PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

((Två dagar senare?!))


"VAR FAN ÄR HON?!"
"Jag kan inte fatta det här!"
"Jävlar..."
"Omöjligt."
"Vad fan är det som händer?!"
Det var kaos. Lennox, Tom, Klyde, Mike, Peter, Hazel och Nick var samlade, alla i olika grader av panik.
Lennox höll på att skrika huvudet av sig.
Klyde gick runt i cirklar och mumlade.
Tom drog händerna genom sitt hår.
Mike stod i hörnet av rummet med armarna korsade.
Nick flängde vilt med armarna och gick fram och tillbaka.
Peter hade begravt ansiktet i händerna.
Hazel satt som förstenad.
"Vad menar ni med borta?!" Frågade Nicholas febrilt. "Hon kan inte bara ha försvunnit!"
"Hon har tömt sitt rum på sakerna hon håller kärast." Förklarade Tom. "De kan inte bara ha försvunnit."
"Fan. Fan. Fan. Fan." Muttrade Klyde.
"HON KAN INTE VARA JÄVLA FÖRSVUNNEN!" Vrålade Lennox.
Peter reste sig och lade en hand på sin brors arm.
"Hon kommer tillbaka, Nick. Hon kan inte vara borta länge. Pentagon är hennes hem."
"Nott har rätt." Sa Mike, hans röst bittrare än någonsin. "Hawk kan inte bara ha försvunnit."
"Var är Ceeth?"
Hazel's plötsliga fråga fick alla att sluta röra på sig och vända sig mot henne. Lennox såg med ens blek ut.
"Vi har inte berättat för honom än." Muttrade han tyst.
"Va?!" Den här gången var det Peter som talade. "Har ni inte BERÄTTAT än?! Han kommer att döda er allihop! Det är Ceeth, ni kan inte undanhålla något sånt här! Hans syster har försvunnit!"
"Min flickvän." Sa Nicholas olyckligt.
"Lugna ner er. Jag berättar för Crown så fort vi är klara här." Sa Mike. "Har ni någon aning om var Hawk kan vara?"
Ungdomarna bytte hopplösa blickar. Hazel bet sig i läppen och Peter skakade tyst på huvudet.
"Då är vi klara här." Sa Pentagon-chefen formellt. "Jag skickar en patrull för att leta efter henne och berättar för Crown. Ni får inte tappa fokus på era aktiviteter på grund av detta." Mike's röst var sträng, och han vände sig och lämnade rummet.
Nicholas skakade av ilska. Peter och Hazel tog tag i hans armar och drog honom därifrån.
Ljudet av Lennox, Klyde och Tom's skrikiga argument följde de ända bort till koridoren med deras rum.

Jag öppnar ögonen. Det har gått två veckor sedan jag kom hit och jag börjar äntligen känna mig bekväm. Alla var misstänksamma när jag först kom, men Alice, kvinnan äger barnhemmet, övertygade alla att jag var normal och inte inkräktare.

Jag stryker pennan över det tunna pappret i skrivhäftet. Det är franska och jag är för trött för att lyssna. Jag kan redan prata språket flytande och alla vet det. Bilden jag ritar föreställer en flicka med ett överdimensionerat svärd i ena handen. Jag tittar på mitt verk och ler. Jag gjorde rätt i att lämna den världen.

"Kom igen Em", säger Tina och hoppar otåligt upp och ner. "Det blir kul!"
Tina, Leo, Charles och Jim försöker övertala mig om att följa med till den gamla fabriken på en fest.
"Jag vet inte", mumlar jag.
Jim sätter händerna i sidorna och lutar sig framemot mig. "Emma var inte så tråkig."
Jag biter mig i läppen och tittar bort. Varför är jag så osäker?
Leo ler. "Emmony..." Han drar ut på mitt namn, säger det på ett sätt som får mig att vilja slå honom i ansiktet.
"Kalla mig inte för det!" fräser jag.
"Det är ditt namn, eller?" frågar Charles.
Jag suckar. "Okej då."
"Yes!!" Tina jublar och jag ler lite.

Den gamla fabriken är ett ställe där gäng brukar samlas och ha möten eller fester. Nu har alla på skolan samlat ihop pengar till att ha en stor fest där. Det är hög musik och nästan alla dansar. Det kanske inte var en så dum ide att komma hit iallafall.
Tina tar tag i min hand och drar ut mig på dansgolvet. Hon ler och jag ler tillbaka.

Helgen är slut och det är skola igen. Jippie.

((Nu är det upp till dig! Men jag vill ha en jätte stor scen av det hela!!))

nananananananananananaaaa BATMAN!!!!

((OMFG REALLY?! LEO?! YO TRYIN TO KILL ME, GUUURL?! I ALREADY HAVE ENOUGH PJO/HOO FEELS, OKAY?!

Ska bli. I like screaming Tom/Klyde/Lennox/Nick. It's gonna be more of that :3

Jag säger att det gått tre veckor sen Em kanske inte börjat i skolan samma dag hon kom till barnhemmet))


Tre veckor. Tre veckor hade Emmony varit försvunnen.
Skulden och oron började bli obärbar.
Ingen visste förutom den lilla gruppen som hade mötts två dagar efter att flickan försvunnit.
Alla var panikslagna.
Hazel visade inte sin panik. Hon och Peet var de ända som var samlade, och de enda som kunde försöka trösta de andra och säga att det var okej. Men även Peter's lugna mask höll på att glida av, och Hazel var kvar till att lugna ner Lennox, Ceeth, Nick, Tom, Klyde, Mike och nu Peet.
Mike träffade de nästan aldrig, men Hazel var ganska säker på att han också var lika urflippad som resten av de.
Ceeth hade inte tagit nyheten bra. Han, den äldste av ungdomarna och mest erfarne, var en av de som skrek mest nu för tiden. Det skrämde Hazel. Han brukade alltid vara så lugn.
Allting hade börjat förändras, och mellan att lugna ner och trösta sina vänner och försöka hitta (tja, komma på platser där hon kunde vara och kontakta) Emmony, hade hon ingen tid att tänka på sig själv. Hon fick högst fyra timmars sömn om hon var riktigt tursam, hon åt ungefär två gånger per dag och hon tränade ihjäl sig.
Det var hennes enda sätt att komma undan. Den fysiska tröttheten och smärtan efter att ha tränat för länge var en välkommen känsla. Själva träningen fick henne att koppla av på ett sätt som innebar att hela hennes huvud rensades från de oroliga tankarna som simmade runt där annars.
Men Hazel kunde inte få bort skulden som gnagde i henne. Om hon inte hade öppnat lådan, skulle Emmony vara kvar?
Det enda postiva Emmony's plötsliga försvinnande hade med sig var att alla glömde bort lådan, även Hazel. Det kändes skönt. Varje gång hon kom och tänka på den ville hon spy.
-
"Hon rymde." Muttrade Ceeth. "Hon rymde."
De satt i matsalen. Klockan var runt midnatt, men ingen av de hade fått i sig någon mat eller var särskilt sömnig. Den lilla gruppen satt i den tomma salen och stirrade ner på sina tallrikar. Mike och Lennox var de enda som inte hade joinat de, eftersom de fortfarande försökte kontakta Emmony och ta emot rapporter från patrullerna som var ute och letade.
Hazel visste vad som var på väg att hända.
Nicholas ryckte till vid Ceeth's ord, och ilska blixtrade till i hans svarta ögon. Han sköt ut stolen och hoppade upp.
"Sluta säga så! Varför i helvete skulle hon rymma?!" Sa han argt.
Tom och Klyde tittade inte ens upp. Peter kastade sin bror en sorgsen blick och fortsatte peta i maten. Bara Hazel följde vaksamt konversationen.
Ceeth reste sig också, hans ögon minst lika läskigt arga som Nicholas.
"Kanske för att undkomma dig, idiot!" Fräste han. "När har du någonsin behandlat henne bra?! Du flörtar fan med allt du ser!"
"Eller för att undkomma dig!" Skrek Nick.
Det fick Ceeth att haja till, och för ett ögonblick fanns bara ren överraskning i hans ansikte.
"Va?" Frågade han lamt.
Nicholas log elakt.
"Hon kände sig som om du svikit henne. Du försvann."
Ceeth verkade växa av ilska.
"Jag kom tillbaka!" Spottade han. "Det var inte mitt fel att jag försvann, jag kunde inte ändra på det!"
"Om du inte gått på uppdraget över huvudtaget, kanske!" Skrek Nick.
Peter's blick flackade till de stående pojkarna.
"Snälla bråka inte." Bad han svagt.
Hazel tittade på honom, men han verkade inte vilja göra något mer för att stoppa bråket. Tom och Klyde såg ut som om de inte hade hört något alls. Hon kände en gnista av irritation.
"DE BEHÖVDE MIG!" Vrålade Ceeth. "Jag hade inget jävla val! Du kunde behandla henne bättre, inget hindrade dig, din jävla dumskalle!"
Nicholas kastade sig över bordet mot Ceeth, och Hazel hoppade automatiskt upp. Någonting i henne brann; arga, skarpa lågor som sköt up högre än de skulle. Lågor av gömd smärta, ilska, skuld och oro som hon burit med sig hela tiden.
"SLUTA ERA JÄVLA DÅRAR!"
I ren överrasking så vände alla vid bordet sig för att stirra på den annars blyga, tysta flickan. Hazel's hjärta bultade ursinnigt och hennes ögon sköt blixtrar.
"Tror ni erat jävla skitbråk får Emmony att komma tillbaka?! Om ni beter er så jävla dåligt så fattar jag varför hon rymde!" Skrek hon. "Hur vågar ni ens skylla på varandra?! Vad är ni; dagisbarn?! Ni är idiotiska fårskallar som inte vågar erkänna att ni skyller på er själva och istället kastar skulden till någon annan! Och vet ni vad, jag kan fatta varför hon rymde. Särskilt när hennes pojkvän och brorsa beter sig som babianer!"
Det var löjligt tyst efter det. Nick låg utsträckt över bordet, hans arm i Ceeth's tallrik. Ceeth stod i en slagsposition, redo att slå Nick. Peter, Klyde och Tom stirrade bara vidögt.
Hazel kände ilskan smälta bort och göra plats för nervositet, men hon visade ingenting. Hon andades tungt och stirrade på var och en av pojkarna, och sen stormade hon ut.


((Dramatic enough?))

((OMG I laft sooo hard!!!!!))

Jag stirrar på min hand. Den är röd av blod. Jag hör ett metalliskt klingande och jag inser att jag tappat kniven.
Tina skriker. Jag vänder mig om och gömmer handen bakom ryggen.
"Det är okej! Det är bara en skråma."
Tina stirrar på mig. "Men... Men du blöder ju!!"
Jag går fram till ett utav skåpen och tar fram en handduk som jag lindar runt handen. Alla i hemkunskaps salen stirrar på mig när jag går ut ur salen och börjar gå mot sjuksyster.

Jag petar med gaffeln i maten. Det har gått en månad nu sedan jag lämnade Pentagon. Men jag kan inte sluta tänka på... Ceeth... Jag fattar inte varför jag övergav honom. Han hade precis kommit hem och jag lämnade honom bakom mig.
"Hey, hur är det?" Charles sätter sig ner bredvid mig och ler oroligt. Jag vet att han gillar mig mer än en vän och jag har känslor för honom också, men jag kan inte bara göra så mot Nick. Även om jag lämnat det livet bakom mig.
"Det är okej", säger jag och ler.

((dont found her yet. at least one mounth.))

((Yez yez this is funny to write about))

*Några veckor senare (alltså när det gått en månad sen Em försvann*

"Nyheter?" Frågade Nicholas hoppfullt och hoppade upp.
Han var den enda som orkade hålla kvar.
Resten av de hade gett upp. Även Ceeth.
"Nej." Sa Lennox trött. "Nej, vi har inte hittat henne."
En låga av hopp som Hazel inte ens visste att hon haft släcktes brutalt, och hon kände smärta om igen. Varför kom den alltid tillbaka även när hon gett upp? Betydde inte att ge upp att bli befriad från det här?
Nick sjönk tillbaka i sin stol. Ceeth begravde ansiktet i händerna, och även om han inte hade visat att han också hade hoppats, visste Hazel att han också kände svidande besvikelse. Tom stönade och lutade sitt huvud mot väggen bakom med ett högt dunk och Klyde drog en hand genom håret. Peters axlar sjönk lite. Lennox såg olycklig ut.
"Um, en till sak." Sa han sorgset. "Mike har bestämt att vi ska sluta leta."
Ingen orkade ens göra en ordentlig reaktion. Förutom Hazel.
"Vi slutar inte tills vi har hittat henne." Sa hon bestämt.
"Hazel..." Började Ceeth trött.
"Jag går och pratar med Mike." Insisterade hon. "Ingen ger upp, okej?"
Peter mötte hennes blick och nickade, men hon kunde se tveksamhet i hans vita ögon.
Det gjorde henne bara mer säker.
De skulle hitta Emmony.

"Crase?" Sa Mike förvånat när Hazel stormade in på hans kontor.
"Grace." Rättade Hazel och försökte gömma sin irritation. "Och du kan kalla mig Hazel."
"Vad är det?" Frågade Mike stelt och tittade upp från sina papper.
"Ni kan inte sluta leta." Sa hon med en gång.
Mike suckade och tog av sina läsglasögon.
"Grace, vi kan inte fortsätta skicka ut soldater till att leta efter Hawk. Hon har försvunnit, och jag känner henne väl nog för att veta att hon inte vill att vi ska hitta henne sen hon inte har lämnat ett enda spår."
"Och just därför behöver vi hitta henne!" Sa Hazel argt. "Vi måste! Hon är smart, hon är modig, hon är en perfekt soldat! Ni kommer behöva henne i framtiden!"
Hon hatade att använda Emmony på det här sättet.
Något i Mike's ögon ändrades.
"Vi har berättat för patrullerna om att hon är borta." Sa han fundersamt. "Och de vill hitta henne, men de är trötta. Bara en har ork att fortsätta och kan övertala de andra att göra detsamma."
"Vem?"
"Ryan Ferret."
Det var en retsamt road glimt i Mike's ögon när han sa namnet, och något i Hazel's bakhuvud klickade.
"Du vill att jag ska ta över hans plats som bågskyttelärare." Sa hon stelt.
Mike nickade.
"Han har försökt få tag på dig flera gånger, men du har varit väldigt... Intensiv när du tränat. Så intensiv att många soldater har börjat bli lite rädda för dig."
Hazel rodnade. Hon visste vad han pratade om. Hon sköt pilbåge ursinnigt tyst, och ilska bara strålade ut från henne. När någon avbröt henne (vilket hände färre och färre gånger nu för tiden) så räckte en blick för att de skulle lämna henne igen.
"Jag gillar att träna ensam." Sa hon trotsigt.
"Jag med." Instämde Mike. "Men om du vill att jag ska skicka Ferret så att han kan uppmana resten av patrullmedlemmarna att inte ge upp, måste du ta över hans plats. Accepterar du?"
Hon stirrade in i Mike's ögon och undrade hur mycket han visste om henne. Om han visste hur mycket hon visste om honom.
"Okej då." Svarade hon. "När börjar jag?"
Mike's ansikte sprack upp i ett illa dolt, roat och lite elakt leende.



((Sure. Jag gillar att skriva om detta >:3))

((Jag rollar lite senare okej? Jag behöver tänka))

((Sure!))

Jag betraktar min motståndare med vaksam blick. Skillnaden mellan oss är stor. Jag är en tjej och han en kille, jag har två sparr-svärd och han har ett. Han har skyddsdräkt och jag har ett linne och mjukis byxor.
Han gör ett utfall mot mig och jag parerar. Han svingar sitt svärd och jag blockar honom hela tiden. När han är helt slut ler jag för mig själv. Sen så är det min tur. Jag svingar mina svärd och han blockar, men han är utpumpad och har svårt att hålla balansen. Tillslut gör han ännu ett utfall mot mig. Jag glider smidigt undan och han vacklar till. Jag tar chansen och sparkar honom hårt i ryggen så att han faller framlänges ner på mage.
Domaren blåser i visselpipan och höjer en vit flagga i luften. "Vinnare: Emmony Hawk!"
Publiken jublar och jag ler. Jag bugar mig och går sedan bort till min tränare.
"Bra gjort, Hawk" Han slår mig i ryggen och flinar. "Du är nu i final mot den förre Junior mästaren Andy Lee."
Jag ler. "Han blir en enkel match."
"Och nu!" ropar domaren. "Nu är det dags för det ni alla har väntat på!" Han är tyst en stund och publiken väntar medans spänningen byggs upp. "ANDY LEE!!!!!" Publiken ställer sig upp och jublar!
"Och den oväntade nykomlingen..." Han är tyst igen och späningen stiger ännu mer.
"EMMONY HAWK!!!!!"
Publiken är helt till sig och jag ler när jag går upp på scenen.
Andy Lee är en storväxt 17-åring som är känd för att vara obarmhärtig. Domaren visslar i visselpipan och Andy kastar sig i mot mig.
Jag ler hånfullt och kampen är igång.

Jag tar emot pokalen och och höjer den i luften. Publiken skriken mitt namn och jag ler. Jag vann. Jag vann över Junior mästaren.

"Grattis!!" Tina kramar mig och pussar mig på kinden. "Jag visste att du skulle vinna!"
Det är skola igen och alla vet nu vem jag är.
"Så du vann?" frågar Jim. "Wow det är ju grymt!!"
Jag ler. Det har gått drygt ett halv år nu och alla är verkligen snälla mot mig. Jag känner mig hemma.
plötsligt lägger någon händerna för mina ögon. "Gissa vem?" Jag känner igen Charles röst.
"Ehm..... Jultomten?" säger jag med förväntan i rösten.
Han suckar. "Om det ändå vore så väl." Han tar bort händerna och jag snurrar runt.
Charles försöker fortfarande få mig att gilla honom, men jag kan fortfarande inte släppa mitt förflutna. Han förstår det, men han är envis.
"Jag hörde på nyheterna att du vann! Grattis!"Han ler och jag ler tillbaka.
Ja... Nyheterna... Inte bara lokalnyheterna, nej, utan överhela USA. Det betyder att "De" också har fått reda på det. Och "De" vet nu vart jag är. Surt.

((Ett fucking halvår?! OMG I think everybody on Pentagon are dead now.

Jag skriver kort om Hazel's första gång som lärare i bågskytte, och sen hoppar jag till samma tid som du (alltså ett halvår efter att Em rymt)))

Hazel stirrade på soldaterna.
De var alla äldre än henne, minst 18. Blandat tjejer och killar. Deras kroppar var inte lika muskulösa som resten av soldaterna på Pentagon, och nervositeten i deras ansikte när de tittade på pilbågarna de höll i sina händer visade hur oerfarna de var.
Alla stirrade förvånat på den unga, blåögda flickan som stod framför de.
"Jag heter Hazel Grace." Började Hazel. Hon hade lovat sig själv att hon inte skulle förstöra det här, att hon skulle vara en bra lärare så att Ferret inte skulle behöva oroa sig och kunna fokusera helt och hållet på att hitta Emmony.
"Är du vår lärare?" Frågade en soldat spydigt. Han hade svart skäggstubb och mörka ögon.
Hazel höjde på ett ögonbryn.
"Vad är ditt namn?"
"Brian." Sa han. "Varför vill du veta? Ska du skvallra för den riktiga läraren?"
Hazel himlade med ögonen.
"Efternamn."
"Stone." Brian's ton var fortfarande trotsig.
Hon vände sig från soldaterna, mot en stor, avlång måltavla. Hon höjde sin pilbåge, spände den hårt, och snäpp.
Hazel vände sig tillbaka till Stone och resten av soldaterna, som stirrade gapandes på pilarna på tavlan som bildade namnet Stone. Det hade tagit mindre än några sekunder för henne att bilda det.
"Så, jag är er lärare." Sa hon formellt. "Allihop, ställ upp er på rad så att ni är vända mot tavlan och försök spänna pilbågen på egen hand. Stone, du går och plockar bort mina pilar."
Soldaterna utbytte halvt rädda, halv imponerade blickar. Stone mötte inte Hazel's ögon när han gick förbi.
Hazel log lite.

-

Nu, månader senare, kände Hazel sig stolt när hon såg på sina elever. De hade alla utvecklats till skickliga bågskyttar. Soldaterna tyckte om henne och lyssnade på hennes order. Stone var fortfarande lite för kaxig för sitt eget bästa, men även han respekterade nu den unga läraren.
"Bravo allihop! Nästa lektion ska vi börja med bågskytte mot höga höjder. Lennox har ordnat så att vi har skogen utanför joggingbanan för oss själva. Det kommer vara nästan osynliga måltavlor gömda i träden, och ni ska skjuta på de fån marken."
Soldaterna mumlade gillande och high-fivade varandra med leenden medan de vände sig och gick till omklädningsrummen. De var svettiga och trötta men var för glada för att bry sig.
"Ses, Grace!"
"Awesome lektion, G!"
"Hejdå!"
Hazel såg på medan eleverna försvann in genom dörrarna till omklädningsrummen. Hon kände en varm känsla av stolthet i sin mage, torkade av svetten från pannan och vände sig när en röst frågade:
"Ska vi plocka undan?"
Hon vände sig mot städarna.
"Ja. Ställ fram en ny tavla också, tack."
De nickade och gick därifrån.
Tio minuter senare så var Hazel i full gång med att skjuta.
"Du har till och med blivit bättre."
Hazel vände sig och stirrade på Ceeth i förvåning. De brukade inte prata mycket, och de kände inte varandra så bra, men de var fortfarande vänner.
"Jag trodde inte du hade sett mig skjuta förr." Sa hon och höjde ett ögonbryn.
"Jag såg dig några gånger förut. Innan..." Han tystnade.
Hazel vände sig tillbaka till måltavlorna och sköt. Prick, prick, prick. Hon ville inte tänka på Emmony.
"Tack." Sa hon kort som svar till komplimangen han sagt tidigare.
De var tysta ett tag.
"Varför är du här?" Frågade Hazel till slut. Hon tittade inte på honom, men visste att han var kvar.
"Jag ville tacka dig, faktiskt." Hazel såg Ceeth vrida på sig i ögonvrån.
"För vad?"
"För att vara den enda som inte brutit ihop."
Hazel sänkte bågen och vände sig mot Ceeth. Han liknade inte Emmony alls, men i det ögonblicket kunde hon verkligen se att de var syskon.
"Vad menar du?" Frågade hon tveksamt.
Ceeth suckade.
"Vi har alla brutit ihop. Vi har alla gett upp. Även Peter och Lennox, vilket jag trodde aldrig skulle hända. Jag trodde alltid att de skulle vara de som skulle lugna ner oss. Men även de bröt ihop, och det är bara du kvar. Bara du som fortfarande hoppas."
För att jag måste! skrek en röst inom Hazel. För att det var mitt fel och allt jag kan göra är att försöka rätta till det!
"Ingen av er har gett upp. Ni ser alla ledsna ut när de säger att de inte hittat henne. Det betyder att ni måste ha hoppats från första början."
"De har slutat leta."
Hazel's ögon vidgades och hon stirrade på honom.
"Va?!"
Ceeth ryckte på axlarna.
"Det var ett par månader sen nu. De kan inte skicka soldater hela tiden för att leta efter en ynka flicka. Så Mike säger att de inte hittar henne för att få er att tro att de fortfarande letar."
"Vilka vet?" Frågade hon tyst.
"Alla." Sorg och ilska blixtrade till i hans ögon.
"Och ni berättade inte för mig?!"
Emmony's bror tittade ner på marken.
"Vi ville inte. Det kändes skönt att ha någon som orkade fortsätta hoppas."
Hazel andades in skarpt, drog en hand genom håret och tog några steg från Ceeth.
"Och ni har inte försökt övertala Mike att fortsätta?!" Sa hon argt. "Jag har tagit över Ferret's plats i ett jäkla halvår för att jag trodde han var och letade efter Emmony! Om de har gett upp kunde han väl iallafall tagit tillbaka lärarjobbet så att jag kunde leta!"
Ceeth suckade.
"Det är ingen idé."
"Är det visst det!" Exploderade Hazel. "Hon är ju för fan din syrra! Det är Nick's flickvän! Hon är en av er, ni kan ju inte bara sluta leta och ge upp! Tror ni hon skulle jävla ge upp om någon av er försvann?!"
Något blixtrade till i den blonde killens ögon.
"Hon gav upp när jag försvann."
Hazel skrattade sarkastiskt.
"Tror du verkligen det? Hon letade. Hon letade och letade och letade. Hon försökte kontakta dig hela jävla tiden. Hon erkände det aldrig, men jag visste. Jag tror Nick och Peet visste också. Så säg inte en enda jävla sak om att hon gav upp, för det är du som är så jävla idiotisk att du ger upp."
Ceeth såg förvånad ut, men inte arg. Hazel visste att det var fel av henne att försöka reta upp honom, men hon var på gränsen till att bryta ihop, och hon behövde få ut all ilska och sorg och skuld på något sätt så att hon kunde fortsätta hoppas. Hon behövde hoppas.
"Jag ska gå och prata med Mike. Kan inte fatta att den där jävla idioten är släkt med mig." Muttrade hon, kastade pilbågen på marken och knuffade sig förbi Ceeth.
"HAZEL! CEETH!!" Skrek en röst.
Hazel blinkade när hon såg bröderna Nott springa mot de. De såg... Glada ut.
"Peet? Nick?" Frågade Ceeth. "Vad händer?"
"Vi vet var hon är!" Klämde Peet fram mellan flåsningar. "Vi har hittat Emmony!"