Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona besvarade kyssen. Och såg upp på honom. "Jag vet att du aldrig skulle göra något sådant mot mig...". Hon la armarna om hans hals. Och om han skulle göra det, så skulle det krossa hennes hjärta...
Hon kysste honom igen, egentligen visste hon att det här absolut inte passade sig. En särling som hon och en adling som han fick inte vara tillsammans egentligen. "Du skulle kunna få någon som är så mycket högre än mig...bättre" mumlade hon.

"Nej. Bara tillgjorda kvinnor som inget kan." muttrade Niel.

Mona log svagt och kysste hans nacke. "Men vad kan jag då? Det enda jag kan är att lyda, att roa folk och att sjunga". Det var det hon var bra på. Hon kysste hans nacke allt ömmare. "Vill du att jag ska sjunga?".

"Du är modigare än du tror Mona, och starkare. Du är...på riktigt." mumlade Niel mot hennes hals. Han suckade nöjt när hennes läppar kom på hans hals. "Gud vad kär jag är i dig. Och...jag har aldrig pratat såhär mycket i hela mitt liv."

Mona log större och kysste hans nyckelben ömt. "Och jag älskar dig så...". Hon skrattade sedan lätt till, det kändes bra att skratta. "Du har en fin röst, jag är glad att du pratar". Utan att han hade svarat på hennes fråga börjat hon lågt sjunga, en visa om förbjuden kärlek hon lärt sig om liten. Samtidigt kysste hon hans hals då och då.

Niel skrattade, på riktigt den här gången. Skrattet ekade musikaliskt mot grottväggarna och Niel blev förvånad över hur det lät, han hade själv aldrig hört sitt äkta skratt. Han log för sig själv och lutade sig avslappnat mot Mona. "Dina läppar är underbara." viskade han tyst.

Mona nynnade tillslut bara. Hon log fortfarande stort och började kyssa honom från halsen upp till hans mun."Dina är ännu bättre" mumlade hon. Hon lutade sig tillslut med ryggen mot hans bröstkorg. "Jag trodde aldrig jag skulle kunna vara såhär lycklig". Men lyckan skulle inte vara för evigt...Hon visste att om de inte kom på något var hon tvungen att gå tillbaka till lsottet sen.

"Jag vet inte riktigt vad jag känner, är det lycka när man känner att man inte kan må bättre?" funderade Niel och kliade sin rakade haka. "Jag vill iallafall att du ska stanna med mig, det är det enda jag vet säkert.."

"Jag vet inte riktigt" mumlade Mona, Hon nickade sedan. "Jag vill stanna med dig med...Jag vill aldrig återvända till slottet...Men kungen äger mig ännu" mumlade hon. Hennes familj hade för en liten summa gett bort henne till kungen då hon var tio. Hon mindes de inte ens nu.
"Men vi får komma på något!". Hon log igen och smekte hans kind. Mona lutade sedan huvudet mot hans bröstkorg och suckade nöjt.

Niel log och strök Monas hår. Mjukt kysste han hennes panna och blundade.