Svart EMO

S
SU
SUP
SUPE
SUPER
SUPERM
SUPERME
SUPERMEG
SUPERMEGA
SUPERMEGAB
SUPERMEGABR
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABRA!
SUPERMEGABRA
SUPERMEGABR
SUPERMEGAB
SUPERMEGA
SUPERMEG
SUPERME
SUERM
SUPER
SUPE
SUP
SU
S

Nej Va Bra Awsome kapitel

Åååå vad bra!!!

Förlåt allihop, att jag inte kommit med ett kapitel på ett tag, men jag är så upptagen just nu... Så förmodligen kommer ett kapitel om några agar eller så Jag hoppas ni kan förlåta mig och vänta ...

Ha det bra! ♥

Såklart jag kan vänta, den som väntar på nått gott väntar ju aldrig för länge

Bra

Aldeldes (stavning!) rätt

Hej hej! Jag är (sorry för svordomen) SKITLEDSEN att jag inte skrivit på SÅ lång tid! Jag kände mig hemsk, men ni vet hur det är när man har mycket att göra. Några saker får alltid vänta.
Men här är jag igen, med ett helt nytt kapitel! Allihop, låt mig presentera…. *trumvirvel* ….:

Kapitel 30 !!!!!!!!!!!!!!

Nicholas
Har du någonsin varit med om att din bästa vän/syster (vad ska jag kalla Kimberlie egentligen?) kommer in genom dörren, halvt släpandes på din mamma som verkar typ hypnotiserad, och ser ut som om hon vart i fight? Nej. Men det har jag.
Primo var hos byns präst och lagade hans bil. Jag var ensam hemma och tittade lite på TV, då jag hörde att någon kom in. Jag ropade ”hej” och fortsatte titta på programmet, då Kim ilsket ropade:
”Men kom och hjälp till för fan!”
Kim brukade inte svära så ofta, så jag fattade att något var fel. Jag gick in i hallen och såg de.
”Vad i helve…?” Började jag gapandes, men Kim avbröt mig.
”Dödsätare attackerade oss på caféet” flämtade hon. ”Jag fick det att börja brinna, och sedan gjorde jag stället osynligt för mugglare. De märkte någonting, så de ringde säkert polisen, men jag gick innan någon polis kom. Jag fick mamma att glömma bort allt.”
Jag gapade fortfarande.
”Men vad ville dödsätare dig?” frågade jag till slut.
”Mamma och pappa har satt ett pris på mitt huvud.”
Jag frågade henne inte mer, eftersom jag visste att det ar ett känsligt ämne, men jag kunde inte låta bli att undra varför i himlens namn spöken behövde pengar.
”Glad påsk” sa Lucy drömmande.
Kimberlie gav mig en blick. Vi bar in Lucy till hennes sovrum.
”När kommer hon bli som vanligt igen?” frågade jag.
”Om en timme, typ. Det blev en ganska kraftig glömskeförtrollning.”
Kim betraktade kritiskt Lucy.
Jag frågade inte hur hon kunde kasta glömskeförtrollningar, men hon verkade kunna läsa mina tankar.
”Sedan Dumbledores besök har jag pluggat magi själv. Jag har ju Boken Om Förtrollningar och en trollstav, och det är allt man behöver” förklarade Kimberlie.
”Men var…?”
”På mitt rum.”
Jag kom på att hon vart på sitt rum ovanligt mycket sedan mötet med Hogwarts rektor.
”Det finns en sak jag läst på extra mycket om” berättade hon. ”Konsten att frivilligt förvandla sig till ett djur.”
”Du menar alltså” sa jag långsamt ”animagi.”
Det var en av de få saker jag kunde om magi. Jag och Keith hade snackat om hur coolt det skulle vara att kunna förvandla oss till djur när vi vart vänner på Hogwarts.
”Exakt. Jag har läst igenom allting om animagi jag kunde hitta i min bok, och jag tror jag bemästrar konsten nu.”
Det tog en stund innan det gick upp för mig vad hon menade.
”Vill du bli en animagus?” frågade jag förvånat.
”Nej, jag vill att vi ska bli animagusar” rättade hon mig.
Hoppsan.
”Men Kim, jag kan ingenting om animagi typ!” sa jag.
”Men det kan jag! Jag kan hjälpa dig! Det skulle vara en perfekt förklädnad! Nu när vi vet att dödsätarna letar efter oss”, hon gjorde en paus, ”mig menar jag, så måste vi kunna gömma oss ordentligt!”
”De letar efter dig, inte mig, så bara du kan bli en animagus.”
”Men de letar säkert efter dig också! Kom du inte ihåg mötet med din pappa?”
Hon behövde inte påminna mig om det. Det gjorde mig bara ännu surare.
”Du behöver inte påminna mig, tack. Och förresten, vem har sagt att jag ens vill bli en animagus?”
”Men tänk på det” bad hon. ”Snälla?”
Till slut gick jag med på det.

När Primo kom hem var Lucy som vanligt igen. Hon mindes inte ett dugg av fikat, men vi försäkrade henne om att det vart jättekul och att hennes vänner mått jättebra.
”Hejsan, barn!” sa Primo när han kom in i köket. Jag och Kim hjälpte Lucy att laga mat.
”Hur var fikat, älskling?” frågade han Lucy och kysste henne på kinden.
Jag höll andan.
”Bra” sa hon och log stort. ”Anita och Laura mådde jättebra.”
Jag pustade ut.
När middagen var klar så bar vi in tallrikarna med maten till vardagsrummet och åt framför TV:n. Det var riktigt mysigt, och alla hade kul. Kimberlie var lite orolig och tittade bort mot det mörka fönstret lite ofta, men annars var alla avslappnade.
Vi satt och tittade på en film, men slutligen (när klockan var elva) så gick allihop och la oss. Kimberlie pratade med mig och envisades om att en av oss skulle sitta vakt om dödsätarna skulle komma, men jag skrattade bort det och sa att de aldrig skulle hitta oss här.
Det var dumt av mig.
Klockan var ett på natten, och plötsligt hörde jag ett skri. Jag sprang upp ur sängen och rusade ut ur huset, därifrån skriet verkade ha kommit, och såg hur Kimberlie duellerade mot en man i svart mantel.
Jag stod som förstenad. Jag hade ingenting med mig; inte ens min trollstav. Jag hade ingen chans mot en dödsätare, och Kimberlie var faktiskt bättre än mig på magi. Ett ögonblick tänkte jag gå in igen, men sedan så sprang jag på dödsätaren bakifrån.
Jag hoppade upp på hans rygg, och av att döma hans förvånade lilla utrop så hade han inte sett mig. Han ramlade framstupa.
Kim sprang fram och hjälpte mig upp, men innan dödsätaren hunnit göra något sköt hon ut svarta rep från sin trollstav och band honom. Jag rev av en bit tyg från min pyjamas och satte den som munkavle på mannen.
När Kimberlie slutligen vände sig mot mig så verkade hennes ansikte lysa i mörkret. Hennes hy var alltid blek, men nu verkade hon rent av kritvit i ansiktet. Hennes ögon var fulla av rädsla, men också beslutsamhet.
”Vi måste bli animagusar, för om vi inte blir det är det det sista vi INTE gör” sa Kim.
För en gångs skull protesterade jag inte.


Hoppas ni gillade det!

Superbra Undra vilka djur dom blir?

Saknar ord. Svbdsm,fbgdrdxckdvjbfm bvdgbvxcgbvzdvdbv megabra!