Rolla. Nu. Spenc. >:3

Jag vågade inte svara med
risk för att tappa henne så jag
fortsatte gå mot lägret. När vi
kom dit lade jag försiktigt ned
henne bredvid Eaton. "Jag
spårade dig. Det var någon som
täckte över spåren. Jag vet inte
vart Miranda är", svarade jag
och höll inne med resten av mina frågor.

Mina ögon var ovan vid ljuset och mina ögonbryn var hopdragna. Jag såg ner på min arm och studerade bettet. Det var som en svart sörja. Blodet som runnit hade torkat.
"Vad var det som bet mig?" frågade jag tyst men kom snabbt på andra tankar när Wounded talat färdigt. Jag såg snabbt upp på henne, "Vi måste hitta Miranda!"
Plötsligt slingrade sig några iskalla fingrar runt min handled och jag ryckte till. Det gjorde inte ont, som det vanligtvis skulle gjort. Det var Eatons bleka fingrar som höll ett stadigt grepp om bettet. Han såg oroligt på mig.

"Jag ger mig av direkt. Stanna
med Eaton", sade jag strängt
men vänligt och gick tillbaka in
i den mörka skogen. Jag utgick
från platsen där jag hittade Shina
och sniffade i luften. Vad var det
för konstiga varelser som lämnade
sådana här doftspår? "Mirandaaa!"
ropade jag och skogen kastade ekot
i ansiktet på mig.

"V-Vad gör du?" viskade jag åt Eaton efter att Wounded gett sig av. Åh, nu önskade jag att vi förstod varandras språk!
Han sa inget, såg bara djupt in i mina ögon och höll kvar sina fingrar.
"Varför gör det inte ont?" undrade jag, men väntade mig inget svar.

(Kan du skriva något om Miranda så att jag får en liten clue om vart hon är bara ^.^)

[Yeah. Problemet är bara att jag inte vet det själv. xd]

Miranda stirrade in i kolsvart mörker. Tassarna rev upp hennes hud då de klättrade på henne. De luktade och nafsade på henne, men hon visste att det vore dumt att göra något. Allt hon kunde göra var att ligga kvar, tyst, tills de gett sig iväg - för döda henne kunde de inte göra. Det var i alla fall inte särskilt vanligt, om hon skulle tro på de gamla historierna om varelserna. Flera gånger hade hon hört Shina skrika hennes namn, men aldrig hade hon vågat göra det samma. Nu var det bara att ligga där och hoppas på att hon var okej.

(xP)

Jag stannade upp. Det kändes
starkt att det fanns illvilliga
varelser där inne. I grottan.
Det var för litet för mig. Jag
kunde inte komma in. Men om
de hade tagit Miranda, var hon
där. Jag stack in huvudet genom
den lilla öppningen. "Miranda?
Är du där?" viskade jag, men
ekot fick det att låta som ett skrik
i tystnaden.

Miranda ryckte till. Ljudet av Woundeds röst ekade, och hon förstod att hon måste befinna sig i en grotta.
"Ja", svarade hon i en tveksam ton. Skulle varelserna bli arga om hon sa något? ... Nej. De fortsatte att tassa över hennes kropp som om inget hade hänt.

"Tack och lov! Kom ut nu!"
ropade jag och drog ut huvudet.

"Jag... jag kan inte röra mig, Wounded. Jag tror de attackerar mig i så fall", viskade Miranda hest och lyfte på huvudet för att försökte se vad varelserna höll på med.