Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

"Jag antar att du inte ska till skolan idag", sa Pontus samtidigt som han klev in genom dörren. Han ställde sig i hallen. "I så fall kanske jag också ska ringa och låtsas vara sjuk. Jag vill inte gå dit utan dig..."
Plötsligt kom han på gårdagen. Svullnaden hade gått ner väldigt mycket, men han var fortfarande öm.
Pontus drog ett djupt andetag.
"Du, jag ska inte störa mer, men... Jag har tänkt på det du sa igår, innan du gick", han såg på Ethan och gjorde en liten paus innan han fortsatte: "Och jag... känner det samma."

Ethan skakade på huvudet. "Jag mår för dåligt" mumlade han och drog filten tätare runt sig. Han tittade sedan upp, ville han inte gå utan honom?
"Snälla, gå inte!" bad han innan han hann höra allt. Hans ögon blev stora av lycka. "Menar du det?" viskade han och innan han kunde hindra sig flög han fram till Pontus och kramade om honom, visserligen nådde han bara med huvudet till hans axlar.
"Snälla gå inte...jag vill inte vara ensam" mumlade han.

Pontus besvarade kramen med ett leende i mungipan.
"Jag ska inte gå", mumlade han, "Och ja, jag menar det faktiskt."
Han drog tyst in Ethans doft och suckade nöjt. Det var såhär han hade velat ha det... Ethan luktade så mycket bättre än parfymdränkta Alice. Juste... Alice. Hans flickvän...
"Ethan", sa han, "Jag ska göra slut med Alice."

Ethan log och kände hur han började gråta. Men nu var han glad istället för ledsen. Han borrade in sitt ansikte mot Pontus bröstkorg och log genom tårarna.
"Tack" mumlade han sedan. Han tyckte illa om Alice längre, men kanske för att Pontus verkade vara hans nu.
"Och jag...jag måste klä på mig" mumlade han sedan och släppte Pontus och skyndade in till sitt rum och drog på sig sina byxor och sin tröja innan han kom ut igen.
"Jag är så glad" log han och kramade om honom igen. Så han älskade hans närhet...

Pontus skrattade mjukt och besvarade Ethans glädje. Han var riktigt lycklig.
"Men hon kommer inte ta det bra om jag säger att jag dumpar henne för dig", flinade han och omfamnade Ethan när han kommit ut igen, påklädd, "Hon har sagt att hennes värsta mardröm skulle vara att vara ihop med en kille som är bög."
Han skrattade lite igen och skakade på huvudet åt Alices dumhet.
"Men det är ingen fara", sa han lite senare, "Jag är bi." Han flinade skämtsamt.

Ethan tittade upp på Pontus och studerade hans vackra och glada ansikte. Han skrattade till åt hans skämt. "Jag är nog gay, jag har aldrig fallit för en tjej" mumlade han men log fortfarande. Tårarna hade inte ens försvunnit ur hans ögon.
"Åh, jag älskar dig så" mumlade han och hans blick visade samma sak.

Pontus nickade och lösgjorde sig lite från kramen.
"Jag ska bara ringa till skolan och säga att jag inte kommer", mumlade han och fiskade upp sin mobil. Han klickade upp kontaklistan och skrollade igenom för att söka upp 'Skolan'. Han ringde upp och lyssnade på signalerna som gick fram.

Ethan släppte honom igen och backade ett steg. "Vi kommer vara själva hela dagen" mumlade han. "Mamma och pappa kommer inte hem på några dagar...". Det gladde honom att få vara ensam med Pontus.
Någon svarade i den andra änden på telefonen. "Ja? Ni har kommit till Öliks Gymnasieskola".

Pontus nickade åt Ethan igen och log.
Sedan kom kvinnans röst upp i andra änden.
"Hej, det är Pontus Lund", sa han hest och låtsades hosta lite, "Jag är sjuk idag och kan tyvärr inte komma till skolan."
"Det var tråkigt. Jag skriver upp dig så hoppas vi att det bli bättre", svarade kvinnan, men lät inte så krya-på-dig-vänlig i rösten.
"Okej, tack", sa Pontus och snörvlade. Sedan lade han på och såg på Ethan igen. Han log.
"Då var det klart", sa han.

Under tiden Pontus pratade så drog Ethan håret från sitt ansikte och kunde inte förmå sig att sluta le. Han var så lycklig! Pontus tyckte om honom på det sätt han gillade honom!
"Vill du ha något att äta?" frågade han sedan och började gå mot köket. Han darrade ännu, men nu av förkylningen.