Alice Lovegood [SV]

Jätte-jätte-jättebra

Asm!

Supersubermegaawesomedunderöverdrivetzuperklartbra! Såååååå awesome

Jättebra!

Jätte bra!

braaaaaaaaaa!!! du skriver så sjukt bra!!!

Lång spådomslektion.

Kap 16. Spådommen

Alice:
''Nick.'' sa hon tyst. Man riktigt såg på Luke hur han tappade hakan och Alice blev förvånad över att inte se den lossna.
''Va? Nick?'' fick han fram. Alice nickade.
''Ja. Jag tror jag såg honom ta upp en klubba. Det var han som kommenterade också.'' berättade hon. Luke sjönk bakåt mot kuddarna.
''Det trodde jag aldrig om honom...'' mumlade han.
''Inte jag heller. Även om det var han som mobbade mig. Vila nu okej?'' sa hon och pussade honom på pannan innan hon försvann ut ur sjukhusflygeln. Hon gick ner mot Stora Salen eftersom det egentligen var lunch. Hon satte sig med Claire och Reseem, dem två andra jagarna. Dem diskuterade lågt det som hade hänt med Luke, Alice informerade dem om Luke mådde bra och dem berättade om att Nick hade först till rektorn.
''Men varför?'' frågade Reseem och slevade in en sked soppa i munnen.
''Ingen aning.'' svarade Claire och tog en klunk vatten. Alice åt ingenting. Hon klarade bara inte av tanken att sitta och äta när Luke låg på sjukhusflygeln, och blivit träffad av en dunkare, skickad av sin bästa vän.
''Vad har vi för lektion efter lunchen?'' frågade hon. Claire tog upp sitt schema.
''Spådomskonst. Jag fattar inte att jag valde det ämnet. Varför tog ni det?'' frågade hon med en suck.
''Mamma tvingade mig. Hon sa att det var fashinerande och att ämnet var populärt. Jag önskar att jag aldrig lyssnade.'' sa Alice och vände sig mot Reseem. ''Du då?''
''Jag tog det ni tog.'' sa hon. Alice suckade.
''Förlåt sötaste Reseem för att vi tvingade dig till den här plågan.'' sa hon med högtidlig röst.
''Ursäkten godtagen.'' svarade Reseem och skrattade. Claire stämde in innan ett plingande fick dem att vända sin uppmärksamhet framåt. Rektorn reste sig upp.
''Jag vill informera er om att trots dem nyliga händelserna kommer skolan fortsätta som vanligt.'' Alice vände sig mot sina kompisar igen.
''Vi borde börja gå nu. Det tar typ 10 minuter att gå till spådomskonsten.'' sa hon och reste sig upp. Med Claire och Reseem i släptåg lämnade Salen.
''Alice!'' ropade någon bekant. Hon vände sig om och möttes av Luke, som såg helt återställd ut.
''Luke! Hej hur mår du?'' sa hon förvånat.
''Jag har ont i huvudet men tänker inte låta dig genomlida Spådomskonsten utan mig.'' sa han och la armen om henne.
''Inte för att hon blir helt ensam.'' sa Claire med skratt i rösten. Luke rodnade.
''Nej såklart inte...'' sa han generat.
''Det är okej. Kul att du är återställd.'' sa Reseem och log. Luke såg ut att slappna av.
''Kom nu. Annars kommer vi inte till Spådomskonsten förens vi är 75 år med 80 katter.'' sa Alice.

Den lilla gruppen kom fram precis i tid utan stress (om man räknar bort då dem fick springa allt vad dem hade) och klev upp för silverstegen. Alice blev genast dåsig av den tjocka luften.
''Välkommna!'' sa en drömmande röst. Reseem tittade uppgivet på Alice som om hon ville säga jag-fattar-inte-att-jag-följde-ert-exempel. Alice kvävde ett fniss och tittade mot Luke. Han såg, till hennes förvåning, ganska koncentrerad ut.
''Luke? Lyssnar du faktiskt?'' viskade hon. Luke kastade en irriterad blick på henne.
''Ja faktiskt.'' viskade han. Irritationen i hans röst fick henne nästan att tappa andan. Vad var det med honom?
''Så varsegoda att slå upp sida 735 i Tebladens språk.'' Alice bläddrade sig fram till sidan som visade sig vara ett sorts lexikon för olika bilder.
''Ta er partners tekopp nu. Använd fantasin!'' sa professor Trewlaney upphetsat. Alice sträckte sig efter Lukes tekopp samtidigt som hon tittade på bild-lexikonet. Luke tog hennes och tittade ner i den. Tebladen låg i en grå sörja. Skulle hon hitta spår av Lukes framtid i det här?
Värt ett försök tänkte hon och skakade koppen lite.
''Ser du något?'' frågade Luke.
''Inte ett smack. Själv?'' frågade hon. Han skakade på huvudet. Alice tittade ner i sörjan igen. Hon testade att vinkla huvudet lite. Något som såg ut lite som en stjärna sågs plötsligt. Hon vinklade huvudet ännu mer fast åt andra hållet. En vattendroppe. Hon tittade ner i lexikonet.
''Jag tror jag ser något.'' sa hon högt och bestämt. Professor Trewlaney gav till ett rop.
''Vad?'' sa hon upphetsat.
''En stjärna. Och en vattendroppe.'' svarade Alice. Trewlaney nickade ivrigt.
''Och vad betyder det? Använd lexikonet kära du.'' Alice tittade ner i lexikonet.
''Stjärna betyder mystik. Och vattendroppe betyder...det finns inga vattendroppar här.'' Hon svalde. ''Bara blodsdroppar.'' sa hon darrigt. Rummet hade blivit väldigt tyst.
''Och vad betyder det?'' sa Luke försiktigt. Alice svalde igen.
''Tragisk död.'' sa hon tyst. Luke tittade bekymrat på henne.
''Jag gillar inte min tekopp.'' sa han tillslut. Alice skrattade darrigt, förvånad över att Luke hade tagit det så bra.

Luke:
Tragisk död. Toppen. Precis vad han behövde. Efter lektionen sprang han ifatt Alice. Hennes nerstämda sätt att gå fick honom att inte säga något.
Att förespå sin killes död är nog inte så kul. tänkte han. Alice tittade på honom.
''Är du inte orolig?'' utbrast hon plötsligt. Luke skakade på huvudet.
''Nej. Varför skulle jag?'' sa han.
''Du har redan fått en dunkare i huvudet. Och spådommen. Vi har håltimme nästa lektion. Du hittar mig i bibloteket.'' sa hon kort och försvann mot det. Han sprang efter.
''Alice vänta. Jag hjälper dig.'' sa han. Alice log.
''Tack.'' sa hon och rufsade om honom i håret. Han drog in henne i en kram och kysste henne. Han kom plötsligt på att han inte hade kysst henne på väldigt länge.
Och vad jag har saknat det. tänkte han.


*Stolt* Det blev ett väldigt långt kapitel.

Jätte bra!

Azume!

braaa!