PRS mellan mig och Kim Potter

(AWESOME!!!! Good!!!!)

Justdet. Hans pappa. Han pratade om honom igår.
"Eh... Hur är det med honom? Din pappa alltså..." Frågade jag nervöst. Jag ville inte tvinga honom att prata om det.

Jag rynkade pannan.
"Han mår bra nu. Hoppas jag i alla fall. Han var en bra pappa, man... Han hamnar säkert i himlen", viskar jag och tvingar mig själv till att inte gråta.
"Så... Vad ville du säga?", frågar jag och torkar snabbt bort en tår innan den kommer ur ögonvrån.
--

Namn: Xander Muchëmen
Ålder: 15½
Utseende: Blont hår med sned lugg, stora gråa ögon, muskelös, liten nästan potatis näsa, vita tänder, muskelös, inte så lång, 5-pack, solbränd hy, fräknar vid näsan
Personlighet: Kaxig, hetthumör, charmig, "rolig".
Styrka: Hans "makt" på skolan och hans sätt att på något sett alltid komma undan.
Svaghet: Alla är typ rädda för honom så han har inga riktiga vänner... Och att han är långsam. Väldigt, väldigt långsam.
Status: Upptagen... Även om han inte mins med vilka.
Övrigt: Förut hade han ett rykte som player och mobbare men när han började hota, spöa och fixa ett gäng var folk för rädda för att kalla honom det.

"Han hamnar säkert i himlen."
Levde han inte igår? Nej, dog han efter att vi hade bråkat?!
"Förlåt, jag visste inte... Jag är så ledsen." Får jag ur mig. Jag ser att han är ledsen och tvingar sig själv att inte gråta. Jag går fram till honom och kramar om honom.

Först så blir jag stel men sen besvarar jag kramen mjukt.
"Det gör inget", viskar jag och stryker hennes hår.
"Så länge du är med mig, är allt okej"
Sedan kramar jag bara henne sådär en tyst stund. Jag hoppar till av att det plingar i hennes ficka.
"Oh, du fick ett SMS", ler jag och sätter mig i soffan.
"Du kan svara det är okej", jag känner mig hel igen, så jag ler ett av mina charmiga och artiga leenden. Allt verkade... Bli okej. Även om pappa var borta, så var jag glad.

((Alltså agdsjfkhijksafggh jag hade skrivit jättebra och långt och så råkade jag uppdatera sidan!!!!! Aaaaaa!!!!!!))

Först så blir han stel med sen så besvarar han kramen.
"Det gör inget. Så länge du är med mig är allt okej." Viskar han och stryker mig lätt över håret. Jag kan inte hålla emot ett leende och jag rodnar förmodligen också. Vi står så länge tills jag kommer att tänka på att jag kan säga det nu. Det är en perfekt tidpunkt att säga det nu. Men jag får ett sms.
"Oh, du fick ett sms." Säger River och lösgör sig ur kramen och sätter sig i soffan.
"Du kan svara det är okej." Ler han. Nu ser han mycket gladare ut och mitt lilla leende förändras till ett stort.
"Okej."
Jag öppnar sms:et.
Vadå då jag har inte gjort något? Är det han där River som ljuger? Du vet att jag aldrig skulle göra något för att såra dig, babe ♥
Xander. Mitt leende bleknar bort. Jag är fortfarande glad men jag kan inte le. Det bara går inte. Hoppas bara att River inte märker något. Men han märker nog att jag slutar att le när jag står vänd mot honom men jag hoppas ändå. Jag svarar:
Det är slut Xander. Sms:a mig inte mer. Jag vill inte ha med dig att göra. River ljuger inte med skillnad från dig. Lämna mig ifred bara. Vi får prata på skolan.

"Vad är det?", frågar jag förvånat och ställer mig upp. Mitt leende bleknar liksom hennes.
"Är det Xander?", gissar jag och slår ner blicken i marken.

--

Lol, kort men cx

Haha det gör inget

----------------------------

"Ja. Men det är inget. Han bara... Skyller på dig." Jag drar ett djupt andetag och får fram leendet igen.
"Se inte så nedstämd ut. Förresten så ville jag... Säga en sak." Får jag ur mig.

Jag tittar upp och ler.
"Vadå?", frågar jag och tar tag i hennes arm, mjukt men bestämt och gör så hon sätter sig på soffan.
"Jag lyssnar, vad du än vill", skrattar jag och drar handen genom det lockiga nykammade håret.
--
Mimmi:
Jag satt hemma oss Alice och vi försökte hitta en passande klädnad för matchen.
"Du Alice? Kan jag låna det här?", frågar jag och drar upp en mörkblå stickad tröja och ett par jeans färgade shorts.
Alice skrattar och slänger en kudde på mig.
"Det var dem kläderna du glömde hos mig senast!", skrattar hon.
Jag får en fniss attack och sedan ligger vi båda på marken och vrider oss i skratt.
"Vänner för alltid?", viskar hon när vi lugnat oss.
"Lovar", ler jag.

FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET!!! Jag skrev en jättelång text och så raderades den, så jag blev så sur att jag hade ingen lust att skriva alls! Sen har jag inte varit inne på mugglis på 20000000000 år, så FÖRLÅT SÅ HIMLA MYCKET ♥♥♥

-------------------------------------------------

Han drar ner mig på soffan så att jag sitter brevid honom. Han är väldigt söt. Jag har aldrig riktigt tillåtligt mig själv att tänka det förut men nu kan jag inte låta bli.
"Jag... Vet inte hur jag ska börja..." Börjar jag.
Sen strömmar bara orden ur munnen på mig.
"Alltså jag har varit mobbad så länge jag kan minnas. Alla har varit elak mot mig och jag gissar att det är därför jag har så dåligt självförtroende. Jag har inte heller haft någon att prata med. Alla var elaka mot mig eller ignorerade mig och pappa är aldrig hemma. Jag har nästan tagit självmord npgra gånger och gjort allt det där som man inte borde, men jag ville inte finnas längre. Men när jag kom hit så var alla plötsligt snälla. Jag började gilla dig men sen sa du det där till mig och jag kunde inte låta bli att bli ledsen, för man blir väll mer ledsen när någon man litar på är elak med en. Och sen kom Xander. Han är, nej var, den ända som aldrig varit elak mot mig någonsin. Men jag... Gillade honom inte riktigt. Alltså, jag gillar verkligen dig River. Mer än någon annan och jag är så himla ledsen för att jag var så elak med dig igår, men jag klarar inte av det hör mer och efter allt annat så..." Sen får jag inte ur mig mer. Tårarna väller fram och jag begraver ansiktet i händerna och snyftar.

Det är okej, andas xD
----

Mina händer omringar automatiskt henne och jag gunger henne lätt.
"Jag... Gillar dig också, väldigt mycket. Men jag visste inte, jag har aldrig känt så här för någon annan så jag visste inte vad som hände. Jag var feg. Jag borde inte försöka impa på dig, jag skulle bara sagt hur det var, inte skicka massa lappar och gömma mig i mina sorgsna skuggor. Jag måste skärpa mig... Bli något bättre och modigare än vad jag är och... Med dig... Kan jag börja", viskar jag och känner hur dem tyngsta stenarna lättar och själen känns fri.