PRS Selma...|AlexZz

"Tjugo frågor." Svarar Hydra bara och ser sig om i den mörka skogen som på något sätt verkar ännu hotfullare. Den kanske... nej, Hydra förstår inte varför den skulle vara det. Kanske är det bara att det känns som det. Men han sa det i tjugo frågor, det var hans svar på en av frågorna. Hydra gissar på att han inte minns det, men det hade Celine gjort åtminstone. Annars hade Hydra inte placerat minnet där.

"... Du måste verkligen skämta", stönar jag. "Jag borde verkligen aldrig ha kört det där spelet..." säger jag irriterat och tar sedan ett djupt andetag. "Äh, har jag varit dum en gång kan jag vara det igen. Vill du köra den?" undrar jag smått leende för mig själv.

"Det är en lek och utan den hade du inte ens vetat det lilla du faktiskt vet om Celine." Svarar Hydra halvt om halvt kritiskt men på grund av faktorn att hon är smått död. Hon känner sig liksom död, vilket är riktigt udda. "Om du vill så får du gärna börja." Fortsätter hon leende.

Jag nickar. Minns knappt något från den dagen. Det är som ett töcken. Men något har börjat röra sig inuti mitt huvud. "Visst, har du något ord du ord du använder dagligen?" hörs genom mitt huvud, med hennes röst. Celines. Helvete. Jag försöker minnas vad jag svarade men kan inte. Det är bara ett töcken. Kan trädet ha tagit mitt minne? Nej... det tror jag inte men något hindrar mig från att minnas. Det är så himla svårt. Helvete, åter igen.
"Favoritminne?" frågar jag innan jag inser vad jag sagt. "Oj, förlåt... jag tänkte inte riktigt. Mitt huvud, jag tror fan det ska explodera", får jag fram mellan sammanbitna tänder medan en huvudvärk börjar härja. "Du kan ta favoritplats istället", säger jag snabbt även om allt gör ont. Allt. Precis allt. Att det är Hydra och inte Celine som har armarna om mig. Att jag är ensam. Att jag... att jag är jag. Allt gör så jäkla ont.

"Hah! Jag hittade honom." Skrattar Tríwaña där hon sitter och Hyron vänder sig om mot henne och ler. Hon är äntligen här igen, han har aldrig kunnat få tillbaka henne. Men nu, nu är hon är. Äntligen här. "Jag hoppas verkligen på att han kommer snart, jag kan inte göra något annars." Säger hon och ler lyckligt.

"Dessutom lyckades jag fippla med hans huvud lite grann." Tänker Tríwaña och ser på kristallkulan som Hyron givit henne. Den är antik, den är vacker och Tríwaña längtar tills hon kan ta över allting. Hyrons rike, prinsens, stackars lilla Celines.

(Okej, häxan funkar lika bra som trädet som ville skydda Dominick från sina egna minnen xD )

*ska precis svara när jag inser något*

[Hallå? Vad ska jag nu skriva? xD Jag har inte ens fått något svar från Hydra! xD ]

[She wants to kill him for gods sake. xD
Well, what the hell is she suppose to answer?]

Hydra försöjer komma på ett bra svar, men hon tror inte hon har det. Inte nu, hon hade. Men istället för att svara blir det:
"Började det precis nu?" Frågar hon kvickt. "Inget som du känt av länge utan det började bara helt plötsligt?" Frågar hon förvirrat och oroligt. Hon kände av något alldeles nyss, men det försvann så hon tänkte inte på det.

[Jaja xD ]

Jag nickar. "Ja, helvetet bryter loss..." muttrar jag. "Jag som ska föreställa kronprins bryter ihop av en huvudvärk... men herrejävlar", flämtar jag när det känns som om en blixt träffar min skalle utan att lämna min kropp.

"Tríwaña är i ditt huvud. Så om du kan bara sluta tänk för någon minut och försök stäng henne ute, nu." Det var igen förfrågan. Men det låter knappt som en order.

"Nej! Vad gör hon där!?" Utbrister Tríwaña ljudligt.
"Vem?" Frågar Hyron förvirrat.
"Hydra, vem tror du?" Svarar Tríwaña nästan rasande.

Jag nickar, blundar och tänker bort smärtan som jag har lärt mig att göra. Smärta är smärta, inser jag nu. Psykisk eller fysisk spelar ingen roll, smärta är smärta och ifall man skapar ny smärta ser man klarare. Som en annan eld kväver den förra.
Jag drar upp min dolk utan att tänka och skär sedan snabbt ett snitt på vänster arm. Smärtan sköljer över mig. Dolkarna från den här världen verkar inte vara normala.
Nu när den nya smärtan har tagit över så kan jag lätt skjuta undan den gamla, tränga bort den, Ut ur mitt huvud, som om den inte hörde hemma där. Det gör den inte heller.
"Det är över", säger jag sedan lättat och känner hur min kropp slappnar av och hur kallsvetten försvinner. Smärtan i armen besvärar mig inte längre. Fysisk smärta är olik, även om smärta är smärta.