Divergent

"Nej, det är ju inte det." sa Sol medhållande.
"Kan inte det förbaskade regnet sluta snart? Jag fryser." svor Sol plötsligt och oväntat fram efter en lång tystnad.
"Oj då." mumlade hon sedan förskräckt och började ovetandes vrida sina händer, hon svor, det fick man inte.

Kai nickade bara och slappnade av under tystnaden. Plötsligt svor Sol. Kai skrattade lätt. "Det är faktiskt inte så farligt att svära. Nästan skönt ibland." mumlade han vänligt då hon började vrida på sig.

Sol skakade på huvudet.
"Nej, jag får inte, de gillar inte de kommer straffa, nej." kvider Sol fram med slutna ögon och verkar åka in i sig själv. Hon verkade inte vara medveten om var hon var någonstans.

Kai såg oförstående på Sol. "Vilka? Det är bara vi nu, vet du väl?" sade han och kramade hennes hand lätt.

"Nej, få bort dem, nej." kvider Sol än mer hysteriskt fram och tar sig om huvudet. Hon darrar och har krupit ihop vid Kai. Hon märker inte Kai, eller långt inne hör hon honom.

Kai såg förskräckt på Sol. Han tog tag om hennes axlar och skakade henee. Aldrig tidigare hade han upplevt något liknande, och han ville nog inte göra det framöver heller. "Sol! Hallå!" ropade han och skakade henne ännu kraftigare. "Sol!!!"

Vid den kraftiga omskakningen var det som att Sol vakande till. Först var hennes ögon svarta av skräck sedan ändrade de sig till hennes vanliga mörka.
"Kai." sa hon kvidande och skakande, hon slog armarna om honom, verkade vara påväg att falla i gråt men behärskade sig.

Kai såg bara osäkert på Sol. Vad skulle han göra? Varför hade hon gjort sådär? Han föstod ingenting. Sol kramamade honom plötsligt. Han rodnade lätt och kramade henne osäkert tillbaka. Kramar var inte hans bästa sida.

"Förlåt" mumlade Sol mot hans axel och släppte honom, det kändes som han inte ville ha det så. Sen förlåt var för allt, förlåt var ett ord hon nästan alltid använde för att slippa förklara något. Men han hade sett henne, hade sett hennes panik och hennes......ja galenskap?

"Nejnej, det är inget." sade Kai lugnande. Han lutade sig åter mot vagnens säte. Vad skulle de nu göra. Det hade nästan slutat regna. "Dags att ta sig tillbaka kanske?" frågade han med ett vagt leende och lät armarna falla åt sidan.