde ner hans huvud mot sitt, mot sina läppar.
"Har du något emot att prova?" andas hon frågande in i hans öra innan hon förde sina läppar mot hans.

Sol la huvudet på sned och följde hans minsta rörelse i något krampaktigt begär. Hon hade inte känt så intensivt förr, inte som nu och hon ville ha honom vad det än kostade. Kroppen var väl en underlig manick, men ibland begärde den vad som var mest olämpligast och osmartast.
"Ta bort dina knivar då, min kraft har faktiskt återvänt då jag behövt den som mest. Mina förfäder står bakom mig, en från Isfolket dör inte utan vidare." sa hon med oklar röst då han rörde vid henne. Tankar på Jezebel och de andra var som bortblåsta, nu var de bara fästa på Yuu.
"Men varför? Varför vill du döda mig?" får hon fram då hennes blick möter hans intensiva ögon som hotar att äta upp henne hel och hållen.

Sol andades tungt, var nerv i hela hennes kropp spelade vid hans minsta beröring och hon kunde inte säga nej hur det än var. Hon hade inte sagt nej till djävulen själv, så varför skulle hon säga nej till Yuu? Inte för att jordelivet var henne kärt och varför inte dö på detta sätt om hon nu skulle?
"Bara för det alltid har varit på ett vis betyder det inte att det alltid blir så." andas hon fram och sträcker sig för att möta hans läppar men ler sedan utmanande med en glimt i ögat.
"Då blir jag den första då." säger hon själsvisst och skrattar till i ett djupt och melodiskt skratt innan hon trycker sina läppar mot hans. Hon såg det som en utmaning, en mycket trevlig utmaning och hon hade inte tänkt att dö från den.
Fast innan hon fortsatte drog hon sig lätt undan.
"Men går det som du säger, begrav mig inte vid kyrkan. Jag gillar skogen mer." sa hon enkelt och slöt sedan de feberheta ögonlocken och lät sina läppar möta hans, medans hennes hand åkte upp mot hans mjuka hår.

Sol möter hans blick utan rädsla bara med en brinnande åtrå.
"Jag har det, dessutom är du skyldig mig det om du tar mitt liv. Jag kommer hemsöka dig annars, var så säker och jag är inte förlåtande." sa hon med en vass ton men som hade allvar i sig. Värmen och upphetsningen från det som hände drev genom henne som i vågor. Detta älskade hon som den galna flicka hon ibland var, den som sökte sig till det farliga. Han hade alltid haft övertaget i dylika situationer och nu när hon inte hade det drev det bara henne än mer. Hon älskade det hårda trycket mot väggen, att inte kunna ta sig loss om hon nu hade velat. Hennes ena hand förs mot hans skjorta och börjar sakta knäppa upp, om han trott att han var ensam om detta hade han grymt fel. Trots att hans händer var svala kändes det som att han rörde henne med glödheta järn, hon kände den minsta beröringen och stönade lågt.