The Marauders - Always and forever [SV]

Du ska veta att jag älskar din ff

Du ska veta att jag älskar din FF mest på hela Mugglis

Supermegafoxieawesomehot!

Hm, tänkte se en snutt på filmerna för att få lite inspiration, kanske skrapar ihop nått kapitel ikväll

^Bra

awsome

Kapitel 13
Det avgörande ögonblicket
juni 1995

(Kommer läggas in ’’Flashbacks’’ från första delen, Lily –James – Always and forever)

-Hörde du aldrig talas om det, Ron? Den största biten av Pettigrew som de hittade efter explosionen var ett finger.
-Ja, men Scabbers har säkert bara mist sin tå i ett slagsmål med en annan råtta eller nåt sånt! Han har varit hos min familj i åratal, ända sen…
-Tolv år faktiskt. Har du aldrig undrat varför han höll sig vid liv så länge?
-Vi… vi har väl tagit väl hand om honom!
-Det ser inte ut så just nu. Jag skulle gissa att han har tappat vikt ända sen han hörde att Sirius var på fri fot igen…
-Han har varit skräckslagen för den där galna katten!
-Den här katten är inte galen, sa Sirius och strök den rödgula katten över huvudet. Han är den intelligentaste av sin sort jag nånsin stött på. Han genomskådade Peter med detsamma. Och när han mötte mig fattade han att jag inte var nån hund. Det tog lite tid innan han litade på mig. Till sist lyckades jag få honom att förstå vad jag var ute efter, och han hjälpte mig…
-Vad menar du? Sa Hermione lågt.
-Han försökte fånga Peter för att ta med honom till mig, men lyckades inte. Då stal han i stället pergamentet med lösenorden till Gryffindortornet åt mig. Såvitt jag förstår tog hande t från en pojkes sängbord… men Peter vädrade att något var i görningen och flydde. Den här katten – är det Krumben ni kallar honom – talade om för mig att Peter hade lämnat blod på lakanen, han bet väl sig själv, skulle jag tro. Ja, han hade ju redan lyckats en gång med att iscensätta sin egen död…
-Och varför iscensatte han sin egen död? Utbrast Harry plötsligt, rasande. Därför att han visste att du var ute efter att döda honom, liksom du dödade mina föräldrar!
Sirius öppnade munnen, men Remus räddade honom.
-Nej… Harry…
-Och nu har du kommit för att göra slut på honom!
-Ja, det har jag, sa Sirius med en ond blick, fylld av avsky, på Peter.
-Då borde jag ha låtit Snape ta dig! Sa Harry argt.
-Harry! Sa Remus hastigt. Kan du inte se hur det hänger ihop? Helatiden har vi trott att Sirius förrådde dina föräldrar och att Peter satte efter honom – men det var precis tvärtom. Förstår du inte det? Peter förrådde din mor och far… Sirius satte efter Peter…
-DET ÄR INTE SANT! Vrålade Harry. HAN VAR JU DERAS HEMLIGHETSVÄKTARE! DET MEDGAV HAN INNAN NI DÖK UPP! HAN SA ATT HAN DÖDADE DEM!
Han pekade argt på Sirius, som kände hur ögonen tårades. Han skakade på huvudet.
-Harry… jag så gott som dödade dem. Jag övertalade Lily och James att byta till Peter i sista ögonblicket, övertalade dem att använda honom som hemlighetsväktare istället för mig. Det är min skuld, jag vet det. Den natten de dog hade jag gett mig iväg för att besöka Peter och övertyga mig om att han fortfarande var i säkerhet, men när jag kom till hans gömställe hade han försvunnit. Ändå fanns det inga tecken på strid. Det kändes att nånting inte stod rätt till. Jag blev rädd och skyndade i väg till dina föräldrars hus med detsamma. Och när jag såg huset, som var helt förstört, och deras kroppar… då insåg jag vad Peter måste ha gjort. Och vilken skuld jag själv hade i det…
Han kände en stor isklump bildas i halsen på honom, och för att dölja tårarna som började rinna ner för hans kinder vände han sig om.
-Nu får det vara nog med det här, sa Remus, förnuftig som han var. Det finns bara ett sätt att bevisa vad som egentligen hände. Ron. Ge mig den där råttan.
-Vad tänker ni göra med honom, om jag ger honom till er?
-Tvinga honom att visa sin rätta skepnad. Om han verkligen är en råtta, kommer det inte aatt skada honom.
Ron såg ut att tveka, men höll till slut fram sin råtta.
-Är du beredd, Sirius? Frågade Remus medan han höll ett stadigt grepp om Scabbers. Det kändes som om han väntat på den här stunden i tolv år – trots att det egentligen bara var nån timme. Men ändå… ändå… han skulle få hämnas för dessa tolv åren…
Sirius hade tagit Snapes trollstav, och tittade upp.
-Tillsammans? Frågade han tyst.
-Jag tror det är bäst. Jag räknar till tre. Ett… två… tre!
En blixt for genom luften och ljuset blinkade fortfarande framför Sirius och Remus ögon när plötsligt Peter stod framför de. Han var mer råttliknande än han någonsin varit förut (kunde förvandling under en lång tid kanske sätta spår i en?) och ögonen var vattniga, för att inte tala om vettskrämda. Pojken som brukade vara så mullig var en spinkig man, och såg mycket äldre ut än Sirius och Remus. Håret var grått och tussigt, och han tittade förskräckt upp. Han verkade inte riktigt ha fattat vad som har hänt, och trots raseriet som väcktes inom Sirius och Remus försökte de att behärska sig.
-Nämen hej, Peter, sa Remus. Det var verkligen länge sedan…
-S-Sirius… R-Remus…
Pettigrews röst var nästan lika pipig som den hade varit när de var elva år, men den hade en rå heshet och lät som om han inte använt sin röst på riktigt, riktigt länge… vilket han iochförsig inte hade.
-Mina vänner… mina gamla vänner…
Sirius höjde morrande trollstaven, men Remus grep hans handled och såg varnande på honom.
-Vi har just stått och pratat lite, Peter, om vad som hände den där natten då Lily och James dog, sa han istället. Du kanske missade detaljerna när du sprattlade runt och pep…
Först nu märktes det att Pettigrew blick helatiden flackade mot dörren och fönsterna. Han skulle väl försöka fly nu, det kräket.
-Remus, flämtade han istället, och svätten porlade ner för hans bleka panna. Du tror väl honom inte, eller hur? Han försökte döda mig, Remus…
Idiot. Skulle väl försöka skylla allt på Sirius. Igen. Men den här gången var Remus bensäker, och han hade ingen anledning till att försöka komma på en orsak till att Peter skulle vara oskyldig.
-Ja, vi har hört sägas det, sa Remus kyligt. Jag skulle vilka klara upp ett par små saker med dig, Peter, om du skulle vilja vara så snäll…
-Han har kommit för att döda mig igen! Skrek Pettigrew och pekade med sin fyrfingrade hand på Sirius, som såg på honom med avsky.
Sirius morrade, men Pettigrew fortsatte;
-Han dödade James och Lily, och nu tänker han döda mig också. Du måste hjälpa mig, Remus!
-Ingen kommer försöka döda dig förrän vi har klarat upp vissa saker, sa Remus så lugnt han kunde.
Vilket var halvt en lögn, halvt sanning. Sirius skulle visst det försöka döda Peter, så fort han kunde också för den delen. Men Remus skulle inte låta honom göra det, så det spelade ingen större roll.
-Klarat upp vissa saker? Sa Pettigrew gällt och hans blick fortsatte flacka mot fönsterna. Jag visste att han skulle komma efter mig! Jag visste att han skulle återvända efter mig. Jag har väntat på det i tolv år!
-Visste du att Sirius skulle bryta sig ut ur Azkaban? Frågade Remus tvivelaktigt. När ingen nånson har lyckats göra det förut?
Sirius började bli otålig. Kunde han inte bara få mörda Peter och så kunde de gå igenom allting sen, efteråt? Det hade inte skett ett misstag, och beviset på det stod ju här framför de.
’Men iochförsig’, tänkte Sirius sedan. ’Remus har säkerligen lidit värre än mig dessa åren. Jag visste ju i alla fall vad som hade hänt. Om han nu så gärna vill reda ut allting så kan han väl få göra det.’
-Han har mörka krafter som vi övriga inte kan föreställa oss! Skrek Pettigrew. Hur kunde han annars ta sig ut därifrån? Jag är säker på att Det-som-inte-får-nämnas-vid-namn lärde honom några knep!
Sirius ångrade sig. Det var inte bara för Remus skull som han väntade med att döda Peter. Det var faktiskt roligt att stå och lyssna på Peters panikslagna sista-vägen-ut-förklaringar.
Han skrattade.
-Skulle Voldemort ha lärt mig några knep?
Pettigrew ryckte till då han hörde namnet.
-Vad, är du rädd för att höra din gamla herres namn? Ja, det kan jag inte förebrå dig, Peter. Hans anhang är väl inte särskilt nöjda med dig, va?
-Jag vet inte… vad du menar, Sirius…
Ansiktet glänste av svett och Pettigrew andades häftigt. Inte direkt världens bästa skådespelare.
-Du har inte gömt dig för mig i tolv år. Du har gömt dig för Voldemorts gamla anhändare. Jag hörde ett och annat i Azkaban, Peter… Det tror allesammans att du är död, för annars skule du bli tvungen att stå till svars inför dem. Jag har hört dem skrika alla möjliga saker i sömnen. Det låter som om de anser att förrädaren har förrått dem i sin tur. Voldemort fann familjen Potter efter dina upplysningar… och mötte själv sin undergång där. Och alla Voldemorts anhängare hamnade inte i Azkaban, eller hur? Det finns fortfarande massor av dem här ute där de bidar sin tid och låtsas som om de insett sina felsteg. Om de nånsin fick nys om att du fortfarande är i livet, Peter…
Remus hade aldrig tänkt på det på det sättet. Men nu när Sirius sa det, kändes det kristallklart. Peter var förrädaren, och alltså på den mörka sidan. Men det var hans fel att Voldemort ’’halvdog’’, så något bra hade han ju i alla fall åstadkommit, trots att det inte ens var hans mening…
-Jag vet inte… vad du pratar om… sa Pettigrew igen. Han torkade bort lite av svetten som forsade nerför hans panna, och vände sig sedan mot Remus, som med avsky såg på honom.
-Du tror väl inte på den här… den här galenskapen, Remus…
-Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att förstå varför en oskyldig man väljer att tillbringa tolv år som råtta.
-Oskyldig, men rädd! Om Voldemorts anhängare var efter mig, var det därför att jag fick en av deras bästa män att sändas till Azkaban - spionen Sirius Black!
Sirius ilsknade till, och han var argare än han varit på tolv år. Hade han inte fått ta skit för röran som Peter ställt till med tillräckligt? Hade han inte tagit straff som Peter borde fått?
Sirius glömde allt som hade med vett och logik att göra. Han glömde allting förutom Remus, Peter, och vad James hade sagt om han stod här nu. Han kände ingenting, förutom ilskan mot Peter, sorgen efter James och Lily, och någonstans även en glädje över att det äntligen var dags för sanningen att komma fram.
-Hur vågar du? Morrade han. Skulle jag ha varit spion åt Voldemort? När har jag ngonsin smugit runt bland folk som var starkare och mäktigare än jag själv? Men du, Peter – jag kommer aldrig att förstå varför jag inte genomskådade dig redan från början. Jag borde ha förstått att det var du som var spionen. Du gillade ju alltid att ha starka vänner som kunde beskydda dig, visst var det så? Det brukade var vi… jag och Remus… och James…
-Jag? Spion? Du måste vara galen… jag har aldrig… förstår inte hur du kan säga en sån sak.
-Lily och James gjorde dig bara till sin hemlighetsväktare för att jag föreslog det, fräste Sirius, och hans ilska måste känts av hos Pettigrew som skrämt backade. Jag tyckte det var den perfekta planen – en bluff. Voldemort skulle säkert koma efter mig, för han skulle väl aldrig kunna drömma om att de skulle använda en sån svag, talanglös person som du.


-Tagghorn, jag svär att jag aldrig skulle avslöja någonting om var du, Lily och Harry gömmer er någonstans…
-Jag vet, Tramptass, jag vet… därför är det väl utmärkt att använda dig som hemlighetsväktare?
-Du förstår inte. Trots att jag inte skulle avslöja det, finns det fortfarande veritaserum, eller hur? Och Imperiusförbannelsen också för den delen.
James såg oförstående på sin vän.
-Ja, men då spelar det ju ingen roll vem vi använder, eller hur?
-Hundratals människor vet att jag är din bästa vän, och allihop skulle gissa på att jag är er hemlighetsväktare. Dessutom, Slingersvans har en enda släkting – jag har en stor släkt som hatar mig allihop.
-Tramptass, de hatar dig int…
-Min käre bror, till exempel, skulle inte tveka en sekund om han fick chansen att berätta för Voldemort vem som troligen är familjen Potters hemlighetsväktare. INGEN skulle vänta sig att ni använde en sån klantskalle som Slingersvans.
James satt tyst och iakttog sin vän med lätt rynkad panna. Han trummade försiktigt på tekoppen han höll i handen. Sirius fortsatte prata;
-Hursomhelst, du vet att jag ställer upp om ni vill det. Men tänk på vad jag sa. Och förresten – om ni byter, låt inte NÅGON få reda på det. Vi vet ju redan att det finns en spion i orden…
och jag menar, för allra högsta säkerhetens skull, inte en enda människa. Ju färre som vet, desto mindre chans att något händer.
-Jag förstår. Om vi byter stannar det mellan dig, mig, Lily, Slingersvans och Måntand.
Sirius skakade på huvudet.
-Berätta inte för Måntand heller…
-Sirius, sa James allvarligt. Tror du på fullaste allvar att Måntand är spionen?
-Självfallet inte. Men jag kan å andra sidan inte tro det om någon annan heller…
-Men om det är någon som vi kan lita på så är det väl ändå Måntand!
-Jag vet. Men det allra bästa är ju att bara knipa käft om det helt, så riskerar vi ingenting.
James var tyst några sekunder, innan han sa;
-Okej då. Vi kniper käft om det.


-Det måste ha varit det största ögonblicket i hela ditt eländiga liv när du talade om för Voldemort att du kunde leda honom direkt till familjen Potter.
Pettigrew mumlade några ord som man inte kunde tyda, och det blev tyst i rummet.
-Professor Lupin? Sa Hermione plötsligt. Kan jag få säga någonting?
De tre marodörerna ryckte till, de hade nästan glömt av de tre ungdomarna som stod i rummet.
-Naturligtvis, Hermione, sa Remus.
-Jo, alltså…Scabbers… den här mannen, menar jag… har ju sovit i Harrys sovsal i tre år. Om han arbetar för Ni-vet-vem, hur kommer det sig då att han aldrig har försökt skada Harry förrän nu?
-Ja just det ja! Sa Peter. Tack ska du ha! Där ser du, Remus! Varför skulle jag lämnat Harry ifred om jag var på Ni-vet-vems sida?
-Jag ska tala om varför! Sa Sirius. Därför att du adrig gjort nånting för någon annan, om du inte själv haft fördel av det. Voldemort har hållit sig gömd i tolv år och det sägs att han är halvdöd. Du vill ju inte begå mord rakt under näsan på Dumbledore för att behaga ett eländigt vrak till trollkarl som förlorat sin kraft, inte sant? Du ville vara helt säker på att han var skolgårdens allra starkaste översittare innan du gick tillbaka till honom, eller hur?
-Öh… mr Black… Sirius? Sa Hermione skyggt.
Sirius, som inte var beredd på detta artiga tilltal, hoppade till och kollade på Hermione.
-Förlåt att jag frågar, men hur slapp du ut ur Azkaban, om du inte använde spök-transferens?
-Tack sa du ha! Sa Pettigrew och nickade. Just det! Precis vad jag…
Remus kastade en av sina sällsynta vassa blickar mot Peter, som tystnade.
-Jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt, sa Sirius långsamt. Jag tror att det enda skälet till att jag inte förlorade förståndet är att jag visste att jag var oskyldig. Det var inte nån glad tanke, så dementorerna kunde inte suga den ur mig, men den lämnade mig inte, och därför förblev jag vid mina sinnens fulla bruk och visste helatiden vem jag var… och det hjälpte mig att behålla mina magiska krafter.

Supermegaduperawsomebrabästawsome kapitel som vanligt XD

Så jävla bra! mer!

AWESOME!