Prs mellan Wolfie och Jessica

Jag blev glad när Adeles väninna dök upp. Ett tag hade jag trott att hon, liksom jag, var utan vänner. Jag vinkade glatt adjö till Adele och hennes vän Lissie.

"Adjö far, morbror och Ethan" log Adele mot sin familj och följde med ut och stängde dörren efter sig.
"Vill du följa med mig på en promenad?" frågade hennes väninna. Adele nickade glatt. De två unga kvinnorna började gå utan att märka att det blev mörkare och mörkare, samt att en skugga var efter de....
Tillslut, då de var en bra bit ifrån Adeles hem så hördes en bekant röst i Adeles öra. "Är det inte miss Adele?". Innan hon ens hunnit vända sig om så hade en hand täckt hennes mun och en arm hade hårt lagt sig runt henne.
"Mycket bra Lissie, du fick hit henne, nu gå tillbaka till Ethan och säg att han genast måste komma......". Rösten tillhörde ingen mindre än Will Lon.
Will släppte inte taget om Adele utan släpade henne in till en gränd samtidigt som Lissie, som var ännu mer nervös, sprang tillbaka till Adeles hus och gick in utan att knacka på dörren. "Ethan....Adele behöver hjälp...det kom en man och släpade in henne i en gränd....han sa åt mig att hämta dig för hennes bästa...".
Lars och Tom hade under tiden gått upp och diskuterade affärer.

När jag hörde de våldsamma stegen på farstutrappan hade jag ställt mig vid dörren för att öppna den, men istället fått en smäll på kinden av Lissie när hon svängde upp den. Jag höll mig svärande för kinden medan hon pratade. När hon var klar hade mina kinder antagit en ännu rödare färg och det slog blixtar ur mina ögon. "Will! Den äckliga råttan!" röt jag och sprang ut, utan skor och utan att ha sagt något till Tom och Lars.

För Adele kändes det som hennes hjärta hade stannat, och hon hade svårt att få i sig luft, Will hade inte tagit bort handen för hennes mun. Och hon var en aning för rädd för att kunna andas ändå.
"Ta det lugnt" sa Will medan han höll fast henne. Han hörde steg och antog att det var Ethan. "Ser ut som din lilla hund till fästman kommit". Han steg ut ur gränden utan att släppa Adele. "Ethan" sa han med ett kallt leende.
(Om du undrar så har jag en ide med det här xD)

Det var svårt att hålla emot impulsen att kasta mig över Will och tvätta bort det kalla leendet. Men eftersom jag inte ville riskera att Adele skadades lät jag bli. "Will...", morrade jag och knöt nävarna så att knogarna vitnade. "Vad vill du med min fästmö?"

(Jaså du... Vadå då? :3)

"Tja, egentligen inget, hon är mer ett lockbete för att få hit dig". Wills utstrålning förändrades nu och blev arg. "Jag vet vad du är, du mördade min fästmö för två år sedan, jag följde spåret utav blod och hittade dig täckt av blod, jag insåg då vart du var". Han tystnade och hämtade luft för att fortsätta. "Jag har planerat min hämnd mot dig sen dess...jag tänker inte döda dig, det vore inte smärtsamt nog, och så lyckades du komma och bli förälskad i lilla Miss Adele, du kunde inte ha gett mig en bättre sätt att ta ut hämnden på".

Jag stirrade på Will med halvöppen mun och tog mig för pannan. "Will, gör inget förhastat nu. Jag har inte dödat din fästmö, det var vargen. Jag kommer inte ens ihåg det! Snälla släpp Adele". Den sista meningen var bara som en viskning och jag vädjade till Will med tårar i ögonen. "Släpp henne...", bad jag.

"Du dödade henne visst, kallblodigt som det monster du är" morrade Will. Men Ethans ord fick honom smått att tveka och handen försvann från Adeles mun. "Du kan vara lugn, jag tänker inte döda henne, det ska du göra".
Adele andades snabbt in luften som kom och hon såg förskräckt mot Ethan.

Ljuset i mina ögon som tänts när Will sade att han inte skulle döda Adele släcktes med detsamma. "V-va? Jag skulle aldrig döda henne!" utropade jag. Var killen knäpp? Varför skulle jag döda den enda som jag älskade på denna värld?

Will såg misstron i Ethans ögon och log kallt. "Jag antar att du inte kan kontrollera dig själv som varulv, så jag tänker helt enkelt låsa in er två i samma rum när du ska förvandlas, du kommer väl döda henne utan att ens fundera".
Adele blev likblek, Will var inte riktig i huvudet.