Privat roll mellan ginnyw123 och Shaunee

Jag ligger och stirrar framför mig. Beskyddarens närvaro irriterar mig sjukt mycket.
Plötsligt slås dörren upp. Det är Angel. Hon ser ut att vara lite orolig eller rädd. Jag hoppas bara att beskyddaren inte lägger märke till det.
"Angel?" säger jag.

Ellies beskyddare stirrar på mig.
Jag tar upp min mobil och visar upp sms:et för Ellie.
"Titta vad min pojkvän skrev" säger jag snabbt och försöker se ledsen ut.
"Va...?" frågar hon oförstående, sedan fattar hon.
"Eh... jag är så ledsen att det... tog slut på det viset" hon ser medlidande ut.
"Vänta, jag ska bara svara" skyndar jag mig att säga och beskyddarna stannar upp.
Snabbt knappar jag in:

Stugan är ett ställe där jag och Sonya brukar vara när vi var små, och Anya var Sonyas smeknamn

och håller fram det till Ellie som snabbt läser igenom det. Hon nickar som ett tecken på att hon förstått.
"Nej, så kan du inte skriva" säger hon och raderar snabbt det jag skrivit.
Jag stirrar olyckligt på henne.
"Vad ska jag göra?"

Jag hittar på något fort.
"Här, jag kan skriva. Du får avgöra om det är bra eller inte" säger jag och tar hennes mobil.
Jag skriver;

Vi måste dit. Men hur i helvete ska vi bli av med beskyddarna?

och ger tillbaka mobilen.
Angel nickar. "Ja, det blir bra" säger hon och låtsas trycka på "skicka".

Jag låtsas trycka på "skicka" för att snabbt efter readera det Ellie skrivit. Beskyddarna verkar inte märka vårt lilla "samtal".
Hur skulle vi ta oss till stugan? Och hur skulle vi bli av med beskyddarna?
Jag försöker komma på en plan, men jag kommer inte på något som skulle kunna funka - de här beskyddarna var stenhårda när det gäller regler.
Trots det ger jag ändå en idé ett försök.
!Eh" säger jag till beskyddarna för att påkalla deras uppmärksamhet, vilket genast funkar.
"Hm, alltså, min pojkvän och jag" börjar jag försiktigt.
"Vi är i en... lite jobbig period nu" fortsätter jag.
"och jag skulle gärna vilja... träffa honom, för att reda ut allting" avslutar jag och ser hoppfullt på dem. De sneglar på varandra, utan att veta vad de ska göra.
De verkade iallafall veta (eller komma ihåg) hur det var att vara ung - och ha kärleksbekymmer.
Nu är det bara att vänta på deras svar.

De funderar och tittar på varandra.
"Okej" säger en av dem.
Vi suckar av lättnad. "Tack så mycket" säger Angel.

Jag harklar mig igen.
"Och jag vill gärna att Ellie ska följa med... som stöd alltså"
Vi väntar spänt på deras svar, utan Ellie skulle jag definivt inte klara det här.
Men idag har vi tur, för efter en stunds övervägan nickar de och Ellie och jag försöker gå ut ur rummet utan att börja hyperventilera eller skrika av glädje.
När dörren stängs med en välbekant duns pustar vi ut och ler mot varandra.
Hinder 1: Klart.
Sedan ställer Ellie frågan som ligger och gnager i mitt sinne.
"Hur ska vi få tag på en bil och någon som kan köra oss dit?"

Angel funderar. "Skulle någon ens kunna göra det, köra oss dit?"
"Bra fråga. Vi kanske helt enkelt får sno en bil. Kan du köra?" frågar jag.

"Jag har inget körkort, men... ja" svarar jag långsamt.
Ellie nickar mot mig och utan att säga något sätter vi av mot parkeringen där beskyddarnas bilar står.