Are You Really A Granger? (SV)

Ett till kapitel!


Kate:

Jag stirrar på henne. Den ända jag känner, är hat. Jag hatar henne. Jag hatar dementorerna. Jag hatar Azkaban. För det är dom som gjort mig såhär. Det är dom, som sagt till mig att jag är en mördare, en person som gjort fel, en person som misslyckats.
-Kate, jag förstår att det här är konstigt, säger hon. Hon försöker ta min magra hand i hennes knubbiga händer.
-Jag hatar er…., viskar jag. Mina ögon blir fuktiga, och jag känner en tår rinna ner för min kind. Äntligen tårar. Äntligen känslor. Kanske har inte min själ dött helt. Anni reser sig upp. Och går förbi mig mot dörren. Dom kommer och räddar mig. Min famil. Och det är inte förren nu, jag inser att jag älskar dom. Eller rättare sagt, det är inte förren nu jag inser hur mycket, jag älskar dom. Dörren öppnas igen, och in kliver, min familj. Hermione, med rödgråtna ögon och och en koffert i handen. Hon ser magrare ut. Jag antar att hon tänker det samma om mig. Bakom henne står mamma och pappa, också dom med rödgråtna ögon. Jag kan inte prata. Tårarna kommer igen. Mer, den här gången. Som en vattenkran, då någon skruvar på vattnet på högsta grad.
-Kate…, viskar Hermione. Hon går fram till mig, och kramar mig. Jag kramar henne tillbaka. Hon gråter också. Vi kramar varandra länge. Sen släpper hon mig, och mamma kommer fram till mig, även hon kramar mig.
-Vi älskar dig, Kate, viskar hon i mitt öra.


Hermione:


Vi kliver av båten, som tagit oss ut till Azkaban. Väskorna tar vi med in. Jag känner kylan redan nu. Vi går mot trapporna som leder oss upp mot det kontor som vi skulle träffa Kate i. Jag börjar gå efter Mcgonagall. Det gör ont att gå. Den långa tågresan gjorde mig stel. Trapporna är hala, jag halkar flera gånger. Tillslut kommer vi till en korridor med massor mörka sten celler. Längs bort i korridoren finns ett rum. Det ser ut som en cell, fast med en vanlig dörr. Inga fönster. Plötsligt kommer en obehaglig kyla och träffar mig i ryggen. Den sprider sig i hela kroppen, och får mig att vilja gråta. Jag tvingar mig själv att fortsätta framåt. Kylan kommer närmare. Plötsligt svävar en dementor förbi mig. Jag ser den ruttna handen, så nära mig. Jag ryser. Mamma tar min hand, jag kramar den hårt. Utanför kontoret står en knubbig dam. Hon lyser nästan upp när hon ser oss. Hon verkar helt oberörd över kylan och dom svarta, ruttna skepnaderna som svävar omkring oss.
-Goddag, Minerva, säger hon. Sen ser hon upp på oss. Hon räcker fram handen mot pappa och mamma.
-Goddag, Mr och Mrs Granger, säger hon lugnt, och mamma och pappa skakar hennes knubbiga hand.
-Så, varsegoda att kliva in, hon sitter där inne, säger hon. Jag drar ett djupt andetag, sen öppnar jag dörren och går först in. Hon sitter med ryggen mot oss. Hon har grå kläder på sig, och dom är alldeles förstora, smutsiga och blodiga. Man ser ändå ryggraden sticka ut. Hennes korta hår har växt sig längre, och blivigt trassligt. Hon vänder på huvudet, och jag ser in i hennes gröna ögon. Dom är matta, och röda. Hon ser trött ut, hon har stora mörka ringar under ögonen, och hennes kindben sticker ut. Hon börjar gråta. Inte så det hörs, utan bara stora tårar som rinner ner för hennes ögon.
-Kate…, viskar jag. Jag springer fram och kramar henne. Nu börjar jag också gråta. Jag kramar hennes magra axlar. Sen släpper jag henne, och backar undan. Mamma går fram till henne, och ger henne en kram hon med.


Hoppas ni gillade det!

Jättebra!

Superbra!

Jaa så super vill ha mer

Tack hörni!



Dagens kapitel! Nu börjar det dra sig mot sitt slut…..


Kate:

Jag går stöttad mot Hermiones ena axel. Det gör ont att gå i trapporna. Jag tvingar mig att ta ett steg i taget. Höger fot, halka inte. Vänster fot, försiktigt. Höger igen, vänster igen. Trapporna känns som en evighet, men Hermione stoppar mig plötsligt. Jag märker att vi är nere där båten står och väntar på oss. Mamma och Pappa lastar på väskorna, och går sen i själva. Dom hjälper mig i, och sätter mig på en bänk som står på båten. Hermione sätter sig bredvid mig. Alla har slutat gråta nu, men ingen säger någonting ändå. Jag känner att mina ögonlock blir tyngre, och tilslut somnar jag mot Hermiones axel. Jag vet inte hur länge jag sover, men jag känner någon som bär mig in i en bil. Jag försöker vakna och säga någonting, men jag orkar inte. Tillslut känner jag att bilen stannar. Jag lyfter på mina tunga ögonlock.
-Kate kom, vi går in, säger Hermione tyst. Jag följer tyst efter henne, även fast det värker i hela min kropp. Mamma låser upp den lilla dörren till vårt hus. Vi går in. Det är ljust. Vita väggar, vita möbler, vita...saker, helt enkelt. Jag kommer knappt ihåg hur det så ut här efter mina veckor på Azkaban.
-Hermione, hjälp Kate att ta på lite nya kläder, och så ska hon vila, säger mamma. Jag svarar inte, jag antar att jag är för trött. Hermione tar min hand, och börjar gå mot sitt rum.



Hermione:


Jag lägger fram kläder åt Kate. Ett par gråa mjukisbyxor, och en stor T-shirt. Hon står bara och stirrar rakt in i väggen medan jag gör det. Men jag antar att hon är trött.
-Kate!, säger jag för att väcka henne ur sina tankar. Hon blinkar till, och tittar på mig.
-Va?, säger hon tyst. Hennes ögon är som i en annan värld, helt borta och matta.
-Kläderna, säger jag och nickar mot dom. Hon går fram till dom, och börjar ta av sig sina Azkaban kläder. Jag hjälper henne. Hon är smutsig, och har sår över allt. Hon verkar inte bry sig om man nuddar något av dom. När hon har alla kläder på sig så flätar jag hennes smutsiga och toviga hår. När hon är sig själv igen kommer hon vilja klippa av det. Jag hjälper henne ner i sängen. Hon får sova i min säng nu så länge, mamma och pappa tömde Kates rum efter att dom hört vad hon hade gjort. Fast nu ångrar dom nog sig…
-Tack, Mione, viskar hon, och tittar på mig innan hon sluter ögonlocken, och somnar.

Vad bra!! Jag älskar den här...vänta är det slut här?! Nänänä, suck. Okej jag får väl hitta en ny.

Det är absolut inte slut än! Jag sa bara att det börjar dra sig mot sitt slut, alltså bara några kapitel kvar!

Okej, för jag hittar inte några fler

Men ändå. Snart slut!? Hur kan ni göra så mot oss?

Det är kul att ni gillar den! ♥
Men ja, tyvärr, alla fanfictions tar slut någon gång. Men, jag håller på att fundera på en ny fanfiction..