I en annan dimension

Vill informera om att detta kapitel kommer bli det sista!! Tack alla som läst och kommenterat, det har vart skitkul att skriva och läsa vad ni tycker. Om jag börjar skriva en ny fanfic kommer jag säkerligen tagga er först
Har en önskan dock - alla som kommenterar efter att ha läst: var vänliga och skriv en bra och en dålig sak om denna berättelse/fanfiction. Vill veta vad ni tycker kunde ha varit bättre och så.


- Hermione -

Jag suckar igen. Vad har jag nu gjort? Draco är sur på mig - igen - jag är dålig i magen och jag har kysst nån jag inte ens vet något om!
Jag kan inte ens hans namn ju! Nej, Hermione, ta dig samman nu.
Jag vänder mig mot killen och ler ursäktande,
- Ska bara kolla till Draco; säger jag. Av någon anledning blir hans min plötsligt som sten och han tar ett hårt tag om min handled. Jag kvider av smärta, förstår inte vad denne vackre man skulle kunna göra mot mig... Han är sååååå heeeet!
- Vad gör du? Frågar jag ängsligt och känner hettan stiga åt kinderna.
- Du får inte gå ut till honom! Säger killen sammanbitet. Okej - that's creepy.
- Vad menar du med det? Klart jag får, det är mitt eget val!
- DU FÅR INTE GÅ UT! Vrålar killen. Jag lovar och svär, jag hoppade nyss två meter högt. Så börjar en kamp mellan oss (egentligen är det bara jag som kämpar men det blir ner dramatiskt så..). Jag gör allt jag kan för att ta mig ur hans grepp, som hårdnar för varje sekund. Han ser förstörd ut, som om han ska kollapsa vilken sekund som helst så jag fortsätter kämpa. (Återigen gör jag detta mer dramatiskt. Och rättvist) Plötsligt släpper han taget. Jag tar mig springandes ut ur huset, bara för att finna att hela huset svajar runt i ett hav av mörkt, mörkt grönt gräs. Grässtråna som förut verkade så snälla och vänliga har nu förvandlats till ett monster som ryter tillsammans med vinden som drar över gården. Och ingenstans finns Draco att se.
- DRACO!! gallskriker jag panikslaget och springer utan vidare tankar rakt ut i gräset. Det tar tag imig, drar mig bakåt men jag kämpar vidare, fast besluten om att hitta honom. Ett grässtrå virar sig om min midja och kastar mig hårt mot marken, trycker fast mig där. Jag ligger och sprattlar länge i onödan och känner något krypa in i min mun. Det blir svårare att andas, allt gör så ont och det enda som hörs är ett förfärligt, obehagligt bultande när blodet stiger till mitt huvud och jag kämpar för att gå luft... Och sedan kräks jag. Luften finns åter att hitta, jag drar ett par giriga andetag. Fri, äntligen!
Med nyinsamlad (not) kraft vrider jag mig ur stråets grepp, och använder monstret till min fördel genom att dra mig framåt med stråna. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar, men plötsligt ligger han bara där. Jag ser honom inte förstås, allt gräs är i vägen, men vem annan än Draco skulle det kunna vara som ligger i den där massan av invirat gräs? Jag tryckter tafatt ner klumpen i halsen som hotar att bli för stor, och börjar - tro det eller ej - att bita sönder grässtråna. Nu klarar jag det inte mer, tänker jag efter ett långt och hopplöst tag. Jag låter tårarna komma. De flödar snabbt ner för mina kinder, vill inte sluta. Mina tänder gör ont av allt bitande, mina käkar är trötta och jag vill helst av allt sova. Men det handlar om Draco, och jag ser fortfarande inte skymten av honom än.
- Snälla! Hulkar jag tyst och biter igen. Och så är han där, och jag glömmer allt annat, för visst det Draco som ligger där, blekare än någonsin.
I mitt hjärta exploderar fyrverkerierna, och det borde de göra i resten av världen, för det här är inte bara bra, detta är det bästa som någonsin hänt i världens historia. Det är bättre än den största, finaste skatten i världen, det är större än Dumbledore, och jag är rätt säker på att jag just nu kommer dö av eufori. För jag har hittat Draco, min Draco. Äntligen.
Så småningom kommer dock verkligheten tillbaka och jag inser att ingen utom en döing kan vara så blek. Tårarna väller fram igen och jag skriker ut Dracos namn om och om igen, i väntan på att han ska vakna. Han vaknar inte. Jag skriker högre, slår honom, kysser honom, biter honom, vrålar högt. Ingenting händer. Och sedan märker jag massan av gräs som tycks ha samlat ihop sig i en enda stor klump, som böjer sig över mig. Min kropp skakar, av rädsla och av gråt. Nu är det slut. Nu dör jag. Tur att det var med Draco i alla fall. Jag sjunker ner på knä vid honom, och senare faller resten av mig ner över Dracos döda kropp. Det är slut nu.

Allt är svart. Jag går i en lång, mörk tunnel. Jag kan känna hur någon håller min hand. Draco? Mörkret verkar inte ha ett slut,
men sedan - där framme - en mikroskopisk ljusprick. Jag börjar springa mot den lockande rösten:
- Draaaacoooo! Hermioooneee!!! Kom hiiiit!!
Jag ökar på farten. Kommer jag till himlen nu?
- HERMIONEEEE!!! DRACOOOOO!!

Jag slår upp ögonen och sätter mig rakt upp i sängen. Jag är svettig, smutsig och blodig. Nerifrån ropar mamma irriterat på mig och Draco, och jag inser att det var hennes röst som ropade på oss hela tiden, under hela drömmen. Jag ser ner på min pyjamas, som är halft förstörd. Mina tänder gör ont, som om jag bitit på något för länge, och när jag tittar mot min spegel ser jag inte en spegel längre, utan en inramade bild på en äng med gräs så långt man kan se. På topparna skiftar gräset i blått, och där borta ligger en ung pojke med vitblondt hår. Jag ler för mig själv, rusar ut ur mitt rum utan att bry mig om att klä mig eller fixa till mitt hår. Mitt i korridoren möter jag Draco, som också verkar ha tänkt samma sak som jag. Vi står tysta en stund, hör och luktar hur bacon och ägg tillagas. Mammas bacon är bäst.
- Vilken dröm! Flämtar jag och Draco tillslut i kör. Ett snett leende sprider sig över Dracos smala läppar.
Jag är inte säker på vem som börjar eller hur det börjar, men vi står i alla fall där i något jag nog skulle kalla den bästa kyss någonsin, ändå tills mamma gormar åt oss att komma ner någon gång.
Vi går ner, hand i hand. När vi har satt oss vänder sig mamma om för att servera upp äggen. Pappa verkar inte bry sig om att se upp en enda sekund från sin tidning, men när mamma ser oss tappar hon nästan bokstavligen hakan.
- Men vad har ni gjort? Utbrister hon medan hon serverar oss.
- Tack, säger Draco bara. Jag sneglar leende mot honom. Mamma kommer nog aldrig förstå att det inte var äggen som Draco tackade för, men jag låter henne tro vad hon vill.
Under frukosten kommer jag med en vettig, men inte sann ursäkt för hur vi ser ut. Den lögnen innehåller en äng, lite smuts, en vass sten och en massa hand-i-hand-springande. Cheesy kärlekshistoria helt enkelt. I slutändan ser mamma på oss som om hon vore den som är förälskad.
- VILKEN DRÖM! Ler hon. Draco frustar till, men döljer det genom att hosta. Jag ler stort tillbaka mot mamma och kramar Dracos hand under bordet,
- Ja. Vilken dröm

Skriv mer

Vänta nu. Är den slut?
Är allt borta!?
Är de enda dramione ff'n slut?
Jag dör.
Dör.
Du måste skriva mer!
Jag älskar verkligen det du skriver! Det är så... SUPERMEGAJÄTTESUPERDUPERBRA!!!!
Ge mig mer!
Skriv nåt mer för min skull?

Men okej, nåt dåligt.
Det blev lite förvirrande nånstans i mitten.

Åhhhhhh.... Skriv mer! Skriv en bok!!!!!!

OMG OMG OMG OMG GAAAHHHHH OMH O OMR GAAHHH DU HAR SÅÅN TAAALAAANG MÄNNISKA!!!!! SKRIV EN BOOK NUUUUUUUU!!!!

"- Ja. Vilken dröm"

Omg vilket avslut, älskar det ♥
Neeej den är slut!!!!
Bra: fantasin, storyn, att man är så "nära" karaktärerna - de är liksom väldigt personliga och har starka typ personligheter ^^
Dåligt: hm svårt, men kanske lite förvirrande ibland, man tappade ganska lätt bort sig i handlingen och så

Åh du MÅSTE tagga mig om du skriver nåt nytt, kram ♥

Omg fett bra :'DDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDDD Pallar inte skriva en dålig och e bra grej ...

FAAAAAAAAAAAAAAAAN! Jag har glömt att läsa! O.o VARFÖR. VARFÖR. VARFÖR. har du inte påmint mig fashion7? HUH?! Du vet att jag är en tonfisksallad utan tonfisk så varför har du inte påmint mig att läsa och kommentera den här awesomiga ff:n?!




Nåja, nu får jag i alla fall läsa allting ;'

Omg vilken fin forumsignatur

ojj tack!