Gatubarnens överlevnad

Fredrika, Fred, Fredrik. Okej, de här vet vem Fredrika är. Det är en lättnad i sig. Men Ashton har ingen lust att berätta vem han är ifråga. Dessutom så kanske det inte spelar någon roll om han är flicka eller inte, de kommer aldrig in under kläderna på honom, bokstavligen den här gången.
"Jag heter Ashley." Säger Ashton lite modigare den här gången.

"Min skyddsling, rör någon henne slår jag ut tänderna på den." säger Fredrika skämtsamt men ändå med allvar i rösten."Ja, men mat i magen kommer inte att skada och jag ska allt se över dina skador." säger hon och lägger en arm om henne, och leder dem in i köket, "Du ska få en av mina avlagda skjortor." säger bonden och försvinner ut i ett angränsande rum, deras sovrum.

Aleya sprang så fort hennes ben orkade bära henne. Hon undrade om hennes farbror hade väntat färdigt och skickat någon efter henne. Det här var andra gången hon rymde. Första gången var hon sju. Det var midvinter då, och då hade hon nästan fryst ihjäl innan polisen hade hittat henne och tagit henne till polisstationen. Hennes farbror och hans kunder tog henne tillbaka samma natt.

Nu var hon utanför staden. Hon skymtade en bondgård och svängde in på en grusväg. Hon smög den sista biten. De fick inte se henne. Då skulle de säkert slå henne, eller kalla på polisen. Hon klättrade kvickt upp på höskullen och gömde sig i det varma höet. Det doftade gott. En katt spatserade runt på en bjälke i taket. Den stannade upp och stirrade på Aleya. Sen började den jama. Högt.
"Dumma kattskrälle!" tänkte Aleya och kastade lite hö efter den. Den skuttade vigt ner från bjälken och försvann ut genom dörren.

Ashton vandrar efter dem, ärligt talat så måste han medge att han blivit lite ställd av allvaret i Fredrikas röst. Inte skulle han ha trott på att någon skulle ens göra något sådant för hans skull. Trots att han måste säga att en del, en övervägande del, tvivlar på det. Asthon försöker samtidigt att inte stirra storögt på varenda detalj i det väldigt annorlunda köket, iallafall enligt Ashton.

(Aleya är på samma bondgård som ni, om inte det märktes... XD)

De leddes till ett bord och en piga gav dem varsin stor skål med gröt och med nymjölkad mjölk till, nästan gulvit, tock och gräddig och bröd därtill. "Detta är vad jag kallar frukost." ler Fredrika och bondmoran drar av henna skjortan och börjar rengöra hennes sår och blåmärken och lindar av om huvudet och hon skriker till, "Kära nån, att han gjorde det." säger hon förfärat och lägger händerna för munnen.

Ashton kan inte hindra att få ögon stora som tefat när han ser... all mat! Han har aldrig sett så mycket mat. Han ser på skeden och leker lite med mjölken, den är tjock. Mycket tjockare än mjölken han fått tag i inne i staden, och det hade varit ytterst sällan det hänt. Han tittar upp och ser en rörelse utanför fönstret och försöker se vad som orsakat det.

(Menar Aleya nu. xD)

"Vad kan det vara?" säger bonden och ger Fredrika en av sina avlaggda skjortor och går ut för att se vad som orsakat ljudet.
Fredrika mummlar något otydligt till henne då hon får såren omlaggda och äter sedan glupskt av gröten.

Ashton har återfått fattningen och äter med en enorm aptit upp innehållet i tallriken. Det är gott, mjölken är annorlunda. Allt är jättegott, helt himmelskt och det är underbart att äta. Kanske så fantiserar bara Ashton ut vad det egentligen är. Men det är gott.

Fler folk kommer in, fler som skall hjälpa till på åkrarna, mest storväxta män som med sina bullrande skor och höga lantröster fyller köket, alla verkar de nyvakna, snart ska de alla ut på åkern. Fredrika hinner precis dra på sig skjortan, för dem var hon Fred och skulle så ock förbli.