LotR (Privat)

Keya gjorde lika och dvärgen såg granskande på dem båda och nickade, "Ja, ni är inte dvärgar." säger han konstanterande och nickar. Han såg på dem, Keyas ärr och ja Banners med var seende veckande, men han vinkade att de skulle komma efter honom.

Banner skickade en gillande blick mot Keyas håll när de följde efter honom. Allting med slottet var fascinerande och ett oväntat intresse väcktes till liv ju mer saker de passerade. Och tanken på att få tillbringa natten i ett slott var så mycket mer frestande än att ligga ihopkurad i något skjul.

Keya ser sig om och följer efter dvärgen. Hon skulle vara mer intresserad av det men nu ville hon bara vila och få mat. Hennes arm smärtade men inget hindrade henne att ta sig vidare. Slutligen stannade dvärgen och visar dem på ett litet gemak som faktiskt såg mer eller mindre helt ut och där i eldstaden sprakade en stor varm brasa.

Banner tittade längtande på elden som lyste upp gemaket. Så fort hans ögon vilade på möblerna kunde han känna hur utmattade hans ben var efter alla händelser tidigare idag.

"Varsågod och sitt, ta av er för all del." sa dvärgen och satte sig i en av de fåtöljerna som fanns vid brasan. Keya som även hon var utmattad får av sig den fuktiga manteln och slår sig lättat ner i den mjuka fåtöljen, än tog hon inte av sig svärden så det var inte vidare bekvämt.

Snabbt hade han slagit ner i en av de stora fåtöljerna och njöt av varenda sekund. Efter ett tag när han avslutat sin inspektion av rummet sysselsatte han sig med att rulla upp ärmarna på skjortan istället.

Keya lossade remmarna och tog av sig svärden på ryggen men hade de vid sig för säkerhets skull. Sedan lutade hon sig tillbaka och dvärgen verkade koka någon gryta, han verkade glad över besök.

"Så hur länge har du levt här ... ensam?" Banner tittade bort mot dvärgen. Han kunde inte låta bli att undra om det levde fler människor eller dvärgar här någonstans djupt nere i ruinerna.

Dvärgen betraktar honom men häller först upp en varsin skål med tjock varm köttgryta till dem och sätter sig ner.
"I många tidevarv, sedan staden här blomstrade och man kunde höra barnaskratt." sa han och suckade.

Han nickade medan han tog emot skålen. Långsamt åt han i sig den rykande grytan, fortfarande med ögonen fästa på dvärgen. Borde han fråga något om ringen?