Om du visste sanningen [Dramione]

Sjukt bra!!

Vvväääärrrrrlllldddddssssss bbbääässssstttt!!!!!!!

Åh är ikapp nu; just love it ♥
Dramione ♥ Längtar efter mer ^^

Mer mer mer mer mer nu nu nu nu nu nu nu snälla snälla snälla snälla snälla!!!!!!!!!!!!!!!

Snälla mmmmeeeeeerrrrrrr!!!!!!!!!

Hej, hej igen!
Antar att ingen bevakar nu, men..

(Förlåt att jag drar upp gamla trådar)

Ah, egentligen har jag lagt ned den här ff'n, men mitt trogna fan Kvicken Lollo har övertalat mig till ett nytt kapitel!

Så, Kvicken Lollo det här kapitlet är till dig!


Ah. Och om jag jag forsätter skiva lär det här kapitlet bli typ i fyra delar...


Kapitel 26 ~Hos Hermione
Jag står och kollar mig i spegeln. Klockan är fem på morgonen och jag har beslutat mig för att vakna tidigt, sticka tidigt, och låtsas att jag är utomhus.
Tyst pillar jag på en söm på min tröja. Ser jag bra ut?
Golvet knakar lite när jag går mot dörren. Mitt hjärta hoppar över ett slag och jag stannar panikslaget.
Ner till spisen, flampulver, tänker jag.
Så tyst jag kan tar jag ett steg i taget ned för trappan.
Än en gång stannar nästan mitt hjärta när jag hör hur en dörr öppnas bakom mig. Jag står kvar, helt blickstilla, i hopp om att ingen ska se mig. Jag vågar knappt andas.
Den gnisslande dörren stängs igen och fotsteg ekar i trappan. Sakta med säkert avtar ljudet, och jag går lite fortare ned för trappan.
Väl framme vid spisen luktar det lite ruttet, förmodligen från Dobby. Lite medlidsamt tänker jag på Dobby, husalfen som knappt har fått sett dagsljus. Som blir torterad varje dag.
Det skulle inte Hermione tillåta, tänker jag och ler lite. Hermione. Bara tanken på henne får mina kinder att hetta till lite.
Jag kollar upp mot den stora spisen. Den är omgiven av stenblock stora som drakägg och det finns fortfarande kvar aska sen senast någon åkte någonstans.
Jag tänker på de stackars mugglare som inte kan färdas såhär. Lite trist är det.
Men, tänker jag, det är inte mitt problem.
Så tyst jag kan tar jag tag i en näve flampulver. Jag känner på min ficka där några galleoner självbelåtet klirrar lite.
"Läckande Kitteln", säger jag, så tyst att ingen ska höra, men ändå tillräckligt tyst för att jag ska komma till rätt ställe. Hoppas jag.
Jag har aldrig åkt med flampulver, eller något annat för den delen, i smyg förut.
Nu är den perfekte sonen borta, tänker jag och sluter mina ögon. Kär i en mugglarfödd, va! Känn på den, pappa

När jag öppnar ögonen igen susar spisarna förbi framför mina ögon.
Ibland önskar jag att man kunde stanna kvar i ett hus och se hur det ser ut.
Hur ett vanligt hem ser ut.
Med ett stön krockar jag ned i golvet. Eftersom jag är helt förberedd på golver faller jag ned på knä. Jag hostar upp askan som jag fått i halsen och kollar mot Tom, den tandlöse värden på Läckande Kitteln, som kollar upp på mig. Han är nog ganska van vid att folk ramlar in här.
"Hej", mumlar jag tyst och kollar ned i golvet igen. Jag går fram till dörren, öppnar den och går ut på den mörka gatan.
Några ensamma gatlyktor facklar till när jag passerar, men ingen av affärerna har öppnat än.
Jag hoppas innerligt på att Gringotts har öppet så att jag kan byta mina galleoner mot mugglar-pengar. De ska jag använda för att köpa en biljett till en luss (var det så Hermione hade kallat det?).
Den stora marmorbyggnaden reser sig högt över de andra, även om jag inte ser så långt. Två lyktor, förmodligen magiska, sitter på vardera sidan av den massiva dörren.
Jag kan inte låta bli att le lite. Jag har alltid tänkt min första gång ensam i Diagongränden på ett annat sätt.
Jag tar några steg upp för trappan och in i den gigantiska salen som är fylld av ett knäppande ljud, antar att det är från någon sorts skrivmaskiner.
Jag går mot en av diskarna och lägger fram några galleoner.
Svaralfen som sitter vid disken kollar på pengarna. Han tar upp de en och en och kollar så att de är äkta. Fundersamt biter han på en av pengarna.
Sen tar han upp andra pengar som jag inte känner igen, men jag antar att de är mugglarpengar, och ger dem till mig. Pengarna jag får är betydligt fler, och går inte ned i min plånbok. Jag lägger de i min jackficka och hoppas på det bästa.

Fyra timmar senare står jag utanför ett hus, vilket jag tror är Hermiones. Jag väntade ett tag på läckande kitteln för att inte komma alldeles för tidigt, utan nio, tiden vi satt ut.
Huset är blått med rött tak. Fönsterna är stora, inte jämfört med Herrgården, men jämfört med de andra husen på gatan.
Om huset är stort vet jag inte riktigt, det är pyttelitet med jämfört Herrgården men lika stort som de andra på gatan.
Jag sneglar på min fusklapp, Latchington Street 41. Fundersamt kollar jag på gatuskylten. Rätt gata. Rätt gatunummer. Fel klockslag.
Det är forfarande tio minuter kvar till jag ska vara hos Hermione. Även om det strider mot alla regler jag någonsin har lärt mig går jag fram till dörren och knackar på. Hermione öppnar nästan genast.
"Hej", säger hon och ler brett.
"Hej", svarar jag.
"Välkommen." Hon öppnar dörren mer och släpper in mig. Först nu känner jag hur spänd jag är.
Jag tar ett steg in i huset och tar av min jacka. Hermione ropar på sina föräldrar och tar emot mig jacka.
Hermiones föräldrar kommer in i hallen. Hennes mamma har samma burriga hår som Hermione, och hennes pappa samma bruna ögon.
"Du måste vara Draco", Hermiones mamma tar min hand. "Vi har hört mycket om dig."
"Tyst mamma", mumlar Hermione.
"Mr Granger, Mrs Granger." Jag nickar mot de i tur och ordning. Hermiones pappa ler mot mig.
"Du kan kalla mig Carl", säger Hermiones pappa.
"Helena", presenterar sig Hermiones mamma. Jag vet inte vad jag ska säga, så jag står tyst.
"Kommer du Draco?", frågar Hermione och jag nickar.
Hermiones hus är inrett ganska sparsam i många bleka färger.
"Mamma och pappa är tandläkare, de gillar vitt", säger Hermione medan vi går genom huset.
"Tandläkare?"
"De tar hand om folks tänder", säger hon som svar på min fråga.
Hermione öppnar dörren till sitt rum. Där inne är det, till skillnad från mitt rum, ret överallt. Om jag hade använt 'Renskrubba' skulle det nog inte varit någon skillnad. Rummet är bländande vitt med röda gardiner för fönstren, en träfärgad hylla och byrå. Det är ganska kvadratiskt format.
"Vad fint du har det", säger jag, och jag menar det.
"Tack."
Efter Hermiones otroligt långa och komplicerade svar utvecklas en pinsam tystnad.
"Har du någonsin sett en mugglarstad på nära håll, som muggarna liksom?", frågar Hermione efter vad som känns som ettusen år.
"Nej", säger jag.
"Jag tänkte, om du vill såklart, att vi skulle kunna göra det idag."
"Visst", jag ler brett, "det är nog ett mycket bra inlärningstillfälle." Hermione ler, för det är nämligen precis så professor Filtwick brukar säga.
"Men då måste då låna överdragsbyxor."
"Vad?" Hon ler brett mot mig och sätter sig vid sitt skrivbord.
"Du har dem för att inte bli våt", förklarar hon.

Bevakar fortfarande! Jättebra!

Gggguuuuuuuuuuuudddddddddddd!!!!!!!!!!!!!!
Jag älskar det verkligen. Du äger på att skriva har du någonsin funderat på att bli författare?

Skönt att inte alla har gett upp!


Aahrg!!
Taaack!!!
Aarghtahhtahehgg!!!