Förbjuden kärlek

"Adjö" säger Egeria till dem med en djup bugning och får inte ens en nick till svar. Visst ville de var så tänkte minsann inte hon gör något mer heller, tänker Egeria och lämnar salen och följer efter Isis ut på gården.

Isis tittade på Nabare sin häst och klappade det vita stoet.
"God morgon" sa Fai och log stort emot dem. Lancelot gick bredvid honom men han sa inget. Vakterna runt dem studerade dem men sa inget. Isis satte upp på sin häst som nervöst och otåligt snurrade runt på gården. Men Isis väntade tålmodigt på de andra.

Egeria undrade vilken häst hon skulle få, eller få låna? Alla hästar hon hade använt sig av var slottets men nu när de skulle färdas så långt? Fai kommer fram med en häst hon aldrig sett förr, ett svart fullblods sto. "Hennes namn är Naamari." sa han och ger henne tyglarna, "Till mig?" säger hon förvånat. "Ja vi kunde ju inte låta dig gå hela vägen." sa Lancelot med saklig röst och sätter sig upp på sin häst men han ler mjukt åt henne. "Tack." säger hon leende och kastar en ursäktande blick på Isis, vad skulle hon tycka om det här?

Isis tittade på hästen men sa inget. Hon gillade Nabare så hon sa inget. Även om hon fann det irriterande att Lancelot öppet visade hur lite hon betydde för honom. Hon tittade snabbt på Fai som log stort emot henne, men hon sa inget. Hon vågade inte fråga honom om Lancelots påstående. Hon orkade inte vänta på de andra längre utan red ut genom portarna till staden. Hon började nynna på en låt som hon och Simon alltid hade sjungit på. Hon var inte ledsen över att behöva lämna slottet men hon var ledsen över att Simon fanns kvar där. Hon undrade vad hon skulle göra om det var så att Fai hade fler kvinnor än henne.

Egeria såg efter Isis och kände sig tvehågsen till hästen, men hur skulle hon annars ta sig fram? Hon svingar sig upp på stoet, på sitt sto? ja det var verkligen sant. Men hon ville inte att Isis skulle komma i kläm och inte ville hon ha saker hon inte kunde återgälda heller, det hade hon gjort klart för Isis och det tänkte hon göra klart för Lancelot med även om hon på nåder behöll stoet. Sedan satte de av efter Isis bort från slottet, vilken lättnad det var.

Människorna på gatan bugade när hon red förbi men hon tittade inte åt dem, hon var fokuserad på att komma bort från staden och bort från allt. Hon hörde de andra komma ikapp henne.
"Isis?" sa Fai och red upp jämte henne. Hon nickade bara och vände sedan bort blicken. "Är något fel?" frågade han.
"Du kan ju prata med din herre" sa hon endast och travade sedan iväg. Det var elakt emot Fai det visste hon men hon ville inte veta sanningen, rädd för hur ont den skulle göra.

Fai red jämte Lancelot och Egeria red ikapp Isis och ser på henne. "Förlåt om jag har misshagat dig." säger hon sorgset, "Men vad skulle jag göra? Tror du att din mor hade gett mig en häst och jag kunde inte gå hela vägen." säger Egeria med ett rynkat ansiktsuttryck, hon avskydde egentligen gåvor, gåvor som hon aldrig kunde ge igen.

Isis skakade på huvudet.
"Egeria det är inte du som misshagat mig, jag är glad att du fått en häst och hade inte Lancelot gett dig en hade jag gjort det" sa Isis lugnt och tittade på sin vän "Det är Lancelot som har misshagat mig. Om han ger dig gåvor i hemlighet stör mig inte, men jag vill inte att människor skall veta hur lite han gillar mig, jag vill inte att människor skall skratta bakom min rygg" sa hon och tittade på Lancelot och Fai. Hon blev förvånad när Fai skällde ut Lancelot. Prinsen tittade förvånat på Fai och sänkte sedan blicken. Fai red fram till henne och hon såg på honom.
"Jag tror vi behöver prata" sa han och hon tittade oroat på honom.

"Vad bra." ler Egeria lättat då de nu ridit ut ur staden, "Jag ska prata med honom." säger hon och saktar av så att Fai och Isis kunde rida före och att Lancelot skulle komma ikapp henne. Bakom dem såg hon deras eskort av soldater som hade hand om deras saker i en vagn och att inget skulle hända dem under vägen, även en kokerska var med, tack och lov för det. Egerias kokkunskaper slutade vis tioårsålder och sen dess hade hon fått maten serverad i köket.

Isis tittade på Fai men sa inget.
"Jag trodde du var smartare än tro på det Lancelot säger" sa Fai och hon vek ner blicken.
"Hur skall jag veta vad som är sanning eller inte när jag inte vet något om dit liv innan vi möttes" sa Isis och tittade bort mot horisonten.
"Litar du inte på mig?" frågade han och hon var tyst en bra stund.
"Jag litar på att det du sagt till mig är sant, men Fai jag har svårt att tro att jag är den enda kvinnan du fört till din säng" sa hon och han log roat.
"Det är antagligen lika sant som jag är den enda mannen du fört till din säng" sa han och hon rodnade lite. Hon hade haft mer än en man i sin säng, givetvis inget någon annan visste om, inte ens Egeria. Hon hade hållit det ytterst hemligt, det var bara Simon som visste, de hade alltid tystat männen på olika sätt.
"Men jag kan lova dig att du är den enda jag har för ögonen nu" sa Fai och Isis kände sig lättad.
"Tack" sa hon och hon gav honom en puss på kinden. "Jag kan lova dig det samma"