Ett plus ett är lika med fyra

Zuko hade lugn betraktat mannen utan att säga något, han hade kunnat stoppa honom på en sekund men då hade han också behövt slås emot honom och det var onödigt och kunde avslöja dem.
"Hm" sa Zuko och nickade bara. Han följde mannen tills han försvunnit innan han hjälpte Aravis upp på fötter.
"Är du oskadd?" Frågade han "nästa gång kan du väcka mig"

Aravis kom upp på fötter och nickade, hon kände på halsen men bladet hade inte lämnat ett spår. "Det är bra, tack." log hon och nickade,
"Jo, jag kunde det men, jag tänkte att det kanske skulle väcka misstankar. Jag tänkte skrika eller något men då hade jag kniven mot strupen." sa hon sedan och tog de båda tallrikarna i sina händer.
"Här." log hon lättare och satte sig på sängkanten, hon var vrålhungrig och började genast att äta.

Zuko nickade lättat
"Det glädjer mig att höra" sa han och nickade förstående. "Du hade kunnat sparka på mig. Men vi hade tur att han pratade själv och att jag är lättvättat" sa han leende och tog sedan emot maten. Han var inte direkt hungrig men åt lite ändå.

Aravis log, "Jag lovar dig att sparka nästa gång, jag har ju din tillåtelse." sa hon roat blinkande åt honom med munnen full av mat, på ett mycket oprinsessigt vis. Dock fick de hålla hela samtalet lågt för att ingen skulle höra.

"Sparka inte för hårt bara, risken är att jag slås tillbaka då" sa han bara varnande, han ville inte skada henne. Han såg på henne och skrattade lite.
"Klarar du av att försätta resa?"

"Jag lovar." flinade hon och svalde det sista. Hon la undan tallriken på golvet och la sig bakåt i sängen med ansiktet stirrandes i tälttaket.
"Jo, det gör jag, det är egentligen ganska underhållande. Männen, fast de drar mig till vansinne. Men jag vill fortfarande slå in skallen på dem." mumlade hon och såg på honom, "Och du själv? Funkar det för dig?" frågar hon halvt leende.

Zuko nickade och ställde undan maten, han hade ingen matlust.
"Jag förstår dig, du skulle i och för sig kunna skada en av dem allvarligt, hade jag gjort det hade det väckt misstankar" han stirrade på skinnet på golvet. "Jag var sån här förr så det väcker mest minnen men det går" sa han lågt.

Aravis satte sig långsamt upp och log åt tanken, detta kunde hon planera. Hon var skicklig det visste hon och det faktum att hon var fastbunden skulle inte hindra henne. Aravis ser på honom med en svårtydd blick i de mörka ögonen, hon satte sig vid honom och la en arm om hans axlar.
"Om du var sådan så har du blivit till det bättre, tänk på det." sa hon med mjuk tröstande röst och kastade en blick på hans tallrik.
"Du borde äta." kommenterade hon och nickade sedan, "Och jag var en arrogant bortskämd sak." mumlade hon mest för sig själv.

Zuko ryckte på axlarna.
"Det tog tid och för många liv. Jag vet inte hur möta byar jag brände ner för att få tag på Aang, hur många människor jag skadade och trampade på." Sa Zuko och såg på tallriken
"Jag är inte hungrig" sa han bara och såg sedan på Aravis "det är svårt att tänka sig"

Aravis rynkade på pannan, hon gillade inte det han gjort men det var i hans förflutna och i en annan värld med.
"Jag kan ju inte säga att det var bra." sa hon och rös till lite, som han hade betett sig mot henne nu, var han så på riktigt mot folk? Hon gillade inte den tanken, hon stod ut med det tack vare att det var på låtsas.
"Men vad fick dig att ändra dig?" frågade hon nyfiket och nickade, han fick äta imorgon istället, för mat skulle han ha.
"Inte särskilt, bortskämd prinsessa som fick vad hon ville och såg ner på vanligt simpelt folk." sa hon och ryckte på axlarna.