LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara synar honom och tar sedan ringen från honom, "Tack." säger hon i ett äkta leende mot honom och tar fram en tunn silverkedja som hängt om hennes hals. "Fick den av Eowyn när jag gav mig av." ler hon mjukt åt halsbandet och hänger på ringen innan hon åter hänger den om hennes hals och döljer den under tunikan.
Sedan ser hon på honom och hennes ögon glittrar roat mot honom, "Nej, du behöver inte det." säger hon med ett konstaterande och ett av sina leende, som sa ett och annat vad hon kände för honom innan hon snabbt sänkte blicken och åter slöt sig om sina känslor.

Daeron såg på halsbandet. Man hade aldrig gissat att det var något speciellt med den, men eftersom den var av alverna gjord var den antagligen obrytbar eller något liknande.
Ringen försvann in under Tamaras tunika, och Daeron vände på Horus. Då hon åter talade log han snett och kastade en blick mot henne, för att hinna fånga en glimt av leendet. Sen när log hon så mot honom?
Utan att nämna det fortsatte han in i skogen.
Ju längre de red, desto mörkare blev det. Träden var höga och deras lövvärk tvnnades ihop högt ovanför dem, så endast få strålar solljus trängdes igenom. Marken var därför täckt av mossa och taggiga buskar.

Tamara följde efter Daeron och intalade sig själv att hålla sig vaken och uppe på Nyx. Då skogen började bli tätare och mörktet omslöt sig blev hon sömnigare än någonsin, men försökte att inte visa något då hon tilltalade honom. "Vet du vart vi är påväg?" sa hon smått oroligt, hon gillade inte autmosvären i skogen, den kändes hotfull. Hon hindrade en gäspning, och höll för mun. Hon varken ville eller kunde sova, hon visste att mardrömmarna skulle ta överhand och att skrika och att slänga sig fram och tillbaka i panik var inget hon ville visa för Daeron, då hon redan förlorat sin självkontroll inför honom och han sett henne svag och gråta.

Daeron väcktes ur sina funeringar av Tamaras fråga.
"Sanningen att säga, nej. Men jag kan göra en lokaliseringstrollformel då vi stannar för natten", medgav han lättsamt och kastade en blick bakåt i tid för att hinna se Tamara gäspa stort. Även om det var svårt att säga i mörkret mellan träden, som hade tätnat då de lämnat den smala stigen bakom sig, måste det redan närma sig skymning.
De fortsatte ännu i någon timme, men framåt kunde de se marken börja slutta uppåt, och marken blev stenigare, så det var bäst att övernatta där de var. Då de red mot väst hittade de ett glesare ställe mellan trädden, där de till och med såg en skymt av den rosa himlen.
"Det här blir bra, eller vad tror du?"

Tamara nickade och såg på platsen Daeron menade det var ett ställe som var glesare och det var mjuk mossa på marken. Tamara som knappt orkade hålla ögonen öppna längre nickade och gled av Nyx sadel. De sadlade av sina hästar och Tamara släppte Nyx fri eftersom hon visste att Nyx skulle komma när Tamara ville det, hon var trots allt från Rohan och var en av hästfolken uti fingerspettsarna.
Hon la ut filtarna till dem men ignorerade att äta, hon var inte sugen på mat överhuvudtaget, matlusten var försvunnen.
Eftersom Daeron sov innan så var det hennes tur nu, även om hon inte alls ville sova, hon sätter sig på filten och ser på honom, "Går det bra om jag sover?" undrar hon och tvekar sedan..."Jag kommer förmodligen inte sova lungt, bara så du vet." sa hon undvikande och såg ner i marken.

Daeron gjorde som Tamara och gav Horus en klapp på halsen då hingsten började leta efter mat och vatten. Sedan bredde han ut en filt åt sig själv och lade sadelväskorna på marken intill. Han såg med ett leende på Tamara och nickade.
"Visst sov du, jag håller vakt." Han var fysiskt trött, men den långa sömnen dygnet innan hade lämnat hans sinne piggt. I stället för att sätta sig på marken tog han sin stav och började rita en stor cirkel i marken runt dem, så de och hästarna hamnade innanför. Samtidigt mumlade han lågt en förtrollning, som skulle gömma dem för omvärlden. Inga djur eller människor skulle se eller höra dem om de förblev innanför cirkeln.
Då det var klart satte han sig åter och drog fram vattenlegeln. De skulle fööljande dag behöva hitta någon bäck för att kunna fylla på dem.

Tamara la sig trött ner och föll nästan genast i sömn, hon var totalt utmattad. Men mardrömmarna, minnerna började genast smyga sig på. Minnerna av soldaterna, av Lorden, alla på henne, det var hemskt. Tamara skrek och slängde sig av och an, när hon sov.
Plötsligt stelnade hon till och blev tyst, sedan kröp hon ihop i fosterställning och tårarna började sakta rinna längst kinderna och Tamara vaknade. Hon var så trött och kunde inte sova för alla drömmar och hon ville helt enkelt inte minnas. Hon hatade att visa sig såhär att inte kunde gömma av allt som hon kunde göra på dagarna, när hon kunde låtsas att allt var bra med henne.

Daeron hade stirrat in i mörkret. Han lyssnade på den nattliga skogen, som verkade vakna till liv runt dem. Nattliga fåglar prasslade i träden, och något bullrade runt i undervegetationen längre bort, ett vildsvin kanske.
Han ryckte till då Tamara plötslit rörde på sig. Hennes sömn blev allt oroligare, och Daeron kröp försiktigt närmare. Daeron visste inte om han borde väcka henne eller inte, men i samma stund tystnade hon och började gråta. Hon kröp ihop, och Daeron tog tillfället i akt och satte sig intill henne.
Han rörde sig sakta för att inte skrämma Tamara, som tydligen var uppjagad, och lade en lugnande hand på hennes axel.
"Det är bra nu", mumlade han. "Du är säker med mig."

Tamara ryckte skrämt till då hon kände handen på hennes axel, men slappnade av då hon hörde det var Daeron. Vem det nu annars kunde vara? Men Tamara kunde inte tänka rationellt just då och var mer eller mindre innesluten i sig själv. Men hon skakar på huvudet åt Daerons ord, "Nej, jag är aldrig säker, inte med någon." mummlar hon svagt och låter tårarna rinna hon orkade inte hindra dem nu, vara stark när hon ändå var såhär och han hade märkt det. Hon visste att det kanske inte var helt sant det hon sa till honom, han hade trotts allt aldrig gjort henne något ont, snarare tvärt om. "Förlåt, menar inte kanske just du." mummlar hon fram men ser inte på honom då hon skäms för att visa sig såhär.

Daeron var rent sagt förskräckt av situationen. Han hade förstått att Tamara hade problem och sorger hon gömde under den tuffa ytan, men att de kunde vara så förlamande hade han aldrig gissat.
"Du behöver inte förklara dig", sade han lågt och vände bort blcken från henne. Hon önskade säkert inte att han såg henne så svag. "Kan jag göra något?" undrade han sedan mjukare. Kanske hon ville ha en eld, eller mat, eller, jaa, gudarna visste hur kvinnor tänkte. Daeron visste inte om han skulle lämna henne ifred eller ta henne i famnen, för tillfället kändes båda fel. Så han gjorde ingenting, strök bara hennes arm försiktigt.