(PM) En mugglare på Hogwarts

Inte mycket men så att det här kapitlet inte blir fullt så kort.

-Fortsättning
Lupin såg chockad och ganska fånig ut när han låg där på marken med öppen mun. Det gjorde alla andra också men han såg otroligt chockad ut. Plötsligt märkte jag att jag fortfarande stod i försvars ställning. Jag blev blossande röd och ställde mig normalt i stället.
”Hon visste att Snape skulle komma! Hon kunde ha varnat oss.” sa han till sitt försvar.
Jag suckade.
”Ja, jag visste att han skulle komma.” jag gjorde en paus, ”Men jag visste också att ni…” jag pekade på Hermione, Harry och Ron, ”…skulle stoppa honom.” Lupin såg på mig.
”Förlåt.” sa han.
”Du visste ju inte det.” svarade jag. Jag hade ingen lust att han skulle känna skuld känslor.
”Jag hade ändå ingen rätt att ge mig på dig. Som Ron sa kunde du ju inte ens försva-”
”Har jag inte precis bevisat att jag mycket väl kunde försvara mig!” avbröt jag. Han blev tyst. Jag räckte ut handen och hjälpte honom upp. Sedan hörde jag Sirius vråla. Jag tittade förvånat på honom. Det tog några sekunder innan jag märkte att han gap skrattade. När jag frågande såg på Hermione såg jag att hon motvilligt fnissade till och att Harry och Ron höll på att kikna av skratt.
”Vad är det som är så kul?” frågade jag surt. Jag gillade inte när folk skrattade åt mig. Särskilt inte när jag inte visste vad jag gjort fel.
”Där fick du så du teg Måntand!” sa Sirius mellan skratten. Jag såg på Lupin med stora ögon när jag förstod att det var jag som gjort honom till åtlöje. Lupin log och slog mot Sirius som lätt hoppade undan och för en sekund så var det som om de var pojkar igen. Sedan blev de allvarliga igen.
”Tack, men ni borde ha låtit oss ta hand om honom.” sa Sirius.
Harry sa inget. Han trodde på dem, eller, han trodde i alla fall på att de var oskyldiga. Antagligen för att jag hade fått Sirius att skratta och att de båda inte såg särskilt farliga ut just nu.

skit bra! skriv meeeer

Jättebra

AWESOME!

meeeeeeer

Det kommer mer jätte jätte jätte snart, och jag kommer att ha skippat tills de är utanför piskande pilträdet.

Kapitel 30
De skulle tvinga ’Scabbers’ visa sin verkliga form, efter många protester från Ron hade de äntligen övertygat honom. Harry hade skrikit en del, både på mig och på Sirius, men efter ett tag så övertygades också han.
”Tillsammans?”
”Det blir nog bäst.”
Så fylldes rummet av ett blåvitt ljus och jag var tvungen att blunda. Jag tittade bort. Jag visste redan vad som skulle hända och även när jag tänkte på det mådde jag illa. Det kändes som en sådan äcklig förvandling. Jag hörde Ron skrika till. Hermione flämtade sedan hördes en duns. Jag trodde att det var klart så jag vände mig om, armarna växte fram på den groterska kroppen och sedan benen och till sist huvudet. Jag kämpade ett tag och försökte att inte kräkas.

MER

Fortsättning-
Peter hade försökt få mig att rädda honom, och jag hade inte vetat vad jag skulle göra. Han hade kommit till mig före Harry. Om jag hade stötit bort honom hade Harry gjort detsamma. Som tur var höjde Lupin, som verkade väldigt överbeskyddande efter att han attackerat mig, sin trollstav så att Peter inte ens rörde mig. Sedan gick han till Harry. Harry hade räddat honom och nu var vi ute. Harry och Sirius pratade och jag kände mig skyldig. Tänk att Harry nu trodde att han skulle få bo hos Sirius. Jag sa ingenting. Sedan kom jag på en sak. Vad skulle alla säga när Peter Pettigrew kom undan? Och… Herregud! Remus Lupin skulle om några sekunder bli en varulv! Jag tittade snabbt upp från mina funderingar. Plötsligt blev himlen klar. Månen tittade fram och månskenet lyste över oss alla. Och Lupin började förvandlas.
”Åh nej! Han är farlig!” hörde jag Hermione flämta till. Jag såg bort mot Ron, han var fastkedjad i Lupin, men det var inte honom som Lupin var intresserad av, det visste jag. Jag hörde Harry vråla Expelliarmus. Sedan såg jag Lupin slita sig loss från Sirius, som utan att jag märkt det förvandlats till en stor hund. Lupin tog ett långt språng. Vänta lite… det gjorde han inte i boken! Jag såg på vad han kastade sig mot.
”HERMIONE!!!” Hermione hann precis vända sig om av mitt skrik för att se Lupin komma farande mot henne. Hon skrek till innan han landade på hennes bröstkorg. Jag sprang mot henne och Lupin. Jag hoppade upp på hans rygg och började slå mot hans nacke och försökte nå hans strupe. Det var där han borde vara ömtåligast. Men han verkade knappt känna mina slag mer en ett irriterande myggbett. Men att irritera en varulv kan vara farligt. Han vred sig om så snabbt att jag föll av. Sedan tog han tag i min arm och hans tänder grävde sig djupt in i mina svaga muskler jämfört med hans. Sedan kastade han iväg mig så att jag landade på rygg. Jag tappade andan men reste mig upp. Men jag kände något konstigt på väg tillbaka till Hermione. En sorts värme. Värmen blev snabbt till hetta, och hettan blev snabbt så varmt som kokande vatten. Jag skrek. Men skriket förvandlades snart till ett omänskligt ryt. Jag föll ner på alla fyra. Jag ville att det skulle sluta. Sedan förändrades något i min kropp. Jag kände hur jag blev kraftigare, hur musklerna började växa, och hur päls började växa fram. Det sista jag mindes med min mänskliga hjärna var hur Lupins tänder borrade sig in i min arm.

Jättebra

Va, så nu är hon varulv? Inte riktigt vad jag väntat mig...
Jättebra