The Lills Games

Asbra kapitel!

Suuuperbra!

Lills: Sponsrade, inte sponsorerade Annas superbra

Superduper!

Yay, jag har en bundsförvant!

Jag är död O_o

HÅLLA, nu har jag äntligen internet igen, så jag ska försöka skriva fort så att jag kan och lägga upp det sedan. Men om det kommer ett kapitel så blir det antagligen det sista kapitlet - eftersom skolan börjat nu (I Finland) och jag kommer inte ha lika mycket tid eller inspiration.
Men som sagt så kommer det nog ett nytt kapitel i dag eller i på Söndag (Där emellan är jag bort).

NICE! Tack så mycket för sponsorgåvan :3!

Jaha, nu kommer sista kapitlet... Det har varit roligt att skriva på den här ff:en, och pröva något nytt. Och så klart är ni alla som orkar läsa det här helt awesome. ♥

DAG 4.

M.Potter satte sig ner och lutade huvudet bakåt. Äntligen fick hon sova utan att behöva oroa sig om ifall LunaLovegood1 skulle sättas i fara – nu kunde hon sovit djupt utan mardrömmar. För de skulle inte vara hennes fel om LunaLovegood1 dog, hon var frisk nu. Medicinen hade gjort sitt och hon kunde gå helt utan hjälp av M.Potter.
Just nu var det LunaLovegood1 som höll vakt, eller egentligen höll hon sig bara vaken, och skulle väcka M.Potter om det kom någon. Ifall att de i sådana fall skulle hitta luckan och ta sig in i L-et så skulle de vara redo.
LunaLovegood1 funderade på vad hennes morfar där hemma skulle göra – hennes absoluta förebild – men avfärdade genast tanken, eftersom hennes morfar hade blivit allvarligt sjuk innan LunaLovegood1 blivit utvald till Distrikt 7 spelare till Lills Spelen. Men insåg snabbt vilket misstag det varit, för nu var hon ju mer oroad för sin morfar än att hålla vakt. Så hon försökte desperat att tänka på något annat, vilket fick resultatet att hon tänkte på honom ännu mer.
Innan solens strålar ens hade börjat pilla in genom springorna i skogen (som inte syntes från LunaLovegood1s håll), innan fåglarna börjat sjunga sin sorgsna sång – hade LunaLovegood1 nästan gråtit ihjäl sig av sorg. Inget någon sade kunde någonsin fylla till det hål i LunaLovegood1s hjärta. För hon bara visste det - utan att fått bevis på det – att hennes morfar, hennes förebild, hennes änglavaktare, hade lämnat henne för gott. För hennes halva hjärta som stannat hemma hos familjen hade dött och ersatts av sorg och tårar...

Little J kunde höra det skärande, isande, skriket och var klarvaken på mindre än en halv sekund. Så snart hon insåg att det förskräckliga ljudet kom från fåglarna i träden lugnade hon ner sig. Men hon kunde inte förstå vad det varit som fått dem att skrika så förskräckligt. Det enda tänkbara alternativet var att skriket betydde att de alla fåglarna snart skulle dö – vilket och betydde att detta snart skulle vara över, snart skulle Little J vara död eller hemma hos sin familj, få priser, och vara den yngst som någonsin varit drottning av Lills Landet.
”Lugna ner dig själv. JAG är karriärist. Jag ska inte vara rädd, det är de andra som ska vara rädda för mig!” sa hon bestämt till sig själv, men insåg inte först 5 sekunder senare att hon håller på att bli totalt galen! Man kan inte prata med sig själv heller.

Miskel och Ginny.:.Weasley vaknade – som nästan alla de andra deltagarna – av skriket som kom från de bruna gråa fåglarna. Men ingen av dem insåg, som Little J hade gjort, att detta var slutet för alla fåglar på arenan.
”AJ!” utropade Ginny.:.Weasley. Hon hade försökt att klättra ner från trädet som hon och Miskel sovit i, men inte alls tänkt på att två av hennes fingrar fattades, och nu föll hon ner med all fart och landade med en duns på marken. När Miskel tyst gled ner brevvid henne hade Ginny.:.Weasleys sår börjat blöda igen.
”Vänta så hämtar jag medicinen” sa Miskel och klättrade upp till deras lilla ”bo” igen, och hoppade sedan ner till Ginny.:.Weasley igen.
”Tack” mumlade Ginny.:.Weasley och började genast att sätta på av den svala smörjan på hennes sår.

M.Potter och LunaLovegood1 började planlöst att kast ut alla saker från hornet igen – eftersom de båda känt slutet. De hade känt hur vinden dött bort, hört fåglarnas sång och sett hur blommorna sakta torkade bort, och förstod att detta var slutet på den här arenan. Så nu satte de alla sina saker på L-et och väntade på den sista striden. Som antagligen skulle vara här – vid ymningshornet, vapnen var redo för strid och deras ögon var fixerade åt olika håll – med ryggarna mot varandra.
Och precis när LunaLovegood1 skulle ge upp och säga åt M.Potter att de måste inbillat sig såg de hur Ginny.:.Weasley och Miskel kom gående genom skogen, och båda hade de hemtillverkade pilbågar med sig, som redan var laddade med en pil. M.Potter tittade på dem, de tittade på dem, ingen rörde sig. Men M.Potter kunde ändå skymta en väldigt osäker sida hos både Ginny.:.Weasley och Miskel.

Sedan störtade Little J fram från motsatta hållet och skrek på samma gång och avbröt deras ”den som ger den farligaste blicken kommer att dö” tävling och alla återvände till nuet. Little J mötte först LunaLovegood1, som hon dödade enkelt med ett enda slag, och utan att så mycket som blinka fortsatte hon springa. Men ignorerade M.Potter – och låtsades att hon inte såg henne – eftersom hon skrek på marken (Antagligen för att LunaLovegood1 inte var där längre) och verkade redan ha för mycket smärta för hennes kropp.
Little J störtsprang vidare till Miskel och Ginny.:.Weasley, som båda två stod chockade av denna nyfunna strid. Little J högg utan närmare eftertanke i luften, och träffade Ginny.:.Weasleys ben, och hon höll genast ner på marken och kved av smärta. Några sekunder senare hade Little J stuckit kniven i hjärtat på henne med, och nu var det bar 3 spelare kvar, Little J, Miskel (Som var precis i samma tillstånd som M.Potter, båda skrek av smärta från hjärtat) och M.Potter. Men M.Potter återhämtade sig snabbt och sköt iväg en pil mot Little J, som missade med några millimeter. Det här fick Miskel att piggna till, och nu sköt hon också iväg en pil mot Little J som träffade rakt i hjärtat. Sedan föll de båda ihop, skrikande, gråtande, sparkanden, på marken.

Efter att skrikit och gråtit i en halvtimme var Miskel så öm i halsen att hon måste hämta andan lite. Och när hon hade torkat tårarna från ögonen upptäckte hon att M.Potters skrik hade försvunnit. Hon tittade sig desperat omkring men kunde inte se henne någonstans. Och efter ännu en skräckslagen minut såg hon en lapp framför henne.

Bara vi två kvar
Må den bästa kvinna vinna
M.Potter

M.Potter suckade och insåg först nu var hon gett sig in på. Döda en annan spelare, som kände samma tomhet inuti henne som hon själv, det var bara för grymt. Och när hon väl hade hittat Miskel igen, hur skulle hon klara av att döda henne? Ännu en fråga som ingen kunde svara på fören ögonblicket själv hände, vilket det faktiskt gjorde väldigt snabbt. För inte mindre än ännu en halvtimme sedan mötte de varandra utan att märka det.
M.Potter hade gått baklänges, eftersom hon hört fotsteg framifrån –och hon visste att hon inte var redo än – men det var Miskel. Och hon kom bakifrån och siktade, men M.Potter kände igen det svischande ljudet från den flygande pilen och duckade. Men siktade själv en pil mot Miskel, och det träffade henne i hjärtat. För Miskel hade varit oförbered på allt detta.
När M.Potter såg Miskels ansikte förstod hon att det varit ett misstag att döda henne, för hennes ögon visade bara att hon skulle gett upp. Men gjort var gjort, och nu var det gjort.
Snart hissades det ner en stege som M.Potter skuldmedvetet steg på, sedan var hon i skydd, skydd från allt detta.
_________
Om ni vill läsa något annat jag skriver kan ni alltid läsa min andra ff:s (Länk finns på profilen). Och snart kommer jag också att börja skriva en ny ff, som kommer heta något som Caroline, Varför Just Jag? eller något i den stilen. x)

Grattis m.potter!!