ORP: The dark war

(ehm, vart är Billie?)

(I slottet)

Billie
Jag går efter vägbeskrivningen Marie gett mig och kommer till en dörr som står på glänt. Jag går in i rummet och där sitter Tom och en doktor. Doktorn vänder sig mot mig och frågar vänligt:
"Vad gör du här?"
"Jag skulle hälsa på Tom, prinsessan gav mig tillåtelse", svarar jag och sätter mig bredvid Tom. Han ler mot mig och jag omfamnar honom försiktig.
"Det där var dumt gjort", säger jag.
"Jag vet...", svarar han.

Isoud ~
"Vad fan, låt dem ta mig." Mumlade jag och kröp längre in under granen.

Quinn

Drottningen gav mig tillåtelse att stanna i slottet. Allt som hade hänt idag hade chokat Maries familj otroligt mycket. Och allt var mitt fel. Jag hade släppt in dem. Jag sparkade på sängbenet jag stod vid, men så fick jag en idé. Vad mor skulle ha gjort i en sådan här situation, var att hälsa på de som hade det värre. Jag bestämde mig för att besöka fångarna i fängelsehålorna.
"Någon ny?", frågade jag vakten. Snälla, säg Isoud.
"Ja, en flicka. Hon heter Grace Owens.", sa han och öppnade dörren så jag kunde gå in i dem mörka gångarna. Jag skyndade fram till cellen där Grace var. Inte för jag visste vem det var, men namnet kändes ändå lite bekant. Jag kunde urskilja ett stort och fluffigt hår i mörkret. Hon.. Hon var på mördarens sida. Jag väste något ohörbart, och rusade ut därifrån. Upp till doktorn, för jag mådde dåligt. Två pojkar satt där. Den ena var den jag hade räddat, men den andra kände jag inte till.
"Ursäkta", sa jag och satte mig ner för att vänta på min tur, "Eh.. Hur är det?"

Amicia
"Ge upp för fan! Vi har inte tid för något sånt här!" Fräser jag och ställer mig upp.
"Jag lämnar inte utan dig. Och då kommer vi båda dö."
Jag drar handen över mitt ansikte medan jag iakttar Isoud.
"Gården. Din mor. Hur blir det med dem?" Lägger jag till mjukare.

Isoud ~
Jag reser mig långsamt. "Hur ska jag någonsin kunna leva med mig själv?" Muttrar jag och börjar gå.

Amicia
Jag förblir tyst och följer bara med. Undrandes hur mycket tid vi har kvar, trippar jag lätt nervöst.
"Det kommer du klara av... smärtan kommer inte försvinna, men den kommer minskas.. " mumlar jag och tar ett djupt andetag då jag ser muren.

Isoud ~
Jag rycker bara på axlarna.

Amicia
Jag kommer fram till att det kanske är bättre att bara vara tyst och går snabbt mot porten.