Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

- Det har du rätt i. Brutus är väldigt lojal mot mig, han tvekar inte att visa det och han är en bra människokännare.

Han sluter sin hand om hennes och drar upp henne från golvet, han stryker bort tårarna från hennes kinder väldigt försiktigt med sin kalla hand.
- Kom, jag vill visa dig en sak. Han börjar gå ut ur salen fortfarande med ett grepp om hennes hand. Han stänger dörren och låser den bakom sig med nyckeln han har om halsen.

Han hänger tillbaka nyckeln om sin hals och börjar gå upp för en trappa till tredje våningen av slottet.
- Kommer du? Frågar han och ser på Scarlett.

Hon ler av hans smekningar och hon ser sedan på när dörren stängs igen. När Nicolai började gå så kom hon efter för att inte hamna efter.
- Devin sover i sin korg. Han blev så trött av att leka-

Nicolai ser på Scarlett,
- Det gör inget, han kan behöva vila.

De kommer fram till en stor svart dörr men järndetaljer, Nicolai tar fram en annan nyckel som hänger på samma kedja runt hans hals som de andra nycklarna.

Han sätter nyckeln i låset och vrider om, låset klickar till. Han ser med mjuka ögon på Scarlett och öppnar sedan dörren, rummet är kolsvart, man kan inte se någonting.
- Gå in. Säger han och ser på Scarlett.

Hon ser på honom och sedan in i mörkret men tvekar lite. Det kunde vara ett hål som hon föll ner. Men hon tar ett steg in och känner den fasta materian under och hon ser sig om.
- Ska du stänga in mig?

Nicolai skrockar lite åt Scarletts fråga om han ska stänga in henne. Sedan går han in i rummet med henne och stänger dörren bakom sig. De står båda i mörkret, Nicolai kan se precis lika bra som om det vore ljust i rummet, han ser Scarlett stå bredvid honom.
- Det jag kommer visa dig nu, har jag aldrig visat någon, bara Brutus och Abigale har varit här inne sedan... *suck* Sen Monique dog.

Han ser på Scarlett som inte kan se honom i det kolsvarta mörkret.
- Detta är svårt för mig... mumlar han ut i mörkret.

Hon ser på honom när han skrockar. var detta roligt för honom? Att skrämma henne? Men när han klev in och stängde dörren so tog hon tag i hans arm och höll den fast. Kan kanske försvann om hon blinkade.
- Du kan visa mig om du vill. Jag respekterar er väldigt mycket.

Han ser på Scarlett, hennes ögon visar rädsla och henne hjärta bultar så hårt att han nästan kan dansa till takten. Hon har ett stadigt tag om hans arm och han ler ner mot henne.
- Okej. Säger han och knäpper med sina fingrar, fackla efter fackla tänds i det enorma rummet. Det finns inga fönster men överallt hänger klänning efter klänning. Den ena vackrare än den andra. Det finns minst 80 olika klänningar i alla regnbågens färger. "Åh Monique, jag hoppas att du är glad för min skull att jag hittat någon som jag kanske någon gång kan älska och som kanske någon gång älskar mig. Jag hoppas du förlåter mig för att jag låter henne ta en del av din plats.." tänker han med sorgsna ögon.

Han går in i rummet och lägger sin hand mjukt på en av klänningarna, den är himmelsblå och broderad med havspärlor och spets. Han suckar och vänder sig sedan om för att se på Scarlett.

- Dessa klänningarna tillhörde Monique, de tillhör fortfarande henne men du får välja fyra stycken av dem som Abigale kommer sy in åt dig och de blir dina. Man klänningarna längst in i rummet, i garderoben får du inte röra. Säger han och ser med mjuka, hoppfulla ögon på Scarlett.

Hon blinkar till när ljuset bländar henne och hon gnyr till. Men kort efter så vänjer hon sig. Sakta sakta så vänder hon sig om, släpper greppet om Nicolai och förundras över alla dessa klänningar. Från koral färgat till midnattsblå. Hennes underläpp hängde ner och hon nickade.
- De längst in får jag inte ha.
Sa hon för att visa hon har förstått och hon gick till en ljus krämfärgad klänning och kände på det mjuka tyget och hon log.

- Precis, de längst in får du inte ta men du får välja vilka fyra andra du vill. Säger han och Ser på Scarlett som känner på tyget till en utan klänningarna, han ler mot henne.

- Monique är väldigt viktig för mig och jag vill att du en dag ska bli viktig för mig. Ingen kan någonsin ta Moniques plats men jag tror att du kan fylla en del av den. Det är därför jag vill att du ska vara lycklig här. Säger han och ser på flickan.

Hon ler och ser på honom.
- Jag tycker den här är fin. Men ..
Hon gick till en annan som var mossgrön med guld och hon log.
- Skogen! titt askogen.
Hon blev ivrig och hon log mot honom.
- Den här vill jag ha.
Leendet spred sig högre upp tills hon nästan sprack.