I en förändrad värld (Roll för alla)

Jag gick tillslut fram till kroppen. Jag la huvudet mot hennes bröstkorg. Svaga hjärtslag hördes.
"Hon lever som sagt, men hennes hjärtslag är svaga..."

Leias blick flackar mellan flickan och.. Pojkens? Flickans? Eller, var det en flicka eller pojke?
Hon kisade mot.. Personen och blev bara mer förvirrad.
"Du, Tjejen.. Killen.. Vad fan är du?" frågade hon dumt och såg oförstående på människan. För det var hon rätt säker på att det var.

Jenna försökte att ignorera Sonias mage men hon kunde inte. Nästa dag var de tvungna att jaga eller i alla fall samla. Hon hade några rostade nötter kvar och funderade en stund på att ge dem till Sonia men så bestämde hon sig för att spara dem och låg stilla kvar. Så kom frågan. En anledning till att hon själv aldrig frågade berodde på att då fick man frågorna tillbaka. Hon låg där en stund och funderade
”Jag är född i huvudstaden.” Svarade Jenna tillslut.
Nu kunde ingen gissa sig till att hon kom från en värld där man bara hade behövt trycka på en knapp och mat uppenbarade sig. Dialekten var sedan länge tillbaka försvunnen.
”Vart är du på väg?” Frågade Jenna i retur.
Hon hade hört viskningar om ett land fritt från slaveri, tortyr och svält men hon visste inte ens om de var sanna.

"Namnet är Ethan." Säger Ester med Ethans röst och bestämd tonart. Hon vill gärna lägga till att hon är vekt byggd på grund av hårda tider, men det fungerar väl inte riktigt så. Inte Ethan, Ethan skulle aldrig svara så. Han skulle bara göra som hon gjort nu. Ester är Ethan, så är det bara.

Jag tror jag hoppar ur det är så många i det här rollet men ga så kul!!!

Okok ^^

"Jag vet inte." Erkände Sonia. "Jag kommer från läger tre." Fortsatte hon med låg röst samtidigt som hon förstrött ritade små cirklar i marken. "De jag älskade blev mördade. Jag kunde inte vara kvar." Nästan viskade hon nu. Hon hade förträngt tankarna på sin familj, men nu kom de tillbaka. De grävde sig in i hennes hjärna och borrade hål i hjärtat på henne. Men hon tänkte på Jenna. Hon måste också ha fått utstå prövningar och Sonia planerade inte att förstöra hennes natt.

Jenna ville inte höra men något man en gång fått veta var svårt att glömma. Om hon skulle vara ärlig så visste hon inget om läger tre, eller något av de andra. Det var inget man skyltade om i huvudstaden. Hon visste dock hur Sonia kändes sig eller hon trodde sig veta.
”Vad hette dem?” Frågade hon viskande.
Hundskrällets magra kropp tryckte sig emot hennes ena sida. Hon önskade han lagt sig hos Sonia istället men det var inte så det fungerade. Själv kunde hon inte röra sig. Även om hon velat hade hon inte kunnat trösta Sonia. Kanske var det bäst så.

Sonia harklade sig. Varför hade hon börjat berätta om dem? Hon ville ju inte tänka på det. Än en gång tänkte hon sig inte för.
"Min bror hette Aleksej, fast honom träffade jag aldrig. Vi var uppdelade i olika delar av lägret så det var första gången på två år som jag såg honom när... Du vet, den dagen. Samma sak med min pappa, Andrej. Min mamma Jelena och jag bodde tillsammans med resten av kvinnorna, och jag älskade alla av dem, vi utstod saker tillsammans som gjorde att det vr omöjligt att inte känna för dem. Men jag vet bara namnet på några." Sonia förstod att hon sagt för mycket, Jenna måste ha somnat vid det här laget.

((Nästa morgon?? Eller något sådant ? ))