ORP: The 4 elements

Viola:
Ska precis gå när jag märker det. Den tomma platsen bredvid Zoey och.. Mirandas väska är borta.
Hon kunde väl inte.. Sticka själv?
Ångesten och paniken växer och sätter sig i bröstkorgen så det blir svårt att andas.
Jag kipar efter luft och Maja tittar undrande på mig.
"Vad är det?"
Jag vågar inte säga något utan springer fram till Zoey, skakar henne så hårt jag kan.
"Vakna", viskar jag.

Miranda
Jag vaknar av att någon ruskar mig hårt. Jag slår upp ögonen. En liten flicka står framför mig. Hon gråter tyst och hennes ögon är vidöppna och skrämda. Jag tar hennes hand.
- Vad är det? Hon drar i min arm, gråten blir värre.
- Du m-måste härifrå-ån nu! Snyftar hon och jag reser mig snabbt, tar min resväska och följer med henne. Tankarna rusar genom huvudet. Vad har hänt?

Viola:
Eftersom hon tydligen inte vaknar så springer jag ut.
"Kan du säga att jag typ öh.. Tappade något på skolgården och kommer antagligen sent till frukosten?", säger jag till Maja och kväver gråten som hela tiden trycker och bränner i halsen.
"Mh", svarar Maja då hon håller på att sminka sig.
Var? Var? Var? Var? Var kan hon vara? Och när gick hon? Är hon död?
Tankarna forsar genom hjärnan så snabbt att det gör ont.
Jag haltar ut genom skolgården och börjar klättra uppför stängslet. Exakt 1 minuter innan kamerorna slås på. Jag räknar ner från 30 och springer mot skogen när det är ungefär 10 kvar.
"MIRANDA?!", skriker jag och springer så snabbt som benen bär.

Cat
Jag ser Viola springa ut ur rummet.
"Vad...?", börjar jag men hon har redan försvunnit. Jag går upp ur sängen, klär på mig och skiter i sminket, och sedan följer jag efter Viola. På vägen passerar jag Maja som står och sminkar sig.
"Vet du var Viola gick?", frågar jag henne.
"Ut", svarar hon utan att slita blicken från spegeln. Jag springer ut till stängslen. Fan också. Kamerorna är på. Då är det ingen idé att följa efter utan att riskera en rejäl utskällning. Istället går jag och äter frukost.

Miranda
Flickan drar med sig mig till en liten glänta, och precis när jag återigen ska fråga vad det är så hör jag Violas röst avlägset. Jag vänder mig förvånat om och ska precis ropa tillbaka när någon tar tag i min arm och vänder mig om. Jag står öga mot öga med någon i huva, men det är inte den lilla flickan. Det är en man. Han lägger handen för min mun innan jag hinner skrika och hans naglar skär in i min kind. Plötsligt förstår jag. Jag har hört om människor som kan anta form och skepnad av andra. Den lilla flickan. En man som är ute efter oss. Helvete. Min tanke är så stark att det är som att skrika i tankarna.

Viola:
Jag stannar och flåsar innan jag börjar springa igen.
Vart kan hon vara?
Det är då jag ser det. Någon håller i Miranda.
Hur jag än ogillar att göra det, använder jag kraften mot personen. Personen reser genast en tjock mur mot min magi och jag hinner precis gömma mig bakom ett träd när personen vänder huvudet mot mig.
Jag anstränger mig och letar efter all magi i kroppen.
Den här gången forsar magin ur mig och kör rakt igenom hans mur. SLÄPP HENNE. NU.
Han släpper henne som om hon just bränt honom.
"SPRING!", skrek jag med en tillgjord röst så att mannen inte skulle höra min riktiga.
BIND DIG SJÄLV.
Jag hinner precis skicka ut tanken innan magin bryts och jag faller ner till marken.
Hungern skriker och jag känner mig riktigt trött. Som tur är har magin nått fram och mannen binder sig själv.
"SPRING", upprepar jag mot Miranda och ställer mig upp på darriga ben.

Miranda
Jag darrar till och anstränger mig för att inte börja gråta innan jag springer mot Viola, tar hennes hand och springer tillbaka mot skolan. Tårarna går inte att hålla tillbaka länge, och jag börjar gråta när vi springer mot skolan.

Viola:
Jag stannar och ser kameran vrida runt.
"Kan du bli osynlig och stänga av..?", säger jag och rodnar svagt.

Miranda
Jag nickar vagt, gör mig osynlig och skyndar fram emot kameran, stänger av den och återvänder.
- Förlåt. Mumlar jag.

Viola:
Jag lägger huvudet på sned och kollar mot hållet där jag hörde Mirandas röst.
"För vad?", frågar jag förvånat.