Robin Hood (fyra personer)

Sidara var foglig och svarade minst sagt plikttroget likt den slavinna hon var, Lucian hade föredragit henne när hon hade något form av vilja; nu var hon vara en tom docka, utan känslor och utan vilja. Trots det lät han henne gå utan koppel och med fasta steg gick de genom borgen utan att växla några fler ord. Det var dags att ta sig till det heliga landet och faktum var att han inte ville byta alltför många ord med en hora; glädjeflickor var utanför hans område, de roade honom inte och i regel fanns det inget intresse i dem. Opersonliga dockor, viljelösa slavar och inget av intresse för honom.
När de kom ut genom portarna hade Simon samlat ihop män och var på väg därifrån, Lucian såg en vagn där han förmodade att Midna befann sig i; kanske med sällskap. När Lucian närmade sig med horan makade sig Simon mot dem med ett leende.
"Så, du följer med? Det är bra, jag kan behöva ett bra svärd och sällskap har du med dig.", Sade han och gav Sidara en nick. Lucian återgäldade leendet innan han svarade.
"Ja, jag följer med och horan här är min belöning. Det är inte mycket men något får jag väl nöja mig med och har du med dig män som de två där inne överlever ni inte länge.", Sade han med en road ton på rösten och Simon gav ifrån sig ett skratt.
"Det har du rätt i men ta inte för lätt på mina egna kunskaper, unge man. Erfarenhet är värdefullt och unga män tenderar att vara alldeles för hetsiga, dumdristiga.", Sade han och Lucian nickade bara till svar, fortfarande leendes. Trots allt så gillade han den här mannen, hittills förde han sig bättre än John och förmodligen kunde han föra sina egna strider på ett bra sätt; något som prinsen sällan var kapabel att göra. Det var till stor del hans, Lucians, jobb. Lucian utbytte ytterligare några korta meningar med Simon innan han tog sig upp på en häst, Sidara hade förts bort till en annan vagn och snart hade följet börjat ta sig längs med vägen mot London. Solen sken, vinden drog i Lucians blonda hår och resan till det heliga landet hade börjat.

Lucian tittade ut över havet, de hade varit till havs två dagar nu och äntligen hade han börjat vänja sig vid båtens gungande rörelser; de första dagarna hade han spenderat med överkroppen ut över relingen, i hopp om att han skulle kunna hålla kvar lite av den mat han hade fått i sig tidigare. Dessvärre hade hans plågande, sjösjukan, varat i en och en halv dag innan magen hade slutat kännas likt en mängd krälande ormar. Nu, när magen återigen lugnat sig, var havet en fröjd för ögat och för första gången på länge kände han sig fri. En illusion vilken förmodligen skulle spräckas lika självklart som en horas oskuld. Sällskapet hade varit på färd till London i en dag innan de hade nått hamnstaden och därmed funnit den båt som skulle föra dem till det heliga landet. Resan dit hade minst sagt varit intressant, det berodde till stor del på att läkaren hade förrått Robin med följe och Lucian log fortfarande brett vid åsynen av Robins förvånade ansiktsuttryck. Rollerna hade bytts, Lucian var inte längre den som var fjättrad medan Robin satt i bojor; däremot beklagade han sig över de andra två, han hade gillat både Allan och Much vilket gjorde det svårt för honom då han försökte göra deras vistelse som fångar så bekväm som möjligt, vilket inte sade speciellt mycket då det sällan var bekvämt att vara fånge; men efter att de hade fångat in de tre dumdristiga idioterna hade resan varit tämligen behaglig, han hade socialiserat lite med Simon på vägen och sett till att Sidara inte blev antastad allt för mycket. Något som var tämligen svårt, speciellt efter det att de hade stigit på båten, här fanns väderbitna sjömän och sällan såg de något så exklusivt som Prinsens egna leksak på deras båt vilket hade inneburit en hel del försök att antasta henne på ett eller annat sätt och det var inte alla gånger Lucian hade kunnat vara där för att försvara henne även om sjömännen snabbt hade förstått att det bara var okej med en enstaka klapp på rumpan då och då. Lucian antog att de hade förstått det efter det att han hade kapat huvudet på en man som försökt våldta henne och sedan betalat kaptenen ersättning för besättningsmannen; huvudet hängde fortfarande uppe i masten som en påminnelse, halvrutten och med stora hål i då diverse fåglar hade fästat på den.
En liten suck undslapp honom, det var dags att börja jobba och han vände sig om för att se Sidara stå på däck; med en svabb i ena handen. Det första han hade gjort var att se till att hon gjorde någon nytta på båten och det innebar inte att värma hans säng, trots allt så var han inte intresserad av horeri men ett välsvabbat däck tilltalade honom desto mer.
Lucian makade sig från relingen och gick med ena handen på svärdsfästet vilken hängde från hans bälte; rustningen befann sig i hans hytt, att gå runt i full plåtrustning på ett skepp var nästan som att be att få dö en plågsam död genom drunkning; nu bar han en enkel ylleklädnad i svart och ett par matchande, bekväma läderstövlar. Bestämt gick han över däcket, nickade till Sidara och andra arbetare; sjömännen nickade med bistra ansiktsuttryck innan de återvände till arbetet. Alltsedan han hade huggit av mannens huvud verkade sjömännen ha lite svårt för honom, av någon anledning. Han hade siktet på Midnas hytt, där han även skulle finna Robin och hans män; innan han gick dit hämtade han en bricka med mat och tog sig sedan till hytten, fångarna skulle trots allt ha mat de också. Innan han steg in, knackade han för att sedan öppna dörren.
När Lucian steg in i hytten kändes det som att graderna där inne sjönk till minusgrader, något som egentligen inte berörde honom; han hade tekniskt sätt inte förrått dem och även om han hade gjort det så var det tidigare ett av hans jobb; att ta sig in i sällskap för att sedan överlämna dem till Prins John. Inte många av Lucians jobb hade varit fyllda av heder men vad var heder för någon som han? Inget, han hade nått den absoluta botten när det kom till just det. För länge sedan.
"Här har ni maten, ni förtjänar inte att svälta eller ja, vissa av er kanske gör det med tanke på den gästfrihet han visade sin fånge...", Sade Lucian och tittade på Robin med sitt iskalla ögonpar innan han fortsatte, "...men hämnd i sin barbariska form intresserar mig inte för tillfället så även du, Robin, får mat. Det som fascinerar mig mest var att ni inte gick till en läkare som ni faktiskt litade på, när jag lämnade er trodde jag faktiskt att han tillhörde er.", Sade Lucian och log, meningarna var hånfulla, nästan dräpande. Han tyckte om Allan och Much men med Robin var det något helt annat, den mannen hade behandlat honom likt ett djur i hans fångenskap. Högst osofistikerat. Lucian märkte att Robin öppnade munnen för att svara något men han höll upp en hand för att hindra mannen.
"Jag kom inte hit för att munhuggas med dig, du intresserar mig inte för tillfället så jag rekommenderar att du är tyst om du nu inte vill upptäcka vilka fiskar som befinner sig längst ned i havet, nära botten. Mitt intresse med detta besök var Midna, vilken är en av få intressanta personer på det här skeppet överhuvudtaget; Much och Allan, ta inte illa upp.", Sade Lucian och vände sig mot de båda männen med ett leende, ett leende som påminde om det skämtsamma Roger hade gett dem för några dagar sedan.
"Så, hur är det med dig Midna? Jag har pratat med din far och det låter tämligen som ett familjedrama. Det kan inte vara lätt men tro mig, jag har erfarenhet inom det området...", Sade han till Midna och trots att han sällan berördes av känslor beklagade han sig över de tårar han kunde se på Midnas kind men utan att tänka alltför mycket på det vände han sig återigen till alla i rummet då han såg att maten fortfarande stod orörd, "...ta för er av maten för all del, den är inte förgiftad; vi har ingen anledning att förgifta er här ute då det bara hade varit slöseri med gift. Det förstår ni också och om ni inte gör det så rekommenderar jag att ni tänker en gång till; om ni nu har något mellan öronen.", Sade Lucian och log brett, ett leende som inte riktigt nådde till det iskalla ögonparet där känslor sällan röjdes, känslor som sedan länge hade frusit till is.

Sidara fann sig i det mesta, hon tycktes säkerligen vara foglig och viljelös som hon borde och skulle. Men hennes tankar var fria och de tänkte inte finna sig i detta, hon må göra det nu men inte i evighet. Nu var ingen ide att göra något men hon skulle ta chansen när hon kunde. Det var dock korkat att göra något på ett skepp mitt ute till havs och hon hade varit med om värre än männen.
Det som var jobbigt till en början hade blivit en vana. Som det att vara till sjös, det hade först väckt upp minnen från när hon första gången befann sig på ett skepp. Ett slavskepp, liten och rädd, med ett främmande språk och en nedbrunnen by färskt i minnet. Men inte brydde sig någon var slavar kom från, vilken var deras historia. Nej de var till för att utnyttjas, konstigt nog hade Lucian inte gjort det och hon var så pass fri som hon kunde bli. Inte för att svabba däcken var ett särskilt roade nöje, men vad skulle man begära?
Den enda gången det kunde gått illa hade Lucian helt sonika huggit huvudet av mannen vilket Sidara gladeligen gjort själv, liksom de andra männen inklusive Lucian.
Förvisso hade han räddat henne och hjälpt de andra, kanske så gott han kunde? Men allt hade sitt pris och hon gissade att ingen trivdes. De andra var fångar i ett rum och hon här på däck, vem kunde vara nöjd då?
Sina år på slottet hade lärt henne att bli en duktig skådespelerska, kanske därför hon kunnat rymma? För att hon egentligen aldrig fogat sig, inte blivit viljelös, fast det såg ut som så. Och nej hon tänkte det inte igen.
Då Lucian försvunnit ner på däck går blicken upp till huvudet, ja där kunde han allt hänga den där mannen som försökt att våldföra sig på henne. Ingen av männen visste här vad hon kunde och inte tänkte hon avslöja sin vapenskicklighet ännu heller. Men all ilska alla känslor var samlade inom henne och trots den lugna och fogliga ytan bubblade den inom henne, de skulle få se tids nog.

Midnas tankar for igenom huvudet, hon visste att Robin hade rätt, att han inte ljög men hon ville inte inse det. Hon var tvungen att inse det, att inse att den man hon älskat och kallat far var död. Den mannen som tagit hit henne var inte hennes far. Hon visste inte vem han var, eller hur han blivit så här men hon var tvungen att sluta se honom som sin far. Mannen var inte hennes far utan Simon, Johns högra hand. Det som förbryllade henne dock var hur han blivit den han var nu. Det var som om man tagit hans kropp och satt in någon annan i den, men det var inte möjligt! Den enda som kunde göra något sådant var Gud och hon fann det högst otroligt att han skulle göra något sådant. Midna kände tårarna rinna ner för kinderna, men de rann inte av sorg längre den rann för att hon var arg. Hon var arg på sig själv för att hon låtit sig luras av sin far, hon borde vetat bättre än att bara tro att allt var som normalt, han var trotts allt i sällskap av Prins John, sedan hade hon inte bara fått sig själv fångad utan även sina vänner. Midna vände sig om när dörren öppnades, hon var förvånad över att se Roger eller Lucian som Robin sagt att han hette komma in. Hon hade svårt att förstå varför han följt med på resan, vad hade han att vinna på det? Men å andra sidan, vad hade han att vinna på att stanna kvar i England? Midna undrade om han visste vad han gav sig in på när han följt med på en resa till det Heliga Landet? Hon själv var inte säker på vad de skulle få se, men hon visste att det var något helt olikt de liv de levet i England. Hon visste att hennes far, nej Simon skulle göra det han lovat att aldrig göra, gifta bort henne. Den som valde att ta henne till fru skulle få ångra sig, hon var ingen handelsvara och hon tänkte inte göra det lätt för den mannen, och hon tänkte definitivt inte bli såld till hora. Hon var fast besluten att vara sin egen! Hämnd brukade inte ligga för henne, men hon skulle hämnas på Simon, han skulle få veta hur det kändes att vara fjättrad och att bli såld. Det kunde ta tid att få sin hämnd det visste hon, men tid var antagligen det enda hon skulle ha.
Midna hade lyssnat på Lucians monolog en aning roat, hon var trotts allt fortfarande sårad, arg och besviken på Robin för att han inte sagt något, vad hade han för rätt att dölja det här för henne? Om han berättat för henne hade hon i alla fall haft en chans att undvika det här, men det var ingen mening att gråta över spilld mjölk, som hennes mor brukat säga, det som var gjort var gjort. Midna mötte en aning förvirrat Lucians blick när han uppriktigt verkade bekymrad över henne, som om han brydde sig om henne. Hon log ett tomt leende.
"Den mannen kan fara åt helvetet, men inte fören jag är färdig med honom" sa hon och spottade på marken när hon pratade om sin far, eller den man som varit hennes far. "Hälsa honom att han lär ångra sig och du behöver inte oroa dig över mig, det är Simon som behöver oroa sig" sa hon bestämt. Allan och Much såg på henne men sa inget. Den enda som verkade arg över hennes beslut var Robin, men han verkade bli irriterad över allt hon gjorde. Om hon hade hållit med honom hade han blivit arg över det och om hon säger emot honom blev han arg över det. För en kort sekund övervägde hon att be Lucian att kasta honom överbord, men Robin var inte värd hennes tid eller hat, hon fick helt enkelt bara stå ut med honom tills de skiljdes åt. Hon tittade på maten och de andra tre som tycktes tveka och hon suckade.
"Ge den till mig, om den nu är förgiftad och jag dör kan Simon i alla fall inte sälja mig" sa hon och tog en tallrik med mat. Hon märkte inte fören nu hur hungrig hon var. Hon tuggade nöjt på det torra brödet, det var bättre än inget. Hon tittade på de andra fyra männen men sa inget, vad fanns det att säga? Och hon hade inte tid att tänka på dem, hon hade en hämnd att planera.

Lucian nickade när Midna pratade om sin far och tittade sedan ned på punkten där spottloskan hade träffat golvet, enligt honom hade hon all rätt att hata mannen vilket gjorde att han inte tänkte tillrättavisa henne överhuvudtaget.
"Det ska jag komma ihåg och hälsa honom.", Sade han bara med sitt karaktäristiska leende, roat och lömskt. Snart tog den enda kvinnan i rummet för sig av maten och för att visa att det inte var något fel på den tog även Lucian en bit bröd för sällskapets skull. Ute på däck kunde han inte prata med sjömännen efter den lilla incidenten med den halshuggna besättningsmannen och Simon var sällan tillgänglig att prata med.
"Så, har du pratat något med Sidara? Hon befinner sig också på båten, inte fången med fjättrar men hon arbetar här. Har hon inte varit här inne och gett er mat?", Frågade Lucian roat och denna gången var det inte Midna som svarade honom.
"Hon var här inne igår och gav oss mat men hon verkade förändrad.", Sade Much och tittade frågande på Lucian som om han skulle sitta inne på svaret.
"Det är inte så lätt för en kvinna på ett sådant här skepp, speciellt inte om du arbetar. Jag tog huvudet på en man som försökte våldföra sig på henne för någon dag sedan, huvudet pryder fortfarande masten.", Svarade riddaren och skrattade lte innan han återigen tystnade. Brödet var torrt och ganska smaklöst vilket fick honom att fylla en av kopparna med vinet han hade haft med sig. När koppen var fylld till bredden förde han den till läpparna och slukade innehållet i en svepning, drycken sköljde ned brödet och smaken var ljuvlig.
"Så, vad har ni för planer när vi kommer fram? Eller ja, vet ni vilka planer Simon har för er? Jag är faktiskt inte speciellt delaktig i allt det här, hade jag fått välja skulle majoriteten av er få gå fria." Sade Lucian enkelt, ställde ned koppen och granskade människorna i hytten. Det var längesedan han hade haft en längre pratstund och han tänkte försöka dryga ut den här så gott det gick. Trots allt så visste han inte hur lång tid det skulle ta innan han fick ännu en ordentlig pratstund.

Då Lucian försvann fortsatte Sidara med sitt men var på sin vakt, då han inte var i närheten försökte männen komma åt henne och vad skulle hon då göra? Det skulle vara värst för henne själv om hon gjorde motstånd och männen skulle ha rätten på sin sida inte hon. Fria män mot en hora, slav eller vad man än ville kalla henne, ja hon låg i underläge.
Dock var skillnaden den att hon hade inte alls valt detta så kallade yrke som de i horhusen, kvinnor som hon föraktade, hur kunde de välja ett sådant yrke? De var fria kunde välja vad de ville och så valde de det? Fast de kunde kanske inte klara sig själv, det var männen som försörjde dem och hade man ingen så.....
Hon stelnar till då en man med väderbitet ansikte och han saknade fler tänder än vad han ägde kom intill henne och greppade hårt tag om hennes handled.
"Så min skatt, din riddare är inte här och kan försvara sig." sa han hånfullt och hans gråa ögon fixerade hennes blå och fick henne att tappa svabben.
"Kom igen, visa mig, du är trots allt prinsens leksak." sa han och hon vände bort ansiktet i avsmak då hans andedräkt luktade förfärligt och hans röda hår och skägg stank och behövde helt klart tvättas.
Sidara var fortfarande tyst och mötte enbart hans blick, hon hatade detta att egentligen kunna göra något, men gjorde hon det blev det enbart värre.
Hårt knuffar han ner henne bland en hög med säckar och då är det som det svartnar för Sidaras ögon. Hon kunde inte hålla sig längre, hon mindes allt för väl hennes första båtresa och vad som hände då bland säckarna. Minnet var enbart fyllt med skräck och med ett skrik på ett språk som ingen kunde förstå och som för henne länge hade varit glömt for hon upp på fötter, nockade och knäade den förvånade mannen och hoppar på honom. Han blödde då ett knytnävslag träffade hans käke med ett tillfredställande ljud innan någon hårt tog tag i henne och drog henne från mannen.
Sidara sparkade och kämpade emot och sa något hånfullt på det främmande språket då hon träffar. Sedan slår en av männen till henne, hon vacklar till av slaget och känner blodsmak i munnen.

Midna tittade på Lucian när han nämnde Sidara, hon kände sorg för att den andra kvinnan var tvungen att vara här.
"Att vara kvinna har sina fördelar, män förväntar sig inte att få en kniv i ryggen av en" sa Midna och tuggade klart på brödet. Much, Allan och Robin såg på henne. "Tro inte att vi är försvarslösa för att ni tvunget er på oss"
Midna lutade sig tillbaka emot väggen och lyssnade till havet utanför. Att höra att Lucan dödat en man förvånade henne inte, hon var förvånad över att folk försökt ge sig på Sidara alls när hon verkade tillhöra Lucian, men mön som drevs av begär använde sällan huvudet. Midna skrattade åt Lucian, som om de hade några val eller som om Simon skulle berättat för dem, hon hade turen att veta just för att hon varit där. Hon vände sig om till Lucian och lo ett tomt dött leende.
"Ja du vet de vanliga, sola, köpa någon klänning, träffa människor och bli såld. Sånt som alla flickor gör när de är ute och reser" svarade Midna sarkastiskt.
"Kan du inte ta något allvarligt" sa Robin är henne och Midna fnös.
"Jag tar det allvarligt. Det här är vad som kommer hända mig. Jag vet mitt ödd och kan lika väl skämta om det, det kan inte göra det hela värre." Sa hon torrt och såg på dem andra. "Jag är mer bekymrade för er" sa hon och tittade på Much och Allan, vad som hände med Robin struntade hon i.
"Vi vet inte vad som skall hända med oss" sa Much och Midna såg olyckligt på dem, om bestämde sig för att försöka hjälpa dem om om kunde, de var trotts allt hennes vänner.
"Och vad skall du göra Lucian?" Frågade Midna, även om hon kunde gissa vad svaret skulle bli så kunde hon låtsas vara artig, låtsas att hon var intresserad. Hon hade börjat spela ett spel, ett spel som tillslut skulle ta henne närmare döden på ett eller annat sätt.

Lucian log roat när Midna svarade honom, hon verkade ta hela hennes situation ganska bra och även om han hade frågat så hade han pratat med Simon om det här, i förbifarten, men eftersom att hon hade vetat behövde inte han berätta något för henne. Däremot verkade Much och Allan inte veta vad som skulle hända med dem, skulle han berätta? Det kändes som att han var skyldig dem sanningen i alla fall, trots allt hade även dem riskerat livet för att rädda honom från döden.
"Du, Allan och Robin ska förmodligen också säljas; det är i alla fall den nuvarande planen. Jag ska se om jag kan göra något för dig och Allan, Much men jag lovar inget. Trots allt så är jag skyldig er mitt liv och det är inget jag glömmer i första taget.", Sade Lucian allvarligt vänd till de båda andra männen och sedan vände han sig till Robin.
"Men när det kommer till dig blir det upp till dig hur du ska klara dig ur det här. Det enda jag är skyldig dig är ett slag på käften som tack för senast men vi får väl se när jag kräver ut det.", Sade Lucian och log hånfullt. Det var underbart att vara den mannen som inte var fjättrad men även om han hade försäkrat dem om att han skulle göra vad han kunde verkade de inte direkt lugnade. Förmodligen skulle inte han heller ha känt sig lugn, vem tvingades de att lita på? Mannen som hade utgett sig för att vara kriminell och i slutändan hade han haft en rustning samt en riddartitel undangömd i Nottingham. Nej, det skulle ta ett tag att reparera den tilliten även om den största frågan var ifall tiden till det skulle finnas? Lucian vände sig åter till Midna.
"Vad jag skall göra? Inte sola och köpa klänningar i alla fall. Förmodligen ska jag göra det jag alltid gjort och det jag är bäst på; att döda. Men vi får se om det heliga landet har stuvat undan en överraskning även åt mig, kanske? Kanske inte?.", Sade Lucian och log svagt. Det hans liv hade gått ut på var att döda människor, att lyda order och underlätta livet för någon annan medan han själv tvingades att gå över lik samtidigt som herren satt i sitt bekväma slott med en bägare vin i ena handen, spiran i den andra och en hora i knäet. Men vem har sagt att livet är rättvist? Det var det inte och det hade han lärt sig vid en väldigt tidig ålder; föddes man en oäkting startade man från början med mindre kort i handen än vanligt och det var nästan enbart med fuskspel man kunde sno åt sig fler spelkort för att göra sin hand mer komplett.
"Smakade maten bra?", Frågade han Midna och gav henne ett av Lucians, eller Rogers, karaktäristiska leenden. Det var jobbigt att se henne fjättrad på det här sättet med ett öde som handelsvara hugget i sten men när allt kom omkring, vem hade sagt att livet var rättvist?

("All död åt Mugglis som gör att inlägg försvinner!" -.-)

Mannen höjer åter handen åt henne men hejdades vid ett rop. Simon hade gjort sitt antågande runt den lilla skaran och han gör en gest åt männen att släppa henne.
"Nå?, Vad hände?" sa han åt dem och männen började tala i mun på varandra, men Sidara reste sig upp, medveten om att hon måste försvara sig själv, nu när Lucian inte var närvarande.
"En av dina mannar försökte våldföra sig på mig trots min herres protester mot detta." sa hon och nickade upp mot huvudet som hängde där likt ett förruttnat smycke som blåste för vinden.
"Och? Vad ger dig rätten att slå honom? Att ge dig på en fri man?" sa Simon och männen omkring henne skrockade av skratt. Sidara svarade med en blick som inte var den undfallande slavinnans utan mer som hon var då hon var fri. Om de bara visste, vem hon var, var hon kom från och vad hon kunde skulle nog de flesta hålla tyst.

(haha mugglis gör som det vill ibland xD)

Midna höjde ett ögonbryn och såg på Lucian och log sedan.
"Jag som är helt säker på att du hade passat i en klänning, du kan få följa med och handla om du vill" sa hon och Robin fnös, men han hade tystnat vid Lucians ord, något som gladde Midna. Hon hade inget emot att se den arroganta mannen sättas på plats, men hon kände sorg över vad som kunde tänkas hända med Much och Allan. Ingen av dem förtjänade att vara där och hon hoppades att Lucian skulle kunna göra något för dem.
"Ja att döda människor är också ett jobb, något som du verkar vara bra på" svarade hon bara och såg på honom. Hon var inte säker på vart hon hade honom, men så länge han höll sig på ett bekvämt avstånd och inte försökte göra något så hade hon inget att vinna på att göra honom till sin fiende.
"Brödet är lite bränt i kanten, du får gärna byta ut det och servera oxfile till nästa måltid" sa Midna och log emot Lucian, att skämta brukar hjälpa till att liva upp det hela, det hade Simon lärt henne redan som liten, så länge man visste när det var dags att bli allvarlig igen.

Lucian skrattade åt kommentaren angående att han skulle ha passat i en klänning men valde att inte svara; hans leenden fick vara svar nog. Däremot gav han henne en allvarlig nick när hon pratade om att döda människor, ett jobb han var riktigt duktig på.
"Jo, det är ett jobb och jag begåvades till att bli en av de bästa på det jag gör. Det är det jag är uppfostrad till.", Sade han allvarligt och leendet i ögonen hade försvunnit, återigen förfrusit till en kall yta. En is som Midna lyckades smälta tämligen fort, det gladde honom att han kunde prata normalt med någon och det hade varit något av det bästa med att var Roger; han hade kunnat prata med människor på ett annat sätt då. Lucian tog och utförde order, däremellan fanns det sällan tid för vanliga, normala samtal.
"Jag ska se om jag hittar någon oxfilé till nästa gång. Ser jag någon säger jag till", Sade Lucian och log igen. Sedan sträckte han sig efter kannan igen och hällde upp ännu ett glas vin till sig själv; ett glas som han smuttade ur när han kände att halsen var lite torrare. Allt prat hade tagit ut sin rätt.
"Så, hur är det med febern? Mår du fortfarande dåligt?", Frågade Lucian Midna medan han ögnade henne över kanten på vinglaset medan han smuttade förnöjt. Drycken var uppfriskande och det fuktade hans torra hals; underbart.