Hungerspelen (Rollspel)

Kattie ställde sig upp. En tår rann ner för hennes kind. "Förlåt Melanie" sa hon. Kattie sprang och knuffade undan flickan från ettan så att hon kunde komma ut. Sen sprang hon, länge, trots smärtan. Hur länge hon sprang visste hon inte, men nu var det mörkt. Hon saktade in på farten när hon hörde ett prassel bakom buskarna. Flickan från distrikt 7 ställde sig upp med en kniv i högsta hugg. Hon hann ta två steg innan Kattie sköt en pil mot henne. Ett kanonskott hördes, flickan från sjuan låg stel i en blodpöl på marken. Kattie tog hennes kniv och sprang vidare. Tills hon komm till ett stort träd där hon klättrade upp nästan till toppen och satte sig för att spana ner på skogen.

Distrikt 12 flickan försvann och jag suckade. "Du får leva den här gången, men nästa gång har du ingen chans", sa jag till Melanie och gick ut. Jag hörde kanonskottet och jag tänkte att det var hon från distrikt 12. Jag fortsatte att gå och hoppades på att hitta något, jag vet inte vad men något som jag kan använda.

Ljudlöst rann tårarna ner för Katties ansikte. "Förlåt Melanie" viskade hon igen. Sen torkade hon tårarna med tröj-ärmen. Hon tänkte på Danne, på vad han tänker på just nu, om henne. Hon höll fortfarande ett hårt, nästan kramp-aktigt, grepp om pilbågen.

Melanie satt med blicken fast på den tomma grott-vägen och en tår föll. "Vad är det som har hänt med mig?!" Nästan skrek Melanie med trårar i ögonen. Jag kan lika gjärna dö...Nej! Kom en röst upp i huvudet. Kattie skulle sagt att en av oss skulle vinna spelet! Nej du behöver inte dö Melanie! Jo det är så hopplöst...Och ännu mer tårar kom ner för hennes kind. Åh snälla lägg av! Sa den envisa rösten i Melanies huvud igen. Melanie reste sig och torka bort några tårar. Hon hade inget Kattie tog allt...Nä hon tog inte filten och sov-säcken. Melanie gick ut en liten bit utanför grottan.

"Förlåt Melanie" viskade Kattie "Jag tog all mat, hoppas att du kan glädja dig av värmen från sovsäcken och filten, för jag fryser och ge inte upp!" Tårarna rann ner för Katties kinder, vad har jag gjort, tänkte hon, jag är ett sånt ego! Jag tog all mat som Melanie och jag skulle ha! Fast nu är det jag. JAG gjorde det här för att överleva. JAG gjorde det för att få träffa Danne. JAG gjorde det för att vinna, nej JAG gjorde det för att JAG älskar Danne! Kattie torkade tårarna, inget kunde stoppa henne nu, förutom flickan från ettan. Och Melanie.

Melanie skulle hitta Kattie och dom skulle vinna! Det skulle det någon av dom i alla fall! Melanie gick längre och längre in i skogen.

Jag såg Melanie, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara komma bort härifrån så fort som möjligt. Jag smög bakom hennes rygg och när jag kom nära henne sparkade jag på hennes ben så hon ramlade. Jag hoppade på henne och höll svärdet mot hennes hals. "Vad ska du göra nu?" frågade jag.

Melanie blev först rädd men sedan slappnade hon av och suckade hon var inte rädd för att dö längre hon kunde när som helst dö. "Jag vet väl inte vad jag ska göra..." Sa Melanie lungt och stilla "Vänta tills du skär av mitt huvud kanske." Sa Melanie lika lungt som förut. "Men en sak bara...Jo att om du dödar mig så kan du säga till Kattie, om du träffar henne att: Du är en bra vän! Kom ihåg det..." Sa Melanie och sparkade till henne mellan bennen så hårt hon kunde och samtidigt försökte Melanie knuffa bårt henne. "Om du kan döda mig då.."

(Ska du bara låta din karaktär dö?)

Jag vet inte...Hehe...Du får bestämma! ))