Törsten efter blod. (privat)

”Våra bröder väntar dig”, sade Nikolaj och verkade bryta förtrollningen.
Alice skymtade en av Nikolajs blickar till den unga vampyren som försvann in i folkmängden efter ha blinkat till Alice.
Nikolaj grabbade tag i Alice arm och mer eller mindre drog med henne nedför trappan till källaren och ifrån alla de mer civiliserade gästerna. Atmosfären där nere var helt olik den på övervåningen.
Belysningen var mörkare och istället för den ljusa, gammeldags musiken som spelades på övervåningen var det istället en mörkare musik som hördes svagt. Källaren var enorm, det som befann sig undermarken var större än det som befann sig ovanför.

"Bal förberedelserna börjar imorgon", säger Dilara. Jag stönar till.
"Ursäkta mig nu, men jag är trött", säger jag och stänger oförskämt dörren rakt i ansiktet på henne. Raul ger ifrån sig ett skratt.
"Jag skulle inte skratta om jag var du. Jag är sjukt trött och drar mig inte för att döda någon då", säger jag bistert, tar av mig klänningen och låter den falla till golvet. Jag kryper ner i sängen och sedan hörs Rauls fråga - han har slutat skratta.
"Vågar jag krypa ner bredvid dig eller ska jag sova på soffan?" frågar han och låter allvarlig.
"Du vågar", mumlar jag till svar. Jag halvsover redan. Han kryper tyst ner bredvid mig, med kläderna på, och en kniv om jag inte misstar mig,
Typiskt Jägare.
"Ska du inte sätta på dig ett nattlinne?" frågar han och lägger armen om mig.
"Nej", mumlar jag. "Jag får skämmas och ångra mig imorgon, nu vet jag bara att jag är förbaskat trött." Han pussar mig lätt på axeln och i hans famn somnar jag och känner mig trygg, och ovetande för morgondagen.

Ljuden gudiade dem genom människorna.
”Ingen annan än den enastående Shira”, vrålade en röst och Alices blick mötte buren.
Ännu var trillingarna igång med sina vanliga hyss. Mark stod i buren tillsammans med kämparna och presenterade dem. Duke gick runt och tog emot vaden. Sist och precis lika lik de andra satt Jason i ett hörn med ett gäng andra vampyrer runt sig och gjorde gud visste vad.
Nikolaj som fortfarande höll Alice arm ledde henne fram till buren och fångade Marks uppmärksamhet som tystnade mitt i en mening men fortsatte sedan.
Mark gjorde klart sitt tal, slog klockan för att sedan möta dem.
”Duke, Jason kom hit”, ropade han över vrålen och de alla samlades runt Alice.
Tillsammans kramade de om henne. Mark låtsas boxade Alice samtidigt som Duke bara flinade medan Jason gjorde varken eller. Även om de var lika på utsidan och hade en hel del affärsidéer tillsammans så var de alla helt olika.

[Btw, döpte en av mina karaktärer till Mark igår xD ]

Jag vaknar av att han nästan rycker i mig. Men somnar om med ett belåtet leende när jag inser att han bara drog in mig närmare honom.

I nästa ögonblick för fyra projektiler emot dem. En smekte upp en reva över Alice vänstra kind medan de två andra missade då deras mål dansade undan för dem men Mark fick en rakt genom armen. En av Alice händer for upp emot såret längst kinden medan hennes ögon letade genom folkmassan som alla verkade otroligt lugna.
Mark morrade mellan sina sammanpressade tänder. Duke spanade liksom Alice genom folkmassan medan Nikolaj och Jason hjälpte Mark med att dra ut kniven.
”Gift”, fräste Jason och lät kniven falla till marken.
I samma stund Jason sa det kände sig Alice otroligt svag. Benen vek sig under henne samtidigt som Nikolaj fångade enkelt upp henne i sin famn.
”Vi måste härifrån”, muttrade han till de andra medan Duke såg förskräckt ut.
”Men affärerna, broder. Jag stannar”, sade Duke och nickade till Jason.
De hade aldrig behövt säga så många ord för att förstå varandra. Jason hjälpte Mark och Nikolaj bar med sig Alice uppför en av de hemliga gångarna som fann över allt på stället. Alice kind värkte, bultade.

[hehe... det här kommer bli det mest komiska inlägget någonsin...]


*sover och har där med inte så mycket att säga om saker och ting*

[Hon kan ju alltid vakna av en smärta i kinden, svaghet, whatever. Eller funkar inte "bandet" åt båda hållen? ^^]

[Jo, förlåt! Glömde! Det var länge sedan känns det som... ._. >.< ]

"AJ!" tjuter jag och vaknar. Fan. Jag skrek: gift. "Helvete! Raul! Vakna!" säger jag och skakar om honom och känner mig redan svag. "Gift..." mumlar jag när han vaknar.
Inom två sekunder är jag i hans famn och på väg ut ur rummet.
"Vart?" frågar han och börjar springa nerför trapporna.
"Vattenfall... Gummor... Helade... vatten..." säger jag svagt. Fan ta gift... Varför kan jag bara inte lyckas hela mig själv?!

”Vi har motgift på vårt rum”, sade Jason, ”för just sådana här tillfällen.”
Alice undrade i sitt sinne hur länge de hade blivit attackerade och varför. Vad hade de nu gjort för djävulskap? Troligtvis var de skyldiga fel personer pengar eller något annat.
”Allt kommer att bli bra” mumlade Nikolaj tröstande i hennes öra.
Alice försökte le emot honom men det stramade i hennes kind och hon visste att hon måste se ut som en uppblåst apelsin eller något.
De tog sig in på trillingarnas svit och trädde in i deras kontor som var överfullt med papper av alla slag och som befann sig överallt. Jason lade Mark på golvet och skyndade sig emot en av tavlorna. Då tavlan sköts undan flämtade Alice till. Där bakom befann sig ett enormt kassavalv. Alice hann inte mer än att kasta in en blick innan Jason var tillbaka med två små flaskor av något lilla, nästan självlysande i.
”Varsågod”, sade Jason och med Nikolajs hjälp tryckte ned den i hennes hals.


[Det var sjukt länge sedan, my bad men har inte riktigt känt det. ]

"Vänta", säger jag precis när han håller på att sätta ner mig i vattnet. Min röst låter klar och han tittar förvånat på mig. "Det gick över."
"Du skämtar", säger han. Jag skakar på huvudet men har ingen lust att hoppa ner ur hans famn utan kurar bara ihop mig. Han skrattar nöjt, men lite oroligt också.
"Nej, jag vet inte... men smärtan, eller giftet, försvann lika plötsligt som det kom. Vad det än var som var motgiftet verkade det snabbt."
"Du skämtar", upprepar han.
"Nej, låt mig visa", säger jag och hoppar ner - i ett annat syfte. "Visst är månen fin?" undrar jag.
"Ja..." säger han avvaktande.
"Och vattnet är säkert varmt..." säger jag och puttar i honom - otroligt nog. Trots hans snabba reflexer så blir han förvånad och ramlar i vattnet. Jag följer med i och simmar mot honom.
"Det är iskallt", huttrar han.
"Är det ju inte", säger jag men värmer ändå upp vattnet med eld för hans skull.
"Du är galen", säger han.
"Självklart. Alla i min släkt är galna", svarar jag.
"Det tvivlar jag inte på." Han dyker och överraskar mig genom att dyka upp bakom mig i en otrolig snabbhet.
Jag ger ifrån mig ett litet skrik men börjar sedan skratta.