Privat Rollspel (planerat, går inte att hoppa in)

Plötsligt hör han ett ljud bakom sig, han vänder sig om snabbt som ögat bara för att se en fågel som flaxar upp mot himmelen, han betraktar den några sekunder. Han är för paranoid, ingen panik han kommer hitta hem. Precis när den tanken slår honom hör han ännu ett till ljud från en annan riktning, fast den här gången vänder han sig om lite långsammare bara för att ha önskat att han inte gjorde det. Framför honom stod en fullt levande varulv.

Jag klipper med de smala, lätt pälsklädda öronen och vänder mig sakta om. Framför mig står Andrew, i svartvitt och med suddiga kanter, men det är han. Jag suger i mig hans doft och tar ett osäkert steg emot honom, med den korta svansen tveksamt viftande.

Varulven tar ett steg mot Andrew samtidigt som han tar ett steg bakåt, han snubblar på en sten som låg bakom honom. Han tar sig snabbt upp på fötter igen och bryr sig inte om hur smutsig han är. Det som frustrerar han är att han inte vet om den här varulven har tagit stormhatts-elixiret eller inte. Så antingen är den livsfarlig eller inte farlig alls. Men han vågar inte chansa och springer allt vad han kan åt hållet han trodde ledde mot slottet. Men det han inte visste var att han bara sprang djupare in i skogen.

Jag gnäller för att lugna Andrew, men han börjar springa. "Vänta!" försöker jag ropa, men det blir bara ett gläfs. Jag sätter ned armarna som nu är lika långa som mina ben och sniffar i luften. Jag antar att Andrew vill tillbaka till slottet, men han springer åt fel håll! Jag flämtar till. Vem vet vilka faror som kan tänkas lura längre in. Med ett språng tar jag upp jakten på honom.

Andrew bara forsätter springa och tittar bak bara för att se att varulven springer efter honom. Han börjar bara springa snabbare, så snabbt som hans taniga ben bär honom.

Med tungan hängandes ur mungipan ser jag kanske lite galen ut så jag saktar ner och går runt i en cirkel. "Andrew!" ropar jag, men det blir bara ett högt skall. Jag sätter mig ned. Om Andrew är så rädd för mig borde jag kanske utnyttja det? Om jag springer om honom och driver honom åt motsatt håll så kommer han tillbaka till Hogwarts! Jag sätter genast av igen, med all fart jag kan uppbringa.

Helt oväntat byter varulven plötsligt riktning. Andrew som inte har så mycket till val börjar springa åt andra hållet. Det känns inte riktigt som om det spelar någon roll, han har ändå ingen aning om var han är och varulven kommer säkert komma ifatt honom ändå och riva honom i småbitar.

Det funkar, tänker jag glatt och saktar ned till trav. Snart är Andrew ute ur skogen. Men så plötsligt känner jag solens första strålar söka sig upp längs horisonten. Åh, nej! Jag måste få ut Andrew innan jag förvandlas tillbaka. Kom igen Andrew, skynda!

Andrew forsätter springa allt han kan, och snart börjar han känna igen sig. Tur att varulven bytte riktning tänkte han för sig själv. Han är helt slut av allt springandes och helst av allt skulle han bara vilja ligga i sin säng igen. Varför gick han in här i första taget, nu kände han sig otroligt idiotisk. Han kastade en blick bakom sig bara för att se att varulven började sakta lite, han gjorde likadant för han orkade verkligen inte springa fullt ös längre. Då skulle han nog svimma.

Jag hoppas verkligen att Andrew hittar vägen ut för jag känner redan hur min kropp börjar ändra form. I panik kastar jag mig ned på marken samtidigt som jag känner mänskligheten återvända.