Hjärta av silver [SV]

Inget mer?

Har suttit och sträckläst Har ett ord att säga;

Awesome.

Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna säga för att få er att förlåta mig för att jag inte skrivit men jag hoppas ni kan göra det ändå. Det har hänt lite grejer i skolan och så som har hållit mig upptagen, så om någon vill veta vad det är så kan man väl skicka en uggla.
Kapitlet är konstigt nog nästan helt färdigt så jag skyndar mig och får upp det idag så fort jag kan, tack för att ni fortfarande är kvar. ♥

Varför skulle man ens gå? Jag ÄLSKAR den här ff varför i hela friden skulle jag sluta bevaka den?

Ginny.:.Weasley - Naw tack så himla mycket det betyder så fruktansvärt mycket att ni fortfarande läser.

Här har ni som jag lovade! ♥
__________________________________

25. This is the dawning of the rest of our lives, on holiday

Han skulle vilja springa där ifrån så fort som möjligt, han hade stirrat på dörren ett långt tag erkände han. Och det var inte normalt. När de anlänt vid 'Kråkboet' som de kallade det här smutsiga skitstället. Hade Mrs Weasley nästan svimmat när hon såg Draco. Hon hade dragit in alla förutom honom i ett rum för att prata. De hade inte ens sagt att han fick komma in, så han hade stått i hallen. Fullt påklädd med ytterkläder och skor. Han hade nästan dött av värmen, så han tog av sig jackan, halsduken, vantarna och skorna. Sen uppstod ett nytt problem, var skulle han lägga sina ytterkläder? Han såg sig omkring för att hitta ett diskret men fläckfritt ställe att lägga sina kläder på. Han bestämde sig för en stol till höger om dörren. När han äntligen blivit av med de varma svettiga ytterkläderna hörde han steg från rummet de andra gått in i och sedan en mammig röst som gick honom på nerverna innan han ens hörde orden:
”Om jag var du, skulle jag inte börja känna mig för hemma.”
Han vände sig om och fick se mini Weasley stå med armarna korsade. Han fnös och såg på när resten av Weasley familjen, Harry och Granger kom in i rummet. Mrs Weasley la en beskyddande arm runt sin dotters axlar. Som om Draco var farlig och behövde beskyddas mot.
”Jag kommer inte stanna länge.” Sade han och gav Granger en blick som menade att det skulle hon se till. ”Och dessutom tror jag aldrig att det skulle kunna hända.”
Det var nästan komiskt att se alla ansiktsuttryck på familjen Weasley. Hälften av dem stod och gapade och skakade komiskt nog på huvudet och den andra hälften, den yngre generationen, stirrade på honom med mördande blickar. Draco blinkade till flera gånger på grund av deras nonstop stirrande och vände sig sedan mot Granger. Hon gjorde ingenting alls utan tittade istället ner på golvet. Plötsligt slog någon ihop händerna som att 'ja då så'.
”Det må så vara att Draco Malfoy ska spendera jul med oss, men det ska inte betyda att vi inte ska fira jul... eller äta.”
Draco som också stirrat på samma punkt på golvet som Granger vände sig upp för att se Mrs. Weasley med händerna ihop slagna innan hon drog iväg mini Weasley mot ett annat rum. De andra föjde villigt efter med raska steg och lämnade honom åter igen ensam i hallen.
Det vill säga, han trodde han var ensam.
Draco satte sig utan att tänka på golvet med huvudet i händerna och suckade. Han hade vetat att de skulle reagera starkt mot att han var hemma hos dem, men var det verkligen så illa? Var han verkligen så hatad?
En tvekande hand fingrade på hans axel, och han behövde inte ens titta upp för att känna igen de feminina smala fingrarna som tillhörde Hermione Granger.
”Alltså... eller... eh...” Tvekade hon innan hon fortsatte.
”Stick!” Skrek han utan att tänka, och lyssnade spänt till de snabba stegen som hördes. Att folk som knappt träffat honom hatade honom var en del att ta in. Inte för att han brydde sig eller så men...
”Såklart jag bryr mig...” Suckade han. Och reste sig upp för att gå in till köket. Allting skulle bli normalt efter det här, och ju fortare det var över desto fortare skulle allting bli som vanligt. Draco ställde sig vid köksdörren och lyssnade ifall kusten var kvar och skulle precis öppna dörren när han hörde några tysta dämpade snyftningar. Det kanske inte hade varit en sådan bra idé att skrika åt Granger ändå.
Argsint stampade han bort från dörren och upp för trappen.
Vad han än gjorde så blev det fel! Hur kunde ärrskallen och rödtotten hela tiden göra alla de rätta valen? Han ställde sig mot en vägg och dunkade huvudet i den flera gånger, utan att tänka på vad han egentligen höll på med.
”Okej, som de vill. Så fort man kan ha en konversation med Granger utan tårar drar jag iväg henne till Fred och George och tvingar dem att fixa mitt hår. Sedan... åker jag hem.” Fräste han in i väggen. ”Väggen bryr sig mer om mig än dom där nere gör!” Sedan stormade han ner igen och öppnade dörren till köket utan att tänka efter. En ljuvlig doft av olika julrätter, efterätt och apelsin nådde honom och sköljde av honom en del av hans ilska.
”...Draco... eh... du kan sitta här...” Hörde han Mrs Weasley tveka.
”Var det där vi sprängde det där ägget?” Hörde han en röst bakifrån.
”Ja det måste det varit, det kom på väggarna och överallt!”
”Vi fick inte ens bort alla rester av ägget från stolen...” Hörde han den första rösten igen, sedan kände han en han på sin axel.
”Ha det så trevlig på den stolen, och skyll inte på oss om du luktar ägg resten av kvällen.”
Draco vände sig förskräckt om med vidöppna ögon och fick se Fred och George stå vid dörren.
”Oj förlåt, vi introducerade oss visst inte riktigt, så oförskämt av oss även fast du känner oss.” Sade den ena tvillingen i en tillgjord röst.
”Jag är George.”
”Nej, jag är George...”
”Strunt samma, allt du behöver veta är att vi kommer bli din undergång Herr Malfoy.”
”Så sant, så sant.” Fortsatte den andre. Sedan slog de sig ner vid bordet så långt bort från äggstolen de kunde.
”Men jag är faktiskt George.” Sade han och ryckte tag i en bit skinka.

______________________________________

Japp, hoppas det dög och tala om vad ni tyckte!

Bevakar fortfarande C:

Super bra C:

*älskaälskaälskaälskaälskaälskaälska*

meraa ♥