Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

- Hm...sessan? Nej men kanske Bitterblue eller möjligen Fire....Fire är ett fint namn tycker jag.

Jag ler. "Jag tycker om det. Och att du tycker om det ger det ett extra plus. Från och med nu heter jag Fire när jag är här", flinar jag och böjer mig fram så att jag kan ge honom en kyss som tack.

- Vilken ära att få ge dig ett namn! Flinar jag lätt. Mina läppar möter Sarahs och glädjen susar härligt genom hela kroppen. Leende lägger jag armarna om henne.

"Och glädjen är min som får bära det", flinar jag tillbaka och njuter av att ha hans armar omkring mig. "Vi äter det här och börjar... gå runt när det blir liv och rörelse, låter det bra?" undrar jag leende och tar sista tuggan av min ena mackan.

Jag nickar kort och äter det sista av min mat. Sedan kollar jag runt i de olika stånden. Två taniga armar kommer runt min midja och kroppen som är där bakom känns bekant. Snett leende vänder jag mig om och finner att Nina står där. Nina är en god vän som jag brukade leka krig med när hon och hennes familj besökte min gård. Senare giftes hon bort men var gång vi träffas spenderar vi mycket tid tillsammans. Jag glömmer aldrig hur bra hon var med svärd för att vara bara sju år.
- Nina! Flinar jag.
- Michael! Flinar Nina tillbaka. Hon brister ut i skratt och jag ler åt hennes humör.
- Lika glad som vanligt ser jag? Säger jag och lägger armen om hennes axlar. Hon kör in knytnäven i min mage, hårt.
- Lika retsam som vanligt? Svarar hon kort, men med ett leende som lyser upp hela henne, och ståndet vi är framför.
- Varför är du här gamle vän? Frågar hon lätt och börjar gå längs stånden utan att vänta på mig. Jag lunkar glatt efter och ljuger ihop något om att jag skickats hit av far för ett arbete av något slag.
- Ljug på Long, jag tror dig inte! Flinar Nina lätt.
- Jag älskar att du känner mig så bra! Flinar jag tillbaka. Nina skrattar lätt och berättar om hur hon haft det den senaste tiden och vi sätter oss i gräset en bit bort och minns vår barndom tillsammans.
- Kommer du ihåg henne, Michael? Kommer du ihåg Bella? Frågar Nina plötsligt. Jag tystnar och ser sorgset på Nina.
- Det var inte ditt fel att hon dog Nina, det var hon själv som hoppade.
- ...
Jag drar Nina mot mig och ser ledset på henne när hon gråter en skvätt mot min skjorta.

Jag blinkar och tittar chockat medan de går runt och hur han drar in henne i sin famn. Jag blir arg samtidigt som jag tycker att det är gulligt. Jag ler svagt.
Jag tar mackan och börjar gå, bort från Long och Nina. Jag vill inte vara i vägen, och Long skulle förmodligen ge ifrån sig massor med ljud nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag är kär i honom, eller gillar honom rättare sagt.
Jag börjar sakta gå medan jag äter mackan. Jag minns gångerna Lukas har följt med och känner hur det sticker till i hjärtat. Nu när jag inte kan se Longs leende och känna hans armar omkring mig så inser jag att jag saknar Lukas. Jag vill se honom le mot mig igen, medan vi tränar. Jag vill sitta på en häst bredvid honom, eller på samma häst.
Jag känner hur mina känslor blandas. Mina känslor för Long och mina känslor för Lukas.
Jag vill brista ut i gråt så att jag kanske inser mina riktiga känslor efteråt.
Jag älskar Lukas med hela mitt hjärta. Men älskar jag honom som vän eller som... min framtida make?
Och, kan jag säga att jag älskar Long?
Med förvirrade steg så fortsätter jag att gå när jag plötsligt hör ett plötsligt barnskrik.
Jag stelnar till.

Jag suckar lätt när Nina sätter sig upp igen och torkar tårarna.
- Jag måste gå Michael, men vi ses snart igen om turen är på vår sida! Mumlar hon och ler vagt. Jag drar in Nina i en björnkram hon besvarar med ett skratt, innan hon försvinner runt ett hörn. Leende ställer jag mig och söker efter Sarah med blicken. Jag får syn på henne och går dit med säkra steg. Sedan hörs det där barnskriket som får mig att rysa.
- Vad i...Börjar jag och ställer mig hos Sarah.

En barn kommer springande så fort Long ställer sig vid mig och barnet slänger armarna om mina ben. Jag stelnar till när han kramar om mina ben så hårt han kan.
"Snälla", mumlar han. "Min mor... Hon har skadat sig. Hon föll ner... Jag... jag är så hungrig!" gråter han och verkar försöka att ignorera hela världen genom att krama om mig. Jag ställer mig ner med ena knäet mot marken och tvingar honom att släppa taget om mina ben. Sedan kramar jag om honom och han kramar hårt om mig medan han gråter.
"Se så..." mumlar jag och stryker honom över ryggen. "Vad är ditt namn?" undrar jag för att försöka få honom att prata.
"Michael", säger han lågt. "Michael Simora", mumlar han. Jag sneglar upp mot Long i en sekund med menande blick.
"Okej, Michael, mitt namn är Fire, hör du det?" undrar jag. Han nickar medan han fortsätter krama om min hals med sina små barn armar.
"Jag kommer hjälpa din mamma, jag lovar", viskar jag honom. Sedan så lyckas jag med viss möda få fram några guldmynt och lyckas komma loss från Michaels armar.
"Lyssna på mig nu", börjar jag och han tittar ner medan han verkar försöka att inte inse att världen har kollapsat för honom. "Jag ska gå och köpa mat till din mamma, kan du vänta med min... pojkvän då, under tiden? Jag lovar att han inte kommer göra något, hans namn är Michael också", ler jag mot honom. Michael, den yngre, lyfter på huvudet och ser på mig, rakt i mina ögon.
"Får jag följa med? Snälla?" undrar han. Jag skakar på huvudet.
"Inte nu. Jag vill inte tappa bort dig i folkmassan, okej? Vänta här med Michael så går jag och köper vatten och några mackor. Mackorna är goda, jag lovar", säger jag. "Vänta här nu", säger jag och börjar gå. Michael stannar villigt hos Long medan jag går runt stånden i jakt på vatten.

Jag ser efter Sarah och sätter mig sedan på huk framför Mini-Michael.
- Hej! Säger jag försiktigt. Mini-Michael ser vaksamt på mig och jag ler lite, hans sätt påminner om mitt då jag var i hans ålder.

Jag hittar vatten snabbare än jag trodde. Jag köper en vattenpung full med vatten och tar emot växeln då jag förmodligen kommer behöva den.
Jag är noga med att inte visa ansiktet under tiden jag köper vattenpungen och mackorna. Jag köper en till med ost och sedan en med kalkon i.
Jag ser mannen, John, le medan han räcker mig mackorna. Jag betalar honom med resten av silvermynten jag har kvar och säger åt honom att behålla växeln.
Sedan skyndar jag fram till Michael och Long. Michael skyndar fram till mig och hoppar sedan upp i min famn. Jag tar upp honom med öppna famnar samtidigt som jag försöker att inte tappa allt jag har i händerna. Tack och lov så hänger vattenpungen vid min midja.
"Säg mig, Michael, hur gammal är du?" undrar jag.
"Tre", mumlar han. Jag ler, kramar lätt om honom.
"Visa vägen", ber jag honom medan jag känner hur det sticker till i hjärtat när jag känner hur mager han är, men han är ändå inte för mager. Om jag gissar rätt så har hans mor gett all mat till honom och därför svimmat.