In Wonderland (PRS)

Alexa slår sig ned på marken längre bort och betraktar Hattmakaren under tiden som han gång på gång utför svärdsattacker mot dockan. Om Herr Svärd bara var Herr så skulle det nog vara mycket, mycket lättare att slå honom. Fast då skulle han nog inte ens komma någonvart med att vara drottningens högra hand eller vad han än är. Musen har kommit fram till henne och står och stirrar ut henne, men Alexa märker knappt musen.

Efter en stund slutade Hattmakaren flåsandes och gick och satte sig vid Alexa. Han la svärdet i knäet och lät de ärrade fingrarna smeka över dess klinga. Över inristningar och mönster. "Tror du på att de vi älskar kommmer tillbala någon gång?" Frågade han plötsligt.

"Jag tror inte att de någonsin går." Svarar Alexa kryptiskt, hon är ställd av frågan såklart. Fast kanske det är mer sant att hon inte vill att de ska lämna henne och det är därför som hon är övertygad om att de aldrig ens går. "De är fortfarande kvar och vakar så att man inte gör bort sig helt och hållet." Fortsätter hon och då märker hon att Mally till och med tycks hålla med henne.

Hattmakaren stannade med fingrarna över ett vackert kvinnligt ansikte och ett manligt. "Men varför visar de sig inte?" frågade han och tittade på Alexa med sina stora gröna ögon. Hans familj hade ju dött...

"Har du aldrig drömt om dem?" Frågar Alexa och ser på Hattmakaren med en fundersam blick. Alexa själv minns nästan bara mardrömmarna hon haft om dem som försvunnit, men vid några få tillfällen så hade hon drömt om de goda tiderna. "Inte mardrömmar alltså." Lägger hon kvickt till för att förtydliga.

"Jag har någon gång drömt om den tiden innan det sabla storhuvudet tog makten, då alla var lyckliga och så, då var min familj med mig" sa Hattmakaren. Det hade varit väldigt lyckligt i underlandet innan den röda drottningen.
Den vita drottningen kom plötsligt ut ur slottet och med bara en blick på Tarrant såg hon genast att han var nere. "Tarrant, vad sägs som att göra lite hattar åt mig? Du gör ju så vackra" sa hon leende när hon kommit fram. Hon visste att det alltid muntrade upp honom.
Hattmakaren tittade upp då drottningen kom och han blev faktiskt på bättre humör av förslaget. "Givetvis ers höghet".

"Då ville de säkert att du skulle minnas något bra." Mumlar Alexa, men när den vita drottningen kommer så är hon nästan lättad över att inte behöva prata mer om död, så hon reser sig bara och den lilla musen springer upp för hennes ben. Det är nästan som att Alexa vant sig vid det här laget, som att det vore naturligt eller något dylikt.

"Kom!" sa Hattmakaren till Alexa och tog hennes hand. "Följ med till min verkstad". Han hade en egen hattmakar verkstad i den vita drottningens slott.
Han drog med sig Alexa in i slottet och in i ett litet rum. Det var ljust och upplyst som resten av slottet, en symaskin stod på ett bord och det fanns en massa tyger och andra saker man gjorde hattar med här och var.

"Wow." Konstaterar Alexa och ser på alla tyger, nålar, prydnader... allting verkar dessutom vara i en kaotisk ordning. Det ser liksom ordnat ut men det är ändå inte ordnat. Kanske för att allting inte var samlat på ett ställe men det var väl avslappnande på ett sätt. Hennes blick fastnar vid en nål med en prydnad på bordet som föreställer en fågel, eller det är vad hon tror tills hon går fram till bordet för att undersöka den. Det var ingen fågel, det var en fjäril. "Vad fin den är." Konstaterar hon leende samtidigt som hon vrider och vänder på nålen.

(Dumma mobil ._. Blev något fel då jag skickade tidigare)
"Den vita drottningen hat skänkt mig allt förutom symaskinen" sa Hattmakaren glatt. Han gick fram tilll en tyghög och valdr ut ett ljust, mintfärgat tyg. Han satte sig vid bordey och började klippa tyget i en hisklig fart.
"Kan du ge mig den vita tråden?"